Inlägg

Swingers drömmen

Skum dröm i natt

eller i morse snarare

drömde att jag fått komma in på nån hemlig sexfest för swingers

fast ingen hade sex i drömmen

det var ju bara som en vanlig bar

där jag upplevde mig mer än lovligt granskad

bara vissa fick komma in där

jag var ju singel också så det var konstigt att vara inbjuden till swingers klubb

hade nån ryggsäck som jag gick och bar på och

jag hade läst att det ju var klädkod och att de

inte ville ha nå “backpackers”

men ja sen var det inte jag längre utan någon jag följde som i en film

och han blev utfrågad av ledarna för det hemliga sällskapet

för att se om han höll måttet

sen stannade "kameran" kvar och man fick se när ledarna satt och diskuterade

tydligen hade de analyserat den här killens blod och sett att han tillhörde nåt konkurrerande släkte som också höll sexfester men de var inte säkra på om han var där för att håna dem eller om han helt enkelt inte visste om det

så de skulle testa honom

för att se hur det var och om han var värdig att vara med i sexklubben

då fick man se hur en av ledarna, ledarna var en man och en kvinna och de var ett par, man fick se hur mannen satt vid ett bord i nån restaurang som ev. tillhörde swingers sällskapet

han satt där vid huvudänden av bordet och sa elaka saker till killen de skulle testa som delvis var jag

killen stod där och var ledsen och darrig av de hårda orden

sen kom fram nå franska ungdomar

och pratade med ledaren och han svarade dem vänligt på franska

sen sände han iväg franska ungdomarna

så förstod man att han var elak mot bara den killen

allt var för att testa killen om han var där som representant för det konkurrerande släktet

Upprinnelsen till drömmen var att jag läst en artikel i Amelia igår

som gjorde mig förbryllad och faktiskt illa berörd, artikeln handlade

precis om något hemligt sällskap som höll swingersfester

för noggrant utvalda människor, Amelias reportrar var med

i artikeln stod att folk hade sex helt öppet, gruppsex och trekanter

helt vanligt människor, städare, direktörer, nån läkarstudent

arrangörerna, ett par, med småbarn och hämtning på dagis

I min dröm var allt snusk bortstädat

i drömmen var det bara fokus på det här med hemligt sällskap

och själva lokalen där swingersfolket satt var ju som en krog bara

där de satt fullt påklädda och talade med varandra

kan som inte greppa hur sjukt det är med helt vanligt människor

som är med nån hemlig swingersklubb, kan vara du och jag

nån vi möter på stan, din läkare kanske är med

mörkt på nåt sätt, eller vad säger du, du kanske vill va med

i swingersklubb

Näsblod

Axel Ranta klev in på Arbetsförmedlingen och anmälde sig i receptionen. Sen satte han sig i en av stolarna. Där väntade luggslitna människor i mjukisbyxor och sportjackor, och i teven rullade information och budskap från Arbetsförmedlingen. Och affischen på väggen meddelande att också en tusen mil lång resa började med ett enda steg. Axel kollade ner i golvet. Det spände i hans huvud, det var ett tryck bakom pannan.

Efter en stund kom en tjänsteman och ropade: “Axel Ranta”, ropade han. Axel ställde sig upp och tog ögonkontakt, och tittade sedan genast bort. Han kände sig litet yr och kallsvettig.

Tjänstemannen visade honom till ett kontor och bad honom sitta ner.

”Vad har ni för personnummer?”

Axel rabblade upp sitt personnummer.

”Är ni inne på platsbanken varje dag?”

”Jo.” Axel gnuggade pannan. Värken låg som en krans kring huvudet, den pressade bakom ögonen.

”Vilka jobb har ni sökt?”

”Flera.”

”Söker ni arbete aktivt?”

”Ingen tvekan.”

Tjänstemannen gav inte Axel mycket tid att svara. Då högg det till inne i Axels näsa och sen började det rinna. En kall våg gick genom honom. Han grep om armstöden, han drog tillbaka snoret upp i näsan. Under tiden fortsatte tjänstemannen ställa frågor och skriva på tangentbordet. För varje gång Axel dragit in snoret, rann det långsamt tillbaka – plötsligt droppade det ner på handen och då såg han att det var blod.

Han satte handen för näsan och avbröt tjänstemannen: ”J-Jag blöder näsblod.”

Tjänstemannen tystnade och stirrade på Axel. Sedan sa han: ”Vi är snart färdiga. – Svara på frågan istället.”

”Kan jag få gå på toa?”

”Vi är snart klara säger jag. Ni får böja bak ert huvud. Jag har mycket att göra, folk söker jobb, och jobb söker folk. Det innebär arbete som ska utföras, uppgifter som ska skötas, utskrifter som ska printas, mail och papper som ska skickas. Ni tror visst vi sitter och rullar tummarna här hela dagarna. Jag tycker ni är både oförskämd och bortskämd.” Han drack en klunk ur sin kaffemugg utan att ta blicken från Axel.

”Förlåt”, mumlade Axel. Han böjde bak huvudet och stirrade i taket. Han höll om näsan med ena handen, och grävde efter en servett med den andra. Han kände sig frusen och svettig på samma gång, han kände linnet klibba mot ryggen. Det bultade i huvudet. Han såg svarta prickar sväva i luften.

Tjänstemannen fortsatte med sina frågor, trots att Axel nu inte kunde se honom. Han frågade: ”Bor ni tillsammans med någon?”

”Hos min far”, sa Axel till lysröret.

”Har ni någon streamingtjänst?”

”Nej.”

”Är ni en sån där som sitter och ser på teveserier hela dagarna?”

”Jag hatar teveserier.”

”Telefonen då, sitter ni och dumglor i den hela dagarna?”

”Jag har bara en vanlig knapptelefon.”

Axel rafsade i rockens fickor och i kavajens fickor, men det var inte lätt att hitta någon servett när han bara kunde använda en hand och heller inte kunde se. Han trodde att han råkade söka i samma ficka åtminstone tre gånger, men kanske inte ens en gång i en viss annan ficka.

”Berätta om en vanlig dag i ert liv.”

”Jag vaknar och söker jobb. Sedan dricker jag kaffe.” 

”Hur går ni tillväga när ni söker arbete?”

”Jag ringer, jag skriver, jag går dit.” 

”Vill ni överhuvudtaget komma i arbete?”

”Det är min stora dröm.”

”Ni vet att ni måste söka jobb över hela landet?”

”Jo.”

”Gör ni det då!” Tjänstemannens tonfall lät allt mer aggressivt.

”Jo…”

”Alla jobb! Alla jobb ni är kvalificerad för.”

”Ja.”

”Hur äter ni?”

”M-Med kniv och gaffel.”

”Men är ni aktiv på fritiden då! Motionerar ni!”

”Det kan man säga.”

Plötsligt slutade tjänstemannen ställa frågor. ”Jag är ledsen men jag upplever att ni inte riktigt lyssnar. Ni måste ju som ett minimum åtminstone titta på mig när jag talar till er. Hur kul tror ni det är för mig att tala till nån som vänder bort blicken på det där viset? Hur kul tror ni det är att tala med en haka och en hals. Det är inte det roligaste. Jag är ledsen men det här påminner mig alltför mycket om min situation med min fru.”

”Förlåt, men jag blöder näsblod”, sa Axel. Han var darrig, han var mycket svag. Det dunkade i tinningarna. Fläckarna gled omkring framför honom. Dom framträdde och försvann; ersattes av nya fläckar.

”Så vadå, är det viktigare menar ni?” Axel hörde att tjänstemannen reste sig upp. ”Var ni verkligen tvungen att börja blöda näsblod i det här läget? Jamen det verkar så märkligt, liksom passande på något sätt.”

Lysröret surrade, Axel undrade om dom alltid surrade så där mycket, och han tänkte på hur dånande tyst det skulle bli om man på en och samma gång knäppte av alla elektroniska apparater. ”Jag ber om ursäkt”, sa Axel. Just då hörde han en stor bil passera på gatan utanför, en skälvning gick genom golvet och rutan skallrade. Man måste också stänga av alla bilmotorer, alla tåg och alla flygplan, tänkte Axel. Då skulle det verkligen bli tyst. Vad skulle man få höra då?

”Det verkar så utstuderat”, sa tjänstemannen. Hans röst kom från en annan del av rummet, och liksom bortvänd.

Något Axels bror Johan sa igår på fyllan flimrade förbi i Axels huvud, som i en feber. ”Alla får jobb utom du”, sa han. Han sa det med ett tonfall som antydde att Axel hade anledning att skämmas. I det läget tittade Axel ner i ölen. Han tittade på dom små bubblorna som hela tiden steg, steg mot ytan i en pelare i mitten. Han undrade varför dom gjorde det. Sedan sa han: ”Många är arbetslösa.” Han sa det trots att han just då inte kunde komma på någon enda annan person han kände som också var arbetslös. Sen kom han på att han ju inte kände särskilt många och då tyckte han att han hade anledning att skämmas över det också. Brodern sa: ”Skitsnack!” Han drack av ölen. Sedan sa han: ”Du är kinkig. Du är lat. Jag borde egentligen inte bjuda dig på öl, men då skulle jag sitta här ensam och hur skulle det se ut.” Han drack mer och fortsatte: ”Aldrig att man får va stolt över sin brorsa. En kille på jobbet, han och hans brorsa köpte en båt tillsammans.” Axel drog med pekfingret över glasets utsida. Det blev ett spår i fukten. ”Jag visste inte att du ville ha en båt”, sa Axel. ”Det behöver inte vara en båt”, sa Johan. ”Det kan vara en bil, eller varför inte en resa. Resa bort tillsammans, göra nåt nytt.” Axel gick på toaletten. När han kom dit visste han inte vad han hade där att göra, så han drack litet vatten och så gick han ut igen. Han ställde sig och kollade på dom som dansade. Han såg killar och tjejer. Två strålkastare gled över dom och dom såg glada ut. Ljusen i taket blinkade. Musiken dunkade. Sådär stod han ganska länge och tyckte att det aldrig skulle bli annorlunda.

”Hur kommer det sig att ni börjar blöda näsblod egentligen?”

”Jag antar att det är torrt i luften.”

”Varför blöder inte jag näsblod då? Ni kanske har nåt? Cancer eller så.”

”Nej det tror jag inte.”

”Eller är ni kanske en sån som gräver er i näsan?”

”Nej, inte direkt.”

”Vet ni vad ert problem är? Det är att ni inte har någon uthållighet. Ni har det inte inom er att utmana elementen. Det är därför ni heller inte har något arbete.” Axel hörde att tjänstemannen satte sig i sin stol igen. ”Ni har ingen jävlar anamma som man kallar det”, sa han. ”Ni har ingen grit, för att använda ett modernt ord.” Tangentbordet började smattra. Axel sänkte hakan och kollade på tjänstemannen, denne höll blicken stint i datorskärmen – då började blodet genast rinna, och Axel kastade bak huvudet igen. ”Jag beklagar, men det bara rinner…” sa han.

”Var inte orolig. Jag noterar ert beteende i er journal här. Jag skriver allt om hur ni uppträtt och att ni obstruerat varje steg längs vägen. Ni vet förstås att allt skickas direkt till a-kassan.”

”Jag har ingen a-kassa”, sa Axel.

Tjänstemannen slutade upp med tangentbordsknappandet. ”Har ni inte det? Vad lever ni då av?”

”Socialbidrag.”

”Det kunde man ju ge sig fan på.”

I det ögonblicket var det som om fläckarna formades till en tunnel och det kändes för Axel som om han åkte i hög fart genom den tunneln.

kylan

alla broar jag bränt

alla offer jag själv

och personligen lett

till altaret för oss

och bränt och förödat

all galenskap jag lidit

och tändstickorna brann

och aldrig tycktes de sina

min eld, mitt inferno

nu är tändstickorna slut

och elden är död

allt som är kvar

är glöden vi lämnade

till aska blir den

och om jag är ärlig

så är jag är så trött

trött den jävla elden

skärselden jag betrostat

trots kylan runt om

kylan omfamnar mig

och jag öppnar mina armar

för en kärleksfull kram

elden dör ut

men kylan består

där har jag min frälsning

vem kunde tro?


Slarv City IV

På andra sidan dörren spelade Bernhard Frank Sinatra på hög volym. Han sjöng med, trampade fram och tillbaka just utanför. Köket låg där, han stökade med pannor och bestick.

Jag satt med byxorna nere, en kall kåre rann längs ryggraden. Jag fick inte ut något. Hur kan man ha diarré och vara förstoppad på samma gång?

“…I’ve got you… under my skin…”


*


Jag hörde att Tony Laine köpt bil, att han inte hade någonstans att parkera den. Han brukade ställa den på gästparkeringen. Han fick gå ut var fjärde timme och flytta på den. Jag hörde att han drömde mardrömmar om det där, att dom kom på honom, att han fick böter. Att dom ringde på en hel hop och trängde sig in och förhörde honom. Att dom bogserade bort bilen och belade honom med fordonsförbud. Att han funderade på sälja bilen…

En gång hade han suttit och krökat med min farbror. Dom hade kört en heldag. Just en heldag också, inte en hel natt - farbror hade lagt om sitt liv, blivit hälsosam, gick och lade sig klockan 22 varje kväll.

Var fjärde timme fick han ju gå ut, Tony, och flytta bilen. Mot slutet av dagen var han så berusad att han inte kunde minnas var han ställt den. Han vankade omkring därute på parkeringen. Det var en ruggig höstkväll. Han sökte sin bil i säkert flera timmar. Då och då kikade han upp mot sitt fönster som lyste gult i mörkret. Ibland såg han farbror som drog omkring där med kraft till någon osynlig musik, om det var Elvis eller Creedence. Tony kunde inte hitta bilen. Till slut blev han så frusen att han gav upp och återvände. Då hade farbror däckat över köksbordet och ur stereon rullade “Papaya Coconut”.


*


Bernhard satt i soffan. Samma soffa han ville jag skulle sälja innan han flyttade in (“det ska va divan Axel Ranta, divan och Oscar Wilde”) men som han sen praktiskt taget bosatt sig i.

Han hade en tallrik tonfisk med avokado framför sig på den uppochnedvända kartongen, och ett glas whisky med is. “Fan, det är inte så illa det här Axel.” Han klingade med isbitarna och drack en klunk.

Jag var fortfarande kallsvettig. Torkade mig i pannan, kände mig knäsvag. “Nä nä.” Den här distanskursen i programmering höll på ta knäcken på mig. Magen hade pajat sen dag ett. Jag har en känslig mage.

“Man känner sej vuxen”, sa Bernhard. Hur mycket yngre än mig var han, fem sex år? “Då kan man sitta där med Horace och Knausgård och diskutera.”

Jag gick in på mitt rum och sjönk ner i stolen. Ropade till honom, “Horace citerar nåt obskyrt antikt verk…”

“Åh man, ‘öh what did you say?’”

“Horace och Knausgård tittar på en ‘who are you?’ ‘Get outta here!’”

“Jag ringer dej, Axel, ‘vars är du?’ ‘Ja på Carmen… jag sitter ju bredvid dej.’”

Jag förstod inte det sista skämtet, hur det passade in. Men Bernhard var poet, han tänkte i mystiska banor, höljda i dunkel.

“Ska du inte ha dej en, räta ut dej? Man har blivit skrynklig, man vill räta ut sej.”

“Tja… varför inte…”

Han hällde upp ett glas åt mig också.


*


Vi såg det här “Tro hopp och kärlek” på SVT play, om dom prästerna som söker partner. Prästen sa här är en kille som gjort en resa. Då blir Bernhard full av animation, säger “Bah! En resa!” Jag förstod en utläggning var i antågande och for ut med handen på spacebar och pausade. “Dom radar upp alla jävla klyschor som finns i den här serien! ‘Det är en resa det här’, ‘glimten i ögat’, ‘ladda batterierna’, ‘landat’, ‘bjuda på sej själv’ och ‘liksom’, ‘liksom’ i varenda mening! Snart är det väl nån som utbrister ‘hettan var tryckande’! Folk måste läsa mer klassiker.” Han slet ut “Bröderna Karamazov” ur bokhyllan och viftade med den. “Som den här, herr Ranta, har du läst den ännu? Det är väl tre år sen jag gav dej den.” “Öh inte hunnit…” “Bah! Inte hunnit! Du ser för mycket på såna här program istället, ‘en resa’!”

“Mja jag tycker det här är bra, det visar människan i all sin nakna värdelöshet, hur futtigt allt är, under smink och tillgjordhet. Den visar människor som vi är! Sårbara och tafatta, rädda, vilsna!”

“Vi är vilsna för vi inte läser klassiker!”

“Det finns inga svar! Varken i klassiker eller nån annanstans! Vi är vilsna för det finns ingen mening och det vet vi innerst inne! Universum snurrar vidare och allt är likgiltigt!”

Bernhard stirrade på mig. Satte glaset till läpparna och tippade i sig. “Nåja”, sa han och gick bort till diskbänken.

“Häll upp en drink åt mej också.”

“Är du nihilist mr Ranta?”

“Nej… inte alls.”

“Mr. Calvert, Lord Calvert, Lorden, Gamle Lorden, han for hem med Forden, satte sej på bakgården, hällde upp ett glas av Lorden.” Han mumlade för sig själv. Jag tryckte på spacebar.


*


Vi plockade varsin liter juice ur kylen på 7-Eleven. Jag bad killen i kassan om ett plastglas, samma som dom före oss fått. “Ett?” Han tittade på Bernhard. “Eller två?” “Ett”, sa jag. “Ta två”, sa Bernhard. “Två?” sa han, tittade på mig. Situationen frös, jag tittade på Bernhard. “Alright”, sa jag och fick av nån anledning betala för båda glasen.

Vi gick längs mörka dammiga sommarkvällsgator. Dom hade inte tänt gatlyktorna. Vi korkade upp juicen, halade fram spriten. Blandade varsin drink på ett elskåp. Trampade vidare med våra juiceförpackningar och plastglas.

Satte oss vid kyrkan i Vitan. Det var varmt i luften, gräshoppor telegraferade inifrån buskarna. Bernhard pratade om Strindberg och Allan Edwall. Jag pratade om tjejer.


*


Jag kommer ihåg när jag och Navid var på Charles Dickens och klockan var snart tre och vi gick fram till två tjejer, sa hej. Hon sa, den ena av dom, hon tog fram sin mobil, öppnade Google Maps och sa “Vänta, ska jag visa några ställen var kvart-i-tre funkar.”

Jag berättade det där för Kajsa sen. Hon sa “Är inte Charles Dickens ett sånt ställe??”


*


En saxofon spelade nånstans ifrån. Ljuset skimrade över ögonlocken. Jag öppnade ögonen. Morgonsolen flödade in, eterisk. Jag satte upp handen, försökte se mig omkring. Var stel i nacken, pulsen var som hammarslag över tinningarna. Och den där saxofonen, vad var det för nåt?

Den spelade blåa toner mot en drömsk ljudvägg. På repeat. Ett minne högg mig, oklart.

Jag tog på mig mina byxor - kavajen och skjortan hade jag tydligen sovit i. Bernhard låg i sin säng i en onaturlig ställning. Han andades tungt, blundade. Jag tog mig ut, bländad i morgonen. Var som fjärrstyrd, stapplandes mot tunnelbanan. När jag kom till stan gick jag på en hotellobby i City och beställde en tequila sunrise.

“Inget som juice på morgonen”, sa jag till bartendern. “Det enda rätta. Måste ha min juice.”

“Visst.”

Jag hade fått heltidsjobb. Det fanns många nackdelar förstås. En del fördelar med. En av dom var att man kunde gå in på en bar, en bar som den här, och beställa en tequila sunrise utan att efteråt behöva inkalla haverikommissionen att undersöka ens ekonomi och var den fallerat.

Jag slöstirrade på gatan utanför. Folk pilade omkring, vänster höger, ursinniga blickar i fjärran. En kvinna sicksackade mellan dom, dom försökte springa ner henne. Hon bar dom obligatoriska Konsum-kassarna och jag tror hon kanske städade trappor nånstans, troligen bostadsrättstrappor ägda av dom som nu föste henne åt sidan, för hon hukade under trycket från livet. Jag kände igen känslan. En människa behöver hopp, en lucka ut, även om den svävar högt ovanför. Känslan av att det betyder något vad man gör, även om man inte orkar göra det just då.

Jag drack några klunkar och huvudvärken dimrade ner.

Jag hade hopp. Just då hade jag hopp att döden kanske inte var farlig och att helvetet inte fanns.


*


Lax och dillsås, eller vad det var, och potatis; jag hade fått ett könummer. Jag tog sallad först. Det var på Citykondis det här, ett slarvigt kafé i en kyrka. Det betydde att personalen var trevlig. Jag tog oliver. Två av dom halkade av tallriken när jag försökte äta, dom studsade iväg.

Jag var inte lika hoppfull, ensam vid ett bord i en slamrande matsal. Jag var DEN killen.

Två skor trampade in till mig när jag kröp efter oliverna. Jag kollade upp: Kajsa!

“Vad har du för dej?” sa hon.

När jag ätit upp laxen gick vi till Hallwylska. Jag var rädd för vakten, jag var DÄR nu. Han log. Vi trampade omkring, det var gratis. Dom hade en pajas i en säng, en gycklare i mask. Dockor i venetianska karnevalkläder. Den bauta-figuren kände jag igen, svarta kläder och mantel, trekantig hatt, en vit mask. Påminde mig om skuggan. Jag ryste.

Kajsa frågade “Var har ni guldtaket?” Det var en trappa ner. Guld attraherar inte damm, sa guiden till en grupp som lyssnade.

Vi gick på Bamboo Palace och drack öl. Efter en stund kom telefonerna fram, vi glodde i varsin. Jag kollade upp i taket, såg det var speglar. Skulle säga till Kajsa, upptäckte hon hade porr i skärmen däruppe i taket. Jag sänkte blicken. Hon satt försjunken.


*


Dagen efter hade jag förlorat hoppet, men det var då, kvällen innan var allt som det skulle, och jag var på Gondolen med Navid. Stockholm bredde ut sig där nere, fönstren och ljusen sken i allt det svarta, blåljus rusade förbi på Slussen, saxofonen spelade. Jag drack Tequila Sunrise. Inspirationen pumpade genom kroppen.

“Har du hört Brandenburg Concerto nummer 2?” sa jag.

Navid kollade över glaskanten, skakade på huvudet.

“Du vet, dom skickade ut den i rymden. På en sond, med information om planeten Jorden, och då hade dom med den låten - ett fantastiskt verk. Tänk dej, när planeten går under om några miljoner år, då kommer den där fortfarande finns kvar därute.”

“Ah.”

“... om den inte fångas upp innan förstås. Tänk, det vore ju än mer fascinerande… En annan intelligens!”

“Mm.”

“En annan art än människor, från helt andra omständigheter. Jag tänker ofta på det ibland…”

“Jo.”

“Hur det vore om en annan intelligens, hur det vore kommunicera med - Eller spåren av en annan intelligens, att få se deras avtryck på världen, just att där kan man se, det där har dom gjort, det där kommer inifrån ett annat huvud, det är förlängningen av deras psyke…”

“Ah, ja.”

“Jag var på Gripsholms slott du vet, och det - Har du varit där?” “Nää…” “- och det var skrivet på väggen, några som suttit fångna där och texten fanns kvar. Det var som att se rakt genom 300 år tjocka väggar, rakt in i historien.”

“Hm.”

“Tänk vad lite klotter kan göra.”

“Jag måste pissa.”


*


Jag fick ta tunnelbanan och sen byta till buss för att komma dit. Jag hade dimma i ögonen, kändes som jag måste kräkas. Jag såg väl ut som fan.

Dom tog emot mig på rad. Jag var fem minuter sen. “Välkommen till vårt bibliotek.” “Hoppas du ska trivas här.”

Jag tog ett steg, försökte komma ihåg hur golv skulle kännas, och jag stannade, stod still, ena benet en bit från det andra.

Jag sa, “Tja, det kommer bli en resa det här.” Och när jag sagt det for en smärtsam stötvåg genom skallen på mig. Det blixtrade i ena ögat.

Satan i spegeln

Snöklädda träd

Tomma blickar

tappade förstånd

Losers och killers

En del hemmakatter 

Dom ser man inte

Här ute på vidderna 

Här där jag 

Spenderar min tid

Spenderar mitt liv

En kille trampar ut

Rätt ut i snön

och skogen

Ödemarken

Det är rena döden där

"Har du dödslust?"

Ropar jag

"Det är över för mig

Jag ser Satan i spegeln"

Ropar han tillbaka

Kompis,

Har du ingen

killerinstinkt

ropar jag

skrattar jag

Tänder en cigg

Satan är vi allihopa 

Och dömda är vi

från vi föds



Slarv City VII

Bernhard ligger på sängen. Axel Ranta ser svettdropparna rinna nerför hans ansikte, från tinningarna och över hakan. ”Jag hade inte råd och betala för middagen”, säger Axel Ranta. ”Jaså”, säger Bernhard. ”När permafrosten smälter frigörs metangas, och metangas är en mycket värre växthusgas än koldioxid. Då är det kört”, tänker Axel.
”Vars åt ni?” säger Bernhard.
”Det var på Charlie Parker Café.”

På Charlie Parker Café. Det var ett band på scen och dom spelade modern litet stökig jazz. En man som satt vid samma bord som Axel och hans sällskap höjde sin mobil. Han förde den i sidled och stannade rörelsen när mobilen var riktad mot scenen. Han började om, upprepade rörelsen. ”Den här killen tror han är Steven Spielberg”, tänkte Axel Ranta. ”Eller vilken annan regissör är aktuell just nu?” Det visste han inte, men han trodde att Steven Spielberg fortfarande var ”ganska” aktuell och därför kunde tjäna som arketypisk bild över Regissören. Nu upptäckte Axel en före detta kollega i bordet snett bakom. Det var en sexuellt inriktad ung kvinna. Axel Ranta vred bort blicken. Han bestämde sig för att inte titta i den riktningen igen, även om det betydde att han, av bandmedlemmarna, endast kunde betrakta pianisten, eftersom resten av scenen, där dom andra musikerna stod, befann sig, från Axels synvinkel, bakom den unga kvinnan. Axel gjorde sig beredd att under resten av kvällen endast titta på pianisten eller ner i bordet.
Han alternerade mellan dessa båda vyer resten av kvällen.

Bernhard går fram till en man i gul reflexväst och som står på andra sidan perrongen. Han viftar i riktning mot det av byggnadsstängsel avspärrade spåret. ”Det här sköter ni bra”, säger Bernhard och skrattar på ett sätt som antyder att han antagligen är ironisk. Han skakar på huvudet. ”Det här har ni verkligen fuckat upp.”
Axel går upp till sommarskymningen i gatuplan. Sen kommer Bernhard, han är andfådd. ”Då går vi”, säger han som om han just blivit färdig med något viktigt ärende.

Axel Ranta klev på tåget och satte sig. Han tog fram boken ur väskan och började läsa. Det var någon oro längre bort i vagnen. Snart framträdde en kvinna i reflexväst. Hon stannade intill Axel. ”Här får du en enkät att fylla i.”
”Eh nej tack.”
”Nej tack”, upprepade hon som om det var något fel med det svaret.
”Jag sitter ju och läser Jean Rhys här, då kan jag inte precis fylla i enkäter.”
”Jinnrajs?”
”Jag har knappt märkt att jag befinner mig på ett tåg.”
Lite senare klev Axel av tåget. ”För varje gång jag läser i boken får jag lite bättre självförtroende”, tänkte Axel. ”Då kan man inte förväntas fylla i meningslösa enkäter.”

Han försökte rikta strålen så att det inte skulle höras. Det stänkte urin, det studsade mot porslinet, dropparna glänste i luften och stänkte ut på golvet. Det stänkte på hans skor och byxor. Sen tvättade han händerna och återvände ut till sin plats mittemot henne. ”Vad var det du jobbade med?” sa han.
Och hon berättade vad hon jobbade med. ”Har jag inte hört det här förut”, tänkte Axel. Plötsligt ser han sig själv från sidan igen och han tystnar. Han dricker upp sin öl med en mekanisk rörelse, absolut medveten om hur löjlig den ser ut utifrån. Han ursäktar sig och åker till det som för tillfället måste räknas som hans hem. Han kan inte låta bli datorn. Snart sitter han med byxorna kring anklarna och tittar på porr. Han undrar hur det skulle kunna vara. Han ser ju på skärmen hur det skulle kunna vara, men hur skulle det kunna kännas? ”Man kan tröttna på det också”, tröstar han sig.
Nästa gång gick det en aning bättre. Han lyckas förbli glömsk om sig själv hela kvällen och sen följde han med henne hem, vilket hon velat redan första gången, avslöjar hon.
Han försökte med bristande framgång återskapa det han sett på skärmen; den självklarhet med vilken han föreställer sig att de manliga porrstjärnorna utför sina rörelser vill inte riktigt infinna sig. Någon verklig njutning känner han heller inte och han lyckas inte få utlösning. Inte heller hon ”kommer”. Han var ändå välkommen att sova över där och de tycks båda relativt nöjda med kvällen och intimiteten trots allt. Det är uppdukat för fler träffar.
Nästa morgon frågade han henne om han fick låna hennes dusch. ”Bara om jag får duscha med dig”, sa hon.
Och han for till jobbet utan att duscha.

Benke

Jag hade just sagt upp mig från mitt jobb och vankade planlöst omkring i stadens centrala delar. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Jag gick och köpte en kopp kaffe och satte mig med den. Det var en solig höstdag och många hade tagit plats på kaféets uteservering. Det passade mig ganska bra det där, för då fick man vara ifred inomhus.

Jag drack kaffet och kände tydligt den där syrliga eftersmaken som betydde att kaffet var mellanrost. Plötsligt kände jag mig ganska dyster och funderade på om jag skulle köpa cigaretter. Det var länge sedan jag rökt – egentligen hade jag väl aldrig rökt på riktigt, eftersom jag bara kunde dra munbloss. Det var alltså helt meningslöst för mig att röka.

Istället bestämde jag mig för att ringa Benke. Benke var en kille jag egentligen inte kände men som jag brukade supa med då och då. Benke var en sån som alltid svarade i telefon, även när han inte kunde prata – i sådana lägen svarade han kort ”Tjena”, han lät alltid glad på rösten när jag ringde även om han för tillfället satt i skiten, ”jag kan inte prata just nu för jag sitter litegrann i skiten hära, men jag ringer upp dig.” Och han ringde alltid upp. Ändå visste jag inget om honom eftersom jag var så dålig på att ställa frågor. Innerst inne kanske det betydde att jag inte brydde mig så mycket. Faktum var att jag aldrig svarade i telefon när han ringde mig.

Nu ringde jag i alla fall honom.

”Tjena Johnny, vad gör du?” - - det där var också typiskt Benke, på honom lät det alltid som om det var han som ringt och inte tvärtom.

”Jag tänkte om du ville ses.”

”Det kan vi göra, och ta nån bira, det låter bra.”

”Hur snart kan du vara här?”

”Ge mig en halvtimme.”

Trettio minuter senare sågs vi på det gamla vanliga stället.

”Tjena Johnny, kul och se dig”, sa Benke. Han hade redan tagit plats vid ett av borden. ”Jag antog att du ville sitta inomhus.”

”Precis.” Benke visste allt om mig. ”Hur är läget?” sa jag, jag hade redan beställt en öl och jag höll den kalla flaskan i ena handen och glaset i den andra. Jag började hälla ölen och höll glaset sådär snett så det inte skulle bildas skum.

”Det är bara bra”, sa Benke. ”Men jag har haft litet ont i bröstet.”

”Det var tråkigt och höra”, sa jag. ”Vet du vad jag har gjort?”

Benke drack girigt några klunkar, han drack direkt ur flaskan, det brukade han alltid göra. Han svalde, torkade skummet ur mustaschen och tittade på mig – jag väntade på att han intresserat skulle fråga vad det var jag gjort idag, men det gjorde han inte, han bara satt där och väntade, kanske hade han plötsligt blivit utled på mina konstpauser, för jag visste såklart mycket väl att han inte kunde ha en aning om vad jag gjort idag. Hursomhelst blev jag faktiskt ganska irriterad på att han nu inte ville spela med i mina charader och hjälpa till att bygga upp spänningen. Jag tappade faktiskt god lust att säga någonting överhuvudtaget. Så jag satt där bara och stirrade ner i bordet, men när jag druckit några klunkar av ölen blev jag på mycket gott humör och så sa jag det: ”Jag har sagt upp mig.”

Benke gjorde stora ögon. ”Har du sagt upp dig? Varför det?”

”Tja, jag tänkte satsa på konsten.”

”Konsten? Men hur ska du få in pengar?”

”Jag tänkte satsa allt på ett kort och lyckas. Genom och säga upp mig signalerar jag till mig själv att jag inte har något val och att jag då verkligen måste lyckas. Det är som scenen där i Batman-”

”Johnny, är det för sent och ringa chefen och ta tillbaka uppsägningen? Jag tycker du ska göra det. Det är svåra tider nu när moderaterna har kuppat igenom sin budget i riksdagen och den där hale miljöpartisten sålt ut hela kommunen och ingått allians med högern.”

Jag klippte med ögonbrynen. ”Varför säger du sådär. Det tycker jag du ska sluta med.” Jag tömde glaset i ett svep och gick till baren utan ett ord och köpte en sexa tequila som jag drog i mig utan tvekan och så en till öl och så återvände jag till min plats. ”Du ska inte snacka massa skit”, sa jag. Jag såg stjärnor för ögonen. Det berodde nog på att jag tömt i mig pluntan på väg hit – jag mindes inte längre vad jag en gång laddat den med, men det var mycket starka grejer, det hade jag känt på hur det bränt på läpparna.

”Du är inte rättvis med mig Johnny, har jag inte alltid ställt upp för dig.”

”Det ger dig inte rätt och komma dragandes med en massa skitsnack. Menar du att jag inte är en riktig konstnär. Du kanske tycker jag är dålig på och måla, det har du väl alltid tyckt.”

”Johnny ta och lugna ned dig.”

Jag ställde mig upp och pekade på honom. ”Du ska inte säga åt mig, jävla idiot.”

”Hörru du ta och lugna ned dig.”

Jag satte mig igen, då jag absolut inte ville få dåligt rykte på mitt favoritställe.

Benke sa: ”Du vet att jag har foton på dig när du håller din kuk i handen och kollar på bögporr.”

”Har du dom bilderna”, sa jag, jag kände mig plötsligt litet dum, kall nästan.

”Ja dom skicka du till mig när du var full en gång. Tänk om jag skulle skicka dom till alla dina kompisar på Facebook. Vad skulle du säga om det va.”

”Dom bilderna har jag säkert redan skickat till dom själv.”

”Jaha men vad säger du om att jag tar dina tavlor och säljer dom under mitt eget namn, så är det jag som blir berömd istället. Det skulle du inte gilla, eller hur.”

Jag skakade på huvudet. ”Det skulle du väl inte göra Benke, vi är ju kompisar.”

”Ja är vi det? Då tycker jag inte du ska snacka med mig på det där viset.”

”Förlåt Benke, jag kan bjuda på en öl. Vill du ha en nu?”

”Det är ingen fara Johnny, men du var på väg och få en riktig snedfylla. Du måste väl tåla att man säger vad man tycker.”

”Jo det har du rätt i”, sa jag, jag satt och skalade av etiketten från ölflaskan. Sen köpte jag en öl åt honom och vi satt där och surrade precis som förr i några timmar innan vi sa adjö och försvann åt varsitt håll i den mörka höstkvällen.

Några dagar senare fick jag veta att Benke dött i en hjärtattack.

Hemlös blues

Jag hade blivit inkallad på jobbsökarkurs. Det var kanske trettio andra personer som gick den där kursen samtidigt som jag och på rasten hamnade jag av någon anledning bredvid en man som gick under namnet Göran. ”De brukar kalla mig för ’kocken’, jag är förjävlig på det där”, sa Göran och han bar en underlig kombination av kläder. ”Jag kokar korven exakt två minuter”, förklarade han, ur hans ena näsborre stack ett långt hårstrå och på det satt en liten droppe, då och då blänkte droppen till i lysrörens sken. ”Och vad jag gör sen är att jag…” Han höll upp sina stora händer framför sig. ”– Jo först av allt måste du ha ett lagerblad, för fan, det säger sig självt.” Jag hade lagt ena foten över knäet, och jag skakade den oupphörligt under det att Göran pratade. ”Så du har ett lagerblad i vattnet, det låter du ligga där medan vattnet kokar upp.” ”Ja just det.” Luften var tung, den luktade svett, och i den fanns vi arbetslösas samlade oro. ”När vattnet kokar, ja då lägger jag i korven, men vad jag gör är att jag inte stänger av vattnet, jag bara skruvar ner värmen. Hajar du?” Han gav mig en blick. ”Sen sätter jag på timern, jag har den redo bredvid, tiden redan förprogrammerad. Och så…” Han lyfte pekfingret och tryckte med det på en imaginär knapp. ”… slår jag på. Två minuter. Sen står jag där och tittar ner i vattnet som en jävla idiot. Inte en sekund längre än två minuter. När den där klockan piper, ja då står jag där beredd och ta upp korven. Du ska äta den direkt, den får inte bli kall. Blir de kalla är det lika bra och bara slänga dem.” Göran tog sig om hakan, den där droppen på näshåret blänkte till. ”Korvarna blir aldrig som nykokta igen.”

Det kröp i kroppen på mig när jag lyssnade till Göran och det fanns inget sätt att värja sig mot svettlukten, den tycktes komma från alla håll. ”Jag äter mest vegetariskt”, mumlade jag.

Motorcykelmannen

Jag hade fått ett jobb äntligen. På ett bibliotek. Tjänsten var inte krävande och den passade mig ganska bra. Men motorcykelmannen hade bestämt sig för att förstöra allt.

Första gången jag såg honom var en morgon när jag var på väg till biblioteket. Jag hörde en vrålande motor, den överröstade trafikens annars närmast trivsamma sus. Jag tänkte inte närmare på saken, jag sprang för att hinna med tunnelbanan. Ljudet växte i styrka, jag vred på huvudet – det var motorcykelmannen. Klädd i gråa kläder, med hjälm på huvudet och tonade skyddsglasögon. En sammanbiten min. Jag skulle lära mig att avsky den där sammanbitna minen. I den fanns laddad all hans beslutsamhet att få mig sparkad.

Jag fortsatte springa, det var två minuter till tunnelbanan avgick. Jag var några steg från trappan ner i underjorden. Jag korsade gatan – då störtade motorcykelmannen fram, sladdade framför mig och stannade. Han stod där med mullrande motor och blockerade min väg, han stirrade på mig med de blanka skyddsglasögonen. Jag kunde inte se hans ögon där bakom.

Jag fann mig och försökte springa runt ekipaget. Då grabbade han tag i min rock och slet sönder den, slängde tygstycket på gatan – hans grepp fick mig att ramla. Folk stod runtomkring, tittade på. Motorcykelmannen klev av sin motorcykel och lyfte upp mig. Gav mig ett slag i magen. All luft for ur mig, jag stönade. Han släppte mig, jag sjönk ihop till en hög. Värken fick min kropp att skälva. Jag var omtöcknad, hörde motorn varva upp och skjuta iväg. Ljudet försvann. Nu kom folk fram till mig. ”Hur är det?” ”Hur gick det för dig?” Jag kravlade upp, spottade blod. Såg på displayen att jag missat tåget.

Språk 2.0

Jag hade fått jobb på en firma som sysslade med import och export. Mina uppgifter bestod i att kontakta kunder för detaljer såsom leveransadress, fakturaadress, telefonnummer och så vidare. Jag hade även vissa andra åligganden, såsom att koka kaffe och sköta kommunikationen med tillexempel städföretaget. Dessutom visst enklare kontorsarbete.

Det här var trots allt arbetsuppgifter som passade min rastlösa läggning – i den mån arbetsuppgifter överhuvudtaget kan passa mig.

Nu var jag på väg med tåget till mitt nya arbete. Jag hade kostat på mig en biljett och kände mig trygg för kontrollanter, plockade därför fram en Henning Mankell ur väskan och började läsa. Snart märkte jag att det fördes ett samtal på andra sidan gången, röster som bytte meningar med varandra på svenska. Jag hade svårt att koncentrera mig på texten. I den stunden for en önskan genom mig: om jag bara inte förstod talad svenska, då skulle ljuden sakna innebörd för mig och jag utan problem kunna fokusera på texten. Med ens blev min önskan uppfylld! Jag förstod inte längre vad de sa, det fanns en melodi i rösterna, ett skiftande tonläge, men orden i sig själva sa mig ingenting. Faktum var att jag inte ens kunde urskilja var ett ord slutade och ett annat började.

”So I had my wish granted”, tänkte jag. ”How about some money as well? No?” Jag tog mig om hakan. ”Why am I thinking in English?” Ja, jag begrep ju inte talad svenska längre. Jag tittade ner i texten, jag förstod den utan problem men jag hade ingen aning om hur orden skulle uttalas. Jag blev så fascinerad av denna nya upplevelse att jag inte alls kunde koncentrera mig på läsningen. Jag bara satt där och lyssnade på detta nu främmande språk.

När jag kom fram till arbetsplatsen ute i ett industriområde som ännu inte till fullo annekterats av ljusskygg verksamhet sa jag: ”I would like to speak to the manager.”

Tjejen tittade på mig med stora ögon. Sedan sa hon något som jag inte förstod, men jag hörde mitt namn nämnas. ”Please, can you speak English because I can’t understand you.”

”I thought you were Swedish. Aren’t you supposed to start here today?”

”Yes, indeed. There’s been a slight… öh mix up… some sort of… yes and I would like to talk to the manager.”

”He is in his office.”

Hon tog mig uppför en trappa, ned för en korridor. Dörren till chefens kontor stod på vid gavel. Det var ett stort rum, panoramafönster, skrivbord i mörkt trä, två stora plantor, en soffa. Och så chefen själv, nedhasad i en av skinnfåtöljerna, hållandes en bunt papper och med en rynka i pannan. Han tittade upp. Hon sa något åt honom och han svarade, tittade på mig, hon lämnade oss ensamma. ”Yes, I have a problem, it’s only temporary I’m sure, but I can’t speak Swedish at the moment.”

Han rättade till sin sittställning och sa något med en frågande min.

”Please, in English”, sa jag.

Han suckade, blundade och gnuggade näsroten. ”Axel Ranta, what the hell is this”, sa han, öppnade sina ögon och stirrade på mig, nu högröd i ansiktet.

”Oh. I know what you’re thinking but I’m not crazy, no this is some sort of a metapshycial mix up but it should be resolved within a few days, a week at the most. So I was thinking, until then, because I under-” ”You can’t work here if you don’t speak Swedish”, han stirrade på mig. ”Now I interviewed you for this position, you speaked Swedish then. I hired you because you speaked Swedish. Two weeks later and now you’re telling me you don’t speak Swedish all of a sudden? If you don’t want this job then just tell me, end this god damn charade.”

”No, no I assure you. Let me explain.” Jag drog åt mig den andra fåtöljen och slog mig ner i den, lutade mig fram med armbågarna på knäna. ”I was sitting in the train and I was read-” ”Get out! Get the hell out!” skrek han och flög upp ur sin sittande position. Han pekade mot utgången. ”Get the hell out you god damn… slacker!” Jag reste mig från fåtöljen, försökte göra några invändningar men det var lönlöst. På vägen ut passerade jag den unga kvinnan som visat mig till chefens kontor. ”I’m leaving now, he wasn’t too happy about this. So anyway…” ”You’re not gonna work here?” ”No… but anyhow… are you doing something later.” ”Not really, why?” ”Would you like to… do something?” Hon log och sa att hon hade pojkvän. Jag gick därifrån lika tomhänt som när jag kommit dit. Vid grinden mittemot stod en man och blängde på mig, det var en stor man med tatueringar på halsen. Jag tog tåget tillbaka till stan. Istället för att genast byta tåg och återvända hem igen, började jag gå längs stadens gator. Jag vek in på Vegagatan, en smal och skuggig gata, bilar parkerade längs trottoaren. Sen svängde jag vänster på Observatoriegatan, sen in på Upplandsgatan. Fortsatte längs Kungstensgatan, nerför trapporna, korsade Sveavägen – jag var tvungen att vänta på grönt, jag stod med händerna i rockfickorna. Jag gick på Döbelnsgatan. Sen gick jag på Rådmansgatan, passerade Birger Jarlsgatan.

Jag stod i ett gathörn och åt en vegetarisk burgare, lät tänderna sjunka genom brödet, en mjuk litet saftig textur, vidare till löken, tomaten, salladen, dressingen, det blev syrligt, blött, och så sedan kom det verkliga tuggmotståndet: burgaren. Jag tuggade och svalde, en varm, salt smak.

Henry - novell från 2019/2020

”Nå, det kan väl vänta till imorgon”, muttrade farbror. ”Då går vi på Biskopen och dricker pilsner.”

Jag hade inga krafter till invändningar. Jag följde efter honom, jag hukade i vinden.

Det droppade från våra kläder när vi stövlade in i lokalen. Den var mycket varm och fuktig. Där var redan mycket folk. Farbror köpte öl åt oss och spanade sen efter nånstans att sitta. ”Där är ju Henry”, ropade han för att höras över sorlet från de många rösterna. ”Vi går och sätter oss med han.”

Henry hade påsar under ögonen och ett rödbrusigt plufsigt ansikte. Han var iförd brun skinnväst och grön skjorta, och satt böjd över en öl och en drink. ”Nej men är det kapten?” sa Henry, han lät inte speciellt entusiastisk. Farbror dunkade honom i ryggen. ”Satan, sitter du här ensam och dricker nu igen”, sa han och skrattade, han skrattade högt. Sedan klappade han mig på ryggen. ”Det här är min brorson.” ”Jag heter Axel Ranta”, sa jag. Henry gav mig ett slappt handslag. Vi slog oss ner. Farbror tog av sin keps och lade den på bordet bredvid sitt ölglas. ”Henry har jobbat på socialen”, sa han.

”Jaså?” sa jag, jag smakade på ölen, det var någon mörk variant: det var det som gällde här. Bartendern rynkade på näsan om man ville ha en vanlig stor stark (råkade han för tillfället vara särskilt grinig kunde han till och med låtsas som att han inte ens förstod uttrycket), och gav en sedan en utförlig lektion i olika ölsorter, deras ursprung och hur de påstods smaka, varpå man tvingades att, som ett minimum, beställa någon av de sorter han räknat upp – det gick förstås utmärkt att välja någon sort som var ännu mer obskyr. Allra mest respekt vann man om man frågade efter en ölsort de aldrig hört talas om. För oss som bara ville bli fulla var det givetvis ganska irriterande, varför jag brukade undvika stället.

”Jag jobbade där i många år”, sa Henry.

”Varför slutade du?” sa jag.

Henry tittade på farbror och pekade på mig. ”Han är en frågvis liten rackare den här.”

Farbror viftade med handen. ”Du ska inte vara orolig Henry. Den här lille parveln är på vår sida.”

”Är du säker på det?”

Farbror nickade. Han hade tagit på en ovanlig seriös min, även om ölskummet i skägget och det på hjässan tillplattade håret minskade något av detta viktiga intryck.

Henry tittade på mig med en allvarlig min. Av någon anledning hade jag satt mig bredvid honom. ”Du är inte ateist?” sa Henry.

”N-Nej det kan jag inte påstå.”

”Vilken religion tillhör du i så fall?”

”Jag är väl… tja… jag är väl kanske buddhist i så fall, om jag måste välja.”

”Du är inte postmodernist då?”

Farbror skrattade, han skrattade det där bullerskrattet. Jag tittade på Henry och skakade på huvudet. ”Jag vet knappt vad en postmodernist är.”

”Det är jordens avskum”, sa Henry och log. Han tippade i sig det sista av drinken. Han andades ut genom munnen. ”Då ska jag berätta för dig. Jag slutade på socialen för att kunna ägna mig åt mina efterforskningar på heltid.”

”Efterforskningar?”

Henry kastade några misstänksamma blickar omkring sig, sedan böjde han sig fram över bordet. ”Om dimensioner”, sa han med låg röst. Han lutade sig bak igen. ”Det hela började en natt när jag vaknade av att jag var kissnödig. Jag steg upp och gick på toa. Jag var fortfarande halvsovande, så när jag satt där-”

”Satt där?” ropade farbror. ”Sitter du ner och pissar? Va?”

”Nog vet du att det är bättre för blåsan att sitta ner”, sa Henry.

Farbror stirrade på mig. ”Är du också en sån där jävla sittkissare?”

Jag kollade ner i ölen, den var alldeles svart. ”Hemma brukar jag göra det.” Jag höjde blicken och såg på farbror. ”Det stänker ju på golvet annars.”

”Det hade man väl kunnat ge sig fan på att du också håller på med de där bögerierna.” Farbror kliade sig i sitt platta hår.

”Nåväl. Jag satt där och kissade och så blev jag rädd plötsligt. Är jag nu på toa och kissar eller ligger jag i sängen och drömmer, och har fällt på strålen rakt ut i lakan och madrass och hela rasket? Det är min stora skräck. Kissa ner sängen. Vad skulle frugan säga?” Han slog ut med handen. ”Hon skulle inte säga något överhuvudtaget, och det är det värsta. Om hon tråkade mig för det vore det en annan sak. Då är det på bordet i alla fall, det finns något att ta på. Man får en chans att försvara sig, att förklara sig. Men hon skulle inte säga något. Hon är inte typen som tar en diskussion eller retas. Istället skulle hon skvallra med sina väninnor. Hon är sån, hon sätter upp en teater och sen hugger hon en i ryggen. Och hennes väninnor, de skulle ge mig blickar – jag har i dagsläget en god relation med de flesta av hennes väninnor, då jag har en intuitiv, öppen läggning, men det skulle förstås raskt förändras om de fick veta att jag var sängvätare. Då skulle alla mina fina kvinnliga sidor istället bli tecken på en ’svag man’, en som sätter upp en förtjusande fasad men som innerst inne går runt med perversa fantasier som han sen också lever ut i mörkret. De skulle tro jag var våldtäktsman. Ryktena startar. ’Var inte ensam med honom’.”

”Jag trodde din fru lämnat dig Henry”, sa farbror. Han satt och fingrade på sin keps.

”Inte då, det var ju senare. – I alla fall. Det slog mig när jag satt där att i den här dimensionen kissar jag på toaletten och inte i sängen, men i en annan dimension, den dimension var jag inte är, kissar jag i sängen.”

”Jag hänger inte med”, sa jag, jag ställde mig upp. ”Den dimension där du inte är?”

”Vanligtvis när man talar om parallella dimensioner tänker man sig att i den dimensionen finns ett annat du, med ett annat medvetande. Men det revolutionerande med min teori är att även om parallella dimensioner existerar så existerar inte parallella medvetanden. Medvetandet är hela tiden bara i en enda dimension.” Han spärrade upp ögonen och stirrade på mig. Sedan vred han på huvudet och stirrade på farbror. Farbror märkte inget då han satt och petade på sin keps.

Jag sa: ”Men om det bara existerar ett medvetande, betyder inte det att ditt medvetande i teorin kan bli det enda medvetandet i en viss specifik dimension, att du alltså kan hamna i en dimension där du är den enda animerade personen i en värld av döskallar.”

”Intressant invändning, men kära du, är du snäll och sätter dig”, sa Henry. Farbror flinade. ”Han är så rastlös, gossen.” Jag sjönk ner på stolen. Henry sa: ”Det är mycket möjligt att din invändning stämmer.” Han såg ut över lokalen. ”Hur många här är egentligen medvetna?” Han tittade på mig igen. ”Och hur många har sitt medvetande i en annan dimension? Det vet vi inte. Vi vet faktiskt inte om andra människor är medvetna. Det finns inget sätt avgöra det på. Det enda vi kan veta är att just vi är medvetna, även om det finns forskare som hävdar att också detta är en illusion. Det var hursomhelst en av de saker som drev mig till att sluta arbeta på socialen.” Han skrattade. ”Du tänker snabbt din rackare, du förstår poängen? I arbetslivet tycks helt enkelt befinna sig en ovanligt hög andel icke-medvetna människor, eller zombies som de kallas inom medvetande-forskningen. Eller hur?” Han skrattade.

”Jag vet inte, jag har aldrig haft ett arbete”, sa jag, varpå Henrys skratt fick förnyad styrka. Sedan samlade han sig och drank en klunk öl. Han tog sig om hakan och sa ut i luften, liksom för sig själv: ”Vem annars skulle stå ut med att dag ut och dag in kliva upp samma tid, åka till samma plats, träffa samma människor och göra samma saker, åtta timmar om dagen, år ut och år in. Vem skulle klara det utan att bli tokig om inte en varelse utan medvetande?”

Farbror sa: ”Att du är en sittkissare alltså. Jag såg dig sopa till en karl så han stöp i backen, och nu kommer du dragandes med det här. Satt du alltså ner och kissa på den tiden också?”

Henry gav honom en hastig blick, sedan vände han sig mot mig. ”Låt mig fortsätta. De andra dimensionerna existerar alltså parallellt med denna dimension – denna dimension är förstås inte på något sätt ’huvuddimensionen’, ingen dimension är det. Alla är lika giltiga. De andra dimensionerna existerar parallellt, och finns där hela tiden, som möjliga utfall av de handlingar vi utför i den här dimensionen, eller i den dimension vi för tillfället råkar vistas i. Att det alltså är våra egna handlingar som styr vilken dimension vi färdas mot. Elaka handlingar leder till svårare dimensioner. Det var då jag insåg det – handlingar är riktningar i tiden, precis som väderstrecken är riktningar i rummet.” Han tömde det sista ur glaset, rapade, torkade sig om munnen, och reste sig. ”Sug på den karamellen du, under tiden ska jag gå på toa och sedan ska jag köpa mer.” Han banade sig väg mellan borden och de uppsluppna, roade människorna. Var det verkligen möjligt att vissa av dem inte ens var medvetna? Jag kliade mig i nacken, kastade en blick på farbror som satt hopsjunken över sitt ölglas, stirrandes ner på sin keps, och jag tänkte, vad är egentligen ett medvetande?

”Henry är sjuk i huvudet”, sa farbror utan att lyfta blicken. ”Han är riktigt jävla sjuk i huvudet. Vi har gjort sjuka grejer ihop. Du ska akta dig för honom.” Han såg på mig med simmig blick och halvt slutna ögonlock. ”Be honom visa ärret. Gör det. Han är på toa och drar några linor nu, tror du mig inte. Han har knullat på säkert hälften av de där väninnorna. Hans fru kom på det, hon lämnade honom, han är cancer vet du inte det. Jag är väl inte heller guds bästa barn direkt men jag skulle aldrig knulla på Berits väninnor. Så gör man inte mot en kvinna. Förstår du att det tar knäcken på en kvinna. Jag skulle hellre skära kuken av mig än göra så mot en kvinna. Hellre en polares fru än min frus polare, så säger jag.” Han pekade på mig. ”Men det är jag det. Du ska inte döma mig va. Tror du att Henry snackar sanning? Han är psykopat. Jag skulle aldrig vända ryggen mot honom. Han är bög också, han vill knulla dig i röven.”

Jag kollade ner i min svarta öl. Min puls bultade längs halsen. Jag drack en klunk. Sedan tittade jag upp på farbror. Han hade sänkt blicken igen, satt med hakan i ena handen och höll krampaktigt sitt glas med den andra. Handlingar är riktningar i tiden, tänkte jag.

Henry kom tillbaka, tätt följd av en servitör som bar på en bricka full av drycker. Servitörens ögon fastnade genast på farbror. ”Har inte han fått nog?” Henry viftade avvärjande med handen, och stack sedan genast ner den i fickan och fiskade upp några sedlar som han stoppade i servitörens bröstficka. ”Nej nej. Han har bara börjat. Han kommer direkt från jobbet. Vi kan ta in lite kaffe också förresten, då kommer han och vi alla att piggna till.” ”Det ska bli”, sa servitören med ett busigt leende på läpparna. Henry lade handen över sitt hjärta. ”Tack tack, en ängel ler i himlen över dig min son.” ”Ska det vara mjölk i kaffet?” ”Nej nej, för fan, vi dricker det svart. Eller hur?” ”Det ska bli.”

Henry hade köpt oss varsin öl till och varsin jäger. Han slog sig ner, gnuggade sina händer. ”Då så gossar små!” Han skrattade. Jag tyckte det lät lite olycksbådande det där skrattet. Han höjde shotglaset. ”För gamle Willie!” Farbror spratt till, famlade efter sin jäger. Jag vände ansiktet mot taket och tömde i mig. När jag sänkte blicken igen var de andras shotglas också tomma.

”Vem är Willie?” sa jag.

”Det är en vi brukade dricka med”, sa Henry.

”De sprätte upp magen på honom”, sa farbror.

”Men Henry”, sa jag. ”Hur går du egentligen tillväga för att bedriva dina efterforskningar?”

Henry tittade på mig, hans blick hade förmörkats plötsligt, den var otäck. En våg av kyla gick genom mig. ”Hey, du behöver inte låta så aggressiv”, sa han.

”N-Nej jag menade inte så…” Jag flackade med blicken. Just då kom servitören med tre koppar kaffe. ”Varsågoda mina herrar.” ”Utmärkt, utmärkt”, sa Henry. Han fattade koppen och såg på mig som om han glömt förtretligheten. ”Lyssna nu. Varje tänkbar och otänkbar utkomst av varje handling måste existera parallellt och samtidigt med varandra, precis som bardisken där borta existerar parallellt med toaletten.”

”Okej…” Jag blåste på kaffet, sippade på det.

Henry ställde ner sin kopp och gestikulerade medan han talade: ”I varje ögonblick står alla dessa dimensioner, alla dessa versioner av rumtid i förbindelse med oss och tillgängliga som parallella dimensioner. Precis som det krävs att rum och tid tillryggaläggs för att nå en viss plats, säg toaletten, krävs tid och rum för att nå en viss dimension – där dimension är för tiden vad olika platser är för rummet. Begriper du?”

”J-Ja…”

”Då så, då så.” Han böjde sig återigen sådär hemlighetsfullt över bordet. Vinkade med pekfingret att jag skulle komma närmare, vilket jag gjorde. ”Nu har jag fått kontakt.” Jag lutade mig bak, såg på honom. Han stirrade på mig, log och nickade.

”K-Kontakt?”

”Jag hörde en röst.” Han pekade på sitt huvud. ”Härinne alltså. Det var inte min röst, inte den röst jag har när jag tänker, utan en annan röst. En basröst, skulle jag väl beskriva den som.”

”Vad sa den?”

”Den sa: ’body and soul’.”

”’Body and soul?’”

Henry nickade.

”Vad betyder det?”

”Kropp och själ”, sa Henry.

”Ah jag vet, men vad menade rösten med det.”

Han stirrade på mig. ”Jag tycker du har en stingslig attityd grabben. Jag tycker jag anar en hint av fientlighet.”

Jag skakade på huvudet. ”Nej nej.”

Han sänkte långsamt ena armen som om han gjorde sig beredd att klippa till mig. ”Tycker du att du är bättre än mig eller?”

Jag kastade en blick på farbror, han blundade, hängde med huvudet över bordet. Jag kollade på Henry igen. Han tornade upp sig över mig, i den där gröna skjortan och den bruna västen. Han hade verkligen ett ruggigt och alkoholiserat ansikte. ”Nej det tycker jag inte.”

”Då tycker jag du ska lugna ner dig ett par hekton. Den där attityden kan kosta dig livet vet du, i fel sammanhang.” Han sjönk ihop igen.

Jag nickade. Jag drack en klunk av ölen. ”Jag har ju försökt komma i kontakt med socialen faktiskt.”

”Jaså?” sa Henry. ”Varför då?”

”Jag behöver socialbidrag.”

”Då vet jag en du ska snacka med, jag menar om du vill skynda på processen.”

”Jaså? Vem då?”

”Jag vet inte vad han heter i förnamn, men du ska få adressen.”

”Perfekt.” Jag stoppade handen innanför rocken och drog fram papper och penna. ”Vafan du har ju penna”, skrek farbror. Jag stirrade ner på den, jag höll faktiskt en penna i min hand. ”Vadå då?” sa Henry. ”Här har vi jagat runt halva stan efter en penna, så har han haft en hela tiden”, sa farbror, och sken upp när han fick syn på kaffekoppen som stod framför honom. Henry skrattade gott. Han klappade mig på ryggen. ”Jag gillar dig grabben. Du har ett sätt som jag gillar. Jag uppskattar det. Du ska veta att jag sällan gillar folk.” Jag nickade, jag log, tänkte att jag skulle dra mig hemåt så fort jag fått den där adressen. ”Så vad var adressen?” sa jag.

”Knullvägen sex”, sa Henry. Han skrattade. ”Nej jag bara skojar med dig grabben.” Jag svalde och låtsades le. Han tittade på mig som om han tog mina mått och samtidigt planerade något, sedan sa han: ”Adressen är Framkantsgatan 14. Det står Grenfelter på dörren. Grenfelter med e. Hälsa från mig. Hälsa från Henry.” Jag rafsade ner det i skrivblocket. ”Tack så mycket”, sa jag. ”Jag måste-” Jag tystnade. Jag kollade på Henry. Sedan kollade jag på farbror, som nu kvicknat till. ”Jag måste gå på toa”, sa jag. Henry dunkade mig i ryggen. ”Visst visst grabben, gå du.”

Jag kilade iväg mellan borden, i riktning mot toaletten. När jag lagt ett visst avstånd mellan mig och gubbarna svängde jag åt höger och passerade bardisken och rusade ut på gatan. Det hade slutat regna, men blåsten var hård. Den brusade kring öronen på mig. Jag stretade framåt mellan husen. Det var som att gå genom en vindtunnel. Jag passerade en nattöppen bensinstation. Jag köpte ett sexpack folköl, sen fortsatte jag hemåt. Det var kallt i lägenheten. Det låg en pöl på golvet nedanför fönstret. Jag behöll rocken och skorna på, satte mig vid köksbordet. Jag sprättade en öl och började skriva. ”Hej, mitt namn är Axel Ranta…”