Henry - novell från 2019/2020

”Nå, det kan väl vänta till imorgon”, muttrade farbror. ”Då går vi på Biskopen och dricker pilsner.”

Jag hade inga krafter till invändningar. Jag följde efter honom, jag hukade i vinden.

Det droppade från våra kläder när vi stövlade in i lokalen. Den var mycket varm och fuktig. Där var redan mycket folk. Farbror köpte öl åt oss och spanade sen efter nånstans att sitta. ”Där är ju Henry”, ropade han för att höras över sorlet från de många rösterna. ”Vi går och sätter oss med han.”

Henry hade påsar under ögonen och ett rödbrusigt plufsigt ansikte. Han var iförd brun skinnväst och grön skjorta, och satt böjd över en öl och en drink. ”Nej men är det kapten?” sa Henry, han lät inte speciellt entusiastisk. Farbror dunkade honom i ryggen. ”Satan, sitter du här ensam och dricker nu igen”, sa han och skrattade, han skrattade högt. Sedan klappade han mig på ryggen. ”Det här är min brorson.” ”Jag heter Axel Ranta”, sa jag. Henry gav mig ett slappt handslag. Vi slog oss ner. Farbror tog av sin keps och lade den på bordet bredvid sitt ölglas. ”Henry har jobbat på socialen”, sa han.

”Jaså?” sa jag, jag smakade på ölen, det var någon mörk variant: det var det som gällde här. Bartendern rynkade på näsan om man ville ha en vanlig stor stark (råkade han för tillfället vara särskilt grinig kunde han till och med låtsas som att han inte ens förstod uttrycket), och gav en sedan en utförlig lektion i olika ölsorter, deras ursprung och hur de påstods smaka, varpå man tvingades att, som ett minimum, beställa någon av de sorter han räknat upp – det gick förstås utmärkt att välja någon sort som var ännu mer obskyr. Allra mest respekt vann man om man frågade efter en ölsort de aldrig hört talas om. För oss som bara ville bli fulla var det givetvis ganska irriterande, varför jag brukade undvika stället.

”Jag jobbade där i många år”, sa Henry.

”Varför slutade du?” sa jag.

Henry tittade på farbror och pekade på mig. ”Han är en frågvis liten rackare den här.”

Farbror viftade med handen. ”Du ska inte vara orolig Henry. Den här lille parveln är på vår sida.”

”Är du säker på det?”

Farbror nickade. Han hade tagit på en ovanlig seriös min, även om ölskummet i skägget och det på hjässan tillplattade håret minskade något av detta viktiga intryck.

Henry tittade på mig med en allvarlig min. Av någon anledning hade jag satt mig bredvid honom. ”Du är inte ateist?” sa Henry.

”N-Nej det kan jag inte påstå.”

”Vilken religion tillhör du i så fall?”

”Jag är väl… tja… jag är väl kanske buddhist i så fall, om jag måste välja.”

”Du är inte postmodernist då?”

Farbror skrattade, han skrattade det där bullerskrattet. Jag tittade på Henry och skakade på huvudet. ”Jag vet knappt vad en postmodernist är.”

”Det är jordens avskum”, sa Henry och log. Han tippade i sig det sista av drinken. Han andades ut genom munnen. ”Då ska jag berätta för dig. Jag slutade på socialen för att kunna ägna mig åt mina efterforskningar på heltid.”

”Efterforskningar?”

Henry kastade några misstänksamma blickar omkring sig, sedan böjde han sig fram över bordet. ”Om dimensioner”, sa han med låg röst. Han lutade sig bak igen. ”Det hela började en natt när jag vaknade av att jag var kissnödig. Jag steg upp och gick på toa. Jag var fortfarande halvsovande, så när jag satt där-”

”Satt där?” ropade farbror. ”Sitter du ner och pissar? Va?”

”Nog vet du att det är bättre för blåsan att sitta ner”, sa Henry.

Farbror stirrade på mig. ”Är du också en sån där jävla sittkissare?”

Jag kollade ner i ölen, den var alldeles svart. ”Hemma brukar jag göra det.” Jag höjde blicken och såg på farbror. ”Det stänker ju på golvet annars.”

”Det hade man väl kunnat ge sig fan på att du också håller på med de där bögerierna.” Farbror kliade sig i sitt platta hår.

”Nåväl. Jag satt där och kissade och så blev jag rädd plötsligt. Är jag nu på toa och kissar eller ligger jag i sängen och drömmer, och har fällt på strålen rakt ut i lakan och madrass och hela rasket? Det är min stora skräck. Kissa ner sängen. Vad skulle frugan säga?” Han slog ut med handen. ”Hon skulle inte säga något överhuvudtaget, och det är det värsta. Om hon tråkade mig för det vore det en annan sak. Då är det på bordet i alla fall, det finns något att ta på. Man får en chans att försvara sig, att förklara sig. Men hon skulle inte säga något. Hon är inte typen som tar en diskussion eller retas. Istället skulle hon skvallra med sina väninnor. Hon är sån, hon sätter upp en teater och sen hugger hon en i ryggen. Och hennes väninnor, de skulle ge mig blickar – jag har i dagsläget en god relation med de flesta av hennes väninnor, då jag har en intuitiv, öppen läggning, men det skulle förstås raskt förändras om de fick veta att jag var sängvätare. Då skulle alla mina fina kvinnliga sidor istället bli tecken på en ’svag man’, en som sätter upp en förtjusande fasad men som innerst inne går runt med perversa fantasier som han sen också lever ut i mörkret. De skulle tro jag var våldtäktsman. Ryktena startar. ’Var inte ensam med honom’.”

”Jag trodde din fru lämnat dig Henry”, sa farbror. Han satt och fingrade på sin keps.

”Inte då, det var ju senare. – I alla fall. Det slog mig när jag satt där att i den här dimensionen kissar jag på toaletten och inte i sängen, men i en annan dimension, den dimension var jag inte är, kissar jag i sängen.”

”Jag hänger inte med”, sa jag, jag ställde mig upp. ”Den dimension där du inte är?”

”Vanligtvis när man talar om parallella dimensioner tänker man sig att i den dimensionen finns ett annat du, med ett annat medvetande. Men det revolutionerande med min teori är att även om parallella dimensioner existerar så existerar inte parallella medvetanden. Medvetandet är hela tiden bara i en enda dimension.” Han spärrade upp ögonen och stirrade på mig. Sedan vred han på huvudet och stirrade på farbror. Farbror märkte inget då han satt och petade på sin keps.

Jag sa: ”Men om det bara existerar ett medvetande, betyder inte det att ditt medvetande i teorin kan bli det enda medvetandet i en viss specifik dimension, att du alltså kan hamna i en dimension där du är den enda animerade personen i en värld av döskallar.”

”Intressant invändning, men kära du, är du snäll och sätter dig”, sa Henry. Farbror flinade. ”Han är så rastlös, gossen.” Jag sjönk ner på stolen. Henry sa: ”Det är mycket möjligt att din invändning stämmer.” Han såg ut över lokalen. ”Hur många här är egentligen medvetna?” Han tittade på mig igen. ”Och hur många har sitt medvetande i en annan dimension? Det vet vi inte. Vi vet faktiskt inte om andra människor är medvetna. Det finns inget sätt avgöra det på. Det enda vi kan veta är att just vi är medvetna, även om det finns forskare som hävdar att också detta är en illusion. Det var hursomhelst en av de saker som drev mig till att sluta arbeta på socialen.” Han skrattade. ”Du tänker snabbt din rackare, du förstår poängen? I arbetslivet tycks helt enkelt befinna sig en ovanligt hög andel icke-medvetna människor, eller zombies som de kallas inom medvetande-forskningen. Eller hur?” Han skrattade.

”Jag vet inte, jag har aldrig haft ett arbete”, sa jag, varpå Henrys skratt fick förnyad styrka. Sedan samlade han sig och drank en klunk öl. Han tog sig om hakan och sa ut i luften, liksom för sig själv: ”Vem annars skulle stå ut med att dag ut och dag in kliva upp samma tid, åka till samma plats, träffa samma människor och göra samma saker, åtta timmar om dagen, år ut och år in. Vem skulle klara det utan att bli tokig om inte en varelse utan medvetande?”

Farbror sa: ”Att du är en sittkissare alltså. Jag såg dig sopa till en karl så han stöp i backen, och nu kommer du dragandes med det här. Satt du alltså ner och kissa på den tiden också?”

Henry gav honom en hastig blick, sedan vände han sig mot mig. ”Låt mig fortsätta. De andra dimensionerna existerar alltså parallellt med denna dimension – denna dimension är förstås inte på något sätt ’huvuddimensionen’, ingen dimension är det. Alla är lika giltiga. De andra dimensionerna existerar parallellt, och finns där hela tiden, som möjliga utfall av de handlingar vi utför i den här dimensionen, eller i den dimension vi för tillfället råkar vistas i. Att det alltså är våra egna handlingar som styr vilken dimension vi färdas mot. Elaka handlingar leder till svårare dimensioner. Det var då jag insåg det – handlingar är riktningar i tiden, precis som väderstrecken är riktningar i rummet.” Han tömde det sista ur glaset, rapade, torkade sig om munnen, och reste sig. ”Sug på den karamellen du, under tiden ska jag gå på toa och sedan ska jag köpa mer.” Han banade sig väg mellan borden och de uppsluppna, roade människorna. Var det verkligen möjligt att vissa av dem inte ens var medvetna? Jag kliade mig i nacken, kastade en blick på farbror som satt hopsjunken över sitt ölglas, stirrandes ner på sin keps, och jag tänkte, vad är egentligen ett medvetande?

”Henry är sjuk i huvudet”, sa farbror utan att lyfta blicken. ”Han är riktigt jävla sjuk i huvudet. Vi har gjort sjuka grejer ihop. Du ska akta dig för honom.” Han såg på mig med simmig blick och halvt slutna ögonlock. ”Be honom visa ärret. Gör det. Han är på toa och drar några linor nu, tror du mig inte. Han har knullat på säkert hälften av de där väninnorna. Hans fru kom på det, hon lämnade honom, han är cancer vet du inte det. Jag är väl inte heller guds bästa barn direkt men jag skulle aldrig knulla på Berits väninnor. Så gör man inte mot en kvinna. Förstår du att det tar knäcken på en kvinna. Jag skulle hellre skära kuken av mig än göra så mot en kvinna. Hellre en polares fru än min frus polare, så säger jag.” Han pekade på mig. ”Men det är jag det. Du ska inte döma mig va. Tror du att Henry snackar sanning? Han är psykopat. Jag skulle aldrig vända ryggen mot honom. Han är bög också, han vill knulla dig i röven.”

Jag kollade ner i min svarta öl. Min puls bultade längs halsen. Jag drack en klunk. Sedan tittade jag upp på farbror. Han hade sänkt blicken igen, satt med hakan i ena handen och höll krampaktigt sitt glas med den andra. Handlingar är riktningar i tiden, tänkte jag.

Henry kom tillbaka, tätt följd av en servitör som bar på en bricka full av drycker. Servitörens ögon fastnade genast på farbror. ”Har inte han fått nog?” Henry viftade avvärjande med handen, och stack sedan genast ner den i fickan och fiskade upp några sedlar som han stoppade i servitörens bröstficka. ”Nej nej. Han har bara börjat. Han kommer direkt från jobbet. Vi kan ta in lite kaffe också förresten, då kommer han och vi alla att piggna till.” ”Det ska bli”, sa servitören med ett busigt leende på läpparna. Henry lade handen över sitt hjärta. ”Tack tack, en ängel ler i himlen över dig min son.” ”Ska det vara mjölk i kaffet?” ”Nej nej, för fan, vi dricker det svart. Eller hur?” ”Det ska bli.”

Henry hade köpt oss varsin öl till och varsin jäger. Han slog sig ner, gnuggade sina händer. ”Då så gossar små!” Han skrattade. Jag tyckte det lät lite olycksbådande det där skrattet. Han höjde shotglaset. ”För gamle Willie!” Farbror spratt till, famlade efter sin jäger. Jag vände ansiktet mot taket och tömde i mig. När jag sänkte blicken igen var de andras shotglas också tomma.

”Vem är Willie?” sa jag.

”Det är en vi brukade dricka med”, sa Henry.

”De sprätte upp magen på honom”, sa farbror.

”Men Henry”, sa jag. ”Hur går du egentligen tillväga för att bedriva dina efterforskningar?”

Henry tittade på mig, hans blick hade förmörkats plötsligt, den var otäck. En våg av kyla gick genom mig. ”Hey, du behöver inte låta så aggressiv”, sa han.

”N-Nej jag menade inte så…” Jag flackade med blicken. Just då kom servitören med tre koppar kaffe. ”Varsågoda mina herrar.” ”Utmärkt, utmärkt”, sa Henry. Han fattade koppen och såg på mig som om han glömt förtretligheten. ”Lyssna nu. Varje tänkbar och otänkbar utkomst av varje handling måste existera parallellt och samtidigt med varandra, precis som bardisken där borta existerar parallellt med toaletten.”

”Okej…” Jag blåste på kaffet, sippade på det.

Henry ställde ner sin kopp och gestikulerade medan han talade: ”I varje ögonblick står alla dessa dimensioner, alla dessa versioner av rumtid i förbindelse med oss och tillgängliga som parallella dimensioner. Precis som det krävs att rum och tid tillryggaläggs för att nå en viss plats, säg toaletten, krävs tid och rum för att nå en viss dimension – där dimension är för tiden vad olika platser är för rummet. Begriper du?”

”J-Ja…”

”Då så, då så.” Han böjde sig återigen sådär hemlighetsfullt över bordet. Vinkade med pekfingret att jag skulle komma närmare, vilket jag gjorde. ”Nu har jag fått kontakt.” Jag lutade mig bak, såg på honom. Han stirrade på mig, log och nickade.

”K-Kontakt?”

”Jag hörde en röst.” Han pekade på sitt huvud. ”Härinne alltså. Det var inte min röst, inte den röst jag har när jag tänker, utan en annan röst. En basröst, skulle jag väl beskriva den som.”

”Vad sa den?”

”Den sa: ’body and soul’.”

”’Body and soul?’”

Henry nickade.

”Vad betyder det?”

”Kropp och själ”, sa Henry.

”Ah jag vet, men vad menade rösten med det.”

Han stirrade på mig. ”Jag tycker du har en stingslig attityd grabben. Jag tycker jag anar en hint av fientlighet.”

Jag skakade på huvudet. ”Nej nej.”

Han sänkte långsamt ena armen som om han gjorde sig beredd att klippa till mig. ”Tycker du att du är bättre än mig eller?”

Jag kastade en blick på farbror, han blundade, hängde med huvudet över bordet. Jag kollade på Henry igen. Han tornade upp sig över mig, i den där gröna skjortan och den bruna västen. Han hade verkligen ett ruggigt och alkoholiserat ansikte. ”Nej det tycker jag inte.”

”Då tycker jag du ska lugna ner dig ett par hekton. Den där attityden kan kosta dig livet vet du, i fel sammanhang.” Han sjönk ihop igen.

Jag nickade. Jag drack en klunk av ölen. ”Jag har ju försökt komma i kontakt med socialen faktiskt.”

”Jaså?” sa Henry. ”Varför då?”

”Jag behöver socialbidrag.”

”Då vet jag en du ska snacka med, jag menar om du vill skynda på processen.”

”Jaså? Vem då?”

”Jag vet inte vad han heter i förnamn, men du ska få adressen.”

”Perfekt.” Jag stoppade handen innanför rocken och drog fram papper och penna. ”Vafan du har ju penna”, skrek farbror. Jag stirrade ner på den, jag höll faktiskt en penna i min hand. ”Vadå då?” sa Henry. ”Här har vi jagat runt halva stan efter en penna, så har han haft en hela tiden”, sa farbror, och sken upp när han fick syn på kaffekoppen som stod framför honom. Henry skrattade gott. Han klappade mig på ryggen. ”Jag gillar dig grabben. Du har ett sätt som jag gillar. Jag uppskattar det. Du ska veta att jag sällan gillar folk.” Jag nickade, jag log, tänkte att jag skulle dra mig hemåt så fort jag fått den där adressen. ”Så vad var adressen?” sa jag.

”Knullvägen sex”, sa Henry. Han skrattade. ”Nej jag bara skojar med dig grabben.” Jag svalde och låtsades le. Han tittade på mig som om han tog mina mått och samtidigt planerade något, sedan sa han: ”Adressen är Framkantsgatan 14. Det står Grenfelter på dörren. Grenfelter med e. Hälsa från mig. Hälsa från Henry.” Jag rafsade ner det i skrivblocket. ”Tack så mycket”, sa jag. ”Jag måste-” Jag tystnade. Jag kollade på Henry. Sedan kollade jag på farbror, som nu kvicknat till. ”Jag måste gå på toa”, sa jag. Henry dunkade mig i ryggen. ”Visst visst grabben, gå du.”

Jag kilade iväg mellan borden, i riktning mot toaletten. När jag lagt ett visst avstånd mellan mig och gubbarna svängde jag åt höger och passerade bardisken och rusade ut på gatan. Det hade slutat regna, men blåsten var hård. Den brusade kring öronen på mig. Jag stretade framåt mellan husen. Det var som att gå genom en vindtunnel. Jag passerade en nattöppen bensinstation. Jag köpte ett sexpack folköl, sen fortsatte jag hemåt. Det var kallt i lägenheten. Det låg en pöl på golvet nedanför fönstret. Jag behöll rocken och skorna på, satte mig vid köksbordet. Jag sprättade en öl och började skriva. ”Hej, mitt namn är Axel Ranta…”

Kommentarer