Benke

Jag hade just sagt upp mig från mitt jobb och vankade planlöst omkring i stadens centrala delar. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Jag gick och köpte en kopp kaffe och satte mig med den. Det var en solig höstdag och många hade tagit plats på kaféets uteservering. Det passade mig ganska bra det där, för då fick man vara ifred inomhus.

Jag drack kaffet och kände tydligt den där syrliga eftersmaken som betydde att kaffet var mellanrost. Plötsligt kände jag mig ganska dyster och funderade på om jag skulle köpa cigaretter. Det var länge sedan jag rökt – egentligen hade jag väl aldrig rökt på riktigt, eftersom jag bara kunde dra munbloss. Det var alltså helt meningslöst för mig att röka.

Istället bestämde jag mig för att ringa Benke. Benke var en kille jag egentligen inte kände men som jag brukade supa med då och då. Benke var en sån som alltid svarade i telefon, även när han inte kunde prata – i sådana lägen svarade han kort ”Tjena”, han lät alltid glad på rösten när jag ringde även om han för tillfället satt i skiten, ”jag kan inte prata just nu för jag sitter litegrann i skiten hära, men jag ringer upp dig.” Och han ringde alltid upp. Ändå visste jag inget om honom eftersom jag var så dålig på att ställa frågor. Innerst inne kanske det betydde att jag inte brydde mig så mycket. Faktum var att jag aldrig svarade i telefon när han ringde mig.

Nu ringde jag i alla fall honom.

”Tjena Johnny, vad gör du?” - - det där var också typiskt Benke, på honom lät det alltid som om det var han som ringt och inte tvärtom.

”Jag tänkte om du ville ses.”

”Det kan vi göra, och ta nån bira, det låter bra.”

”Hur snart kan du vara här?”

”Ge mig en halvtimme.”

Trettio minuter senare sågs vi på det gamla vanliga stället.

”Tjena Johnny, kul och se dig”, sa Benke. Han hade redan tagit plats vid ett av borden. ”Jag antog att du ville sitta inomhus.”

”Precis.” Benke visste allt om mig. ”Hur är läget?” sa jag, jag hade redan beställt en öl och jag höll den kalla flaskan i ena handen och glaset i den andra. Jag började hälla ölen och höll glaset sådär snett så det inte skulle bildas skum.

”Det är bara bra”, sa Benke. ”Men jag har haft litet ont i bröstet.”

”Det var tråkigt och höra”, sa jag. ”Vet du vad jag har gjort?”

Benke drack girigt några klunkar, han drack direkt ur flaskan, det brukade han alltid göra. Han svalde, torkade skummet ur mustaschen och tittade på mig – jag väntade på att han intresserat skulle fråga vad det var jag gjort idag, men det gjorde han inte, han bara satt där och väntade, kanske hade han plötsligt blivit utled på mina konstpauser, för jag visste såklart mycket väl att han inte kunde ha en aning om vad jag gjort idag. Hursomhelst blev jag faktiskt ganska irriterad på att han nu inte ville spela med i mina charader och hjälpa till att bygga upp spänningen. Jag tappade faktiskt god lust att säga någonting överhuvudtaget. Så jag satt där bara och stirrade ner i bordet, men när jag druckit några klunkar av ölen blev jag på mycket gott humör och så sa jag det: ”Jag har sagt upp mig.”

Benke gjorde stora ögon. ”Har du sagt upp dig? Varför det?”

”Tja, jag tänkte satsa på konsten.”

”Konsten? Men hur ska du få in pengar?”

”Jag tänkte satsa allt på ett kort och lyckas. Genom och säga upp mig signalerar jag till mig själv att jag inte har något val och att jag då verkligen måste lyckas. Det är som scenen där i Batman-”

”Johnny, är det för sent och ringa chefen och ta tillbaka uppsägningen? Jag tycker du ska göra det. Det är svåra tider nu när moderaterna har kuppat igenom sin budget i riksdagen och den där hale miljöpartisten sålt ut hela kommunen och ingått allians med högern.”

Jag klippte med ögonbrynen. ”Varför säger du sådär. Det tycker jag du ska sluta med.” Jag tömde glaset i ett svep och gick till baren utan ett ord och köpte en sexa tequila som jag drog i mig utan tvekan och så en till öl och så återvände jag till min plats. ”Du ska inte snacka massa skit”, sa jag. Jag såg stjärnor för ögonen. Det berodde nog på att jag tömt i mig pluntan på väg hit – jag mindes inte längre vad jag en gång laddat den med, men det var mycket starka grejer, det hade jag känt på hur det bränt på läpparna.

”Du är inte rättvis med mig Johnny, har jag inte alltid ställt upp för dig.”

”Det ger dig inte rätt och komma dragandes med en massa skitsnack. Menar du att jag inte är en riktig konstnär. Du kanske tycker jag är dålig på och måla, det har du väl alltid tyckt.”

”Johnny ta och lugna ned dig.”

Jag ställde mig upp och pekade på honom. ”Du ska inte säga åt mig, jävla idiot.”

”Hörru du ta och lugna ned dig.”

Jag satte mig igen, då jag absolut inte ville få dåligt rykte på mitt favoritställe.

Benke sa: ”Du vet att jag har foton på dig när du håller din kuk i handen och kollar på bögporr.”

”Har du dom bilderna”, sa jag, jag kände mig plötsligt litet dum, kall nästan.

”Ja dom skicka du till mig när du var full en gång. Tänk om jag skulle skicka dom till alla dina kompisar på Facebook. Vad skulle du säga om det va.”

”Dom bilderna har jag säkert redan skickat till dom själv.”

”Jaha men vad säger du om att jag tar dina tavlor och säljer dom under mitt eget namn, så är det jag som blir berömd istället. Det skulle du inte gilla, eller hur.”

Jag skakade på huvudet. ”Det skulle du väl inte göra Benke, vi är ju kompisar.”

”Ja är vi det? Då tycker jag inte du ska snacka med mig på det där viset.”

”Förlåt Benke, jag kan bjuda på en öl. Vill du ha en nu?”

”Det är ingen fara Johnny, men du var på väg och få en riktig snedfylla. Du måste väl tåla att man säger vad man tycker.”

”Jo det har du rätt i”, sa jag, jag satt och skalade av etiketten från ölflaskan. Sen köpte jag en öl åt honom och vi satt där och surrade precis som förr i några timmar innan vi sa adjö och försvann åt varsitt håll i den mörka höstkvällen.

Några dagar senare fick jag veta att Benke dött i en hjärtattack.