Motorcykelmannen

Jag hade fått ett jobb äntligen. På ett bibliotek. Tjänsten var inte krävande och den passade mig ganska bra. Men motorcykelmannen hade bestämt sig för att förstöra allt.

Första gången jag såg honom var en morgon när jag var på väg till biblioteket. Jag hörde en vrålande motor, den överröstade trafikens annars närmast trivsamma sus. Jag tänkte inte närmare på saken, jag sprang för att hinna med tunnelbanan. Ljudet växte i styrka, jag vred på huvudet – det var motorcykelmannen. Klädd i gråa kläder, med hjälm på huvudet och tonade skyddsglasögon. En sammanbiten min. Jag skulle lära mig att avsky den där sammanbitna minen. I den fanns laddad all hans beslutsamhet att få mig sparkad.

Jag fortsatte springa, det var två minuter till tunnelbanan avgick. Jag var några steg från trappan ner i underjorden. Jag korsade gatan – då störtade motorcykelmannen fram, sladdade framför mig och stannade. Han stod där med mullrande motor och blockerade min väg, han stirrade på mig med de blanka skyddsglasögonen. Jag kunde inte se hans ögon där bakom.

Jag fann mig och försökte springa runt ekipaget. Då grabbade han tag i min rock och slet sönder den, slängde tygstycket på gatan – hans grepp fick mig att ramla. Folk stod runtomkring, tittade på. Motorcykelmannen klev av sin motorcykel och lyfte upp mig. Gav mig ett slag i magen. All luft for ur mig, jag stönade. Han släppte mig, jag sjönk ihop till en hög. Värken fick min kropp att skälva. Jag var omtöcknad, hörde motorn varva upp och skjuta iväg. Ljudet försvann. Nu kom folk fram till mig. ”Hur är det?” ”Hur gick det för dig?” Jag kravlade upp, spottade blod. Såg på displayen att jag missat tåget.