Hemlös blues
Jag hade blivit inkallad på jobbsökarkurs. Det var
kanske trettio andra personer som gick den där kursen samtidigt som jag och på
rasten hamnade jag av någon anledning bredvid en man som gick under namnet
Göran. ”De brukar kalla mig för ’kocken’, jag är förjävlig på det där”, sa Göran
och han bar en underlig kombination av kläder. ”Jag kokar korven exakt två
minuter”, förklarade han, ur hans ena näsborre stack ett långt hårstrå och på
det satt en liten droppe, då och då blänkte droppen till i lysrörens sken. ”Och
vad jag gör sen är att jag…” Han höll upp sina stora händer framför sig. ”– Jo
först av allt måste du ha ett lagerblad, för fan, det säger sig självt.” Jag
hade lagt ena foten över knäet, och jag skakade den oupphörligt under det att
Göran pratade. ”Så du har ett lagerblad i vattnet, det låter du ligga där medan
vattnet kokar upp.” ”Ja just det.” Luften var tung, den luktade svett, och i
den fanns vi arbetslösas samlade oro. ”När vattnet kokar, ja då lägger jag i
korven, men vad jag gör är att jag inte stänger av vattnet, jag bara skruvar
ner värmen. Hajar du?” Han gav mig en blick. ”Sen sätter jag på timern, jag har
den redo bredvid, tiden redan förprogrammerad. Och så…” Han lyfte pekfingret
och tryckte med det på en imaginär knapp. ”… slår jag på. Två minuter. Sen står
jag där och tittar ner i vattnet som en jävla idiot. Inte en sekund längre än
två minuter. När den där klockan piper, ja då står jag där beredd och ta upp
korven. Du ska äta den direkt, den får inte bli kall. Blir de kalla är det lika
bra och bara slänga dem.” Göran tog sig om hakan, den där droppen på näshåret
blänkte till. ”Korvarna blir aldrig som nykokta igen.”
Det kröp i kroppen på mig när jag lyssnade till Göran och det fanns inget sätt att värja sig mot svettlukten, den tycktes komma från alla håll. ”Jag äter mest vegetariskt”, mumlade jag.
Kommentarer
Skicka en kommentar