Språk 2.0

Jag hade fått jobb på en firma som sysslade med import och export. Mina uppgifter bestod i att kontakta kunder för detaljer såsom leveransadress, fakturaadress, telefonnummer och så vidare. Jag hade även vissa andra åligganden, såsom att koka kaffe och sköta kommunikationen med tillexempel städföretaget. Dessutom visst enklare kontorsarbete.

Det här var trots allt arbetsuppgifter som passade min rastlösa läggning – i den mån arbetsuppgifter överhuvudtaget kan passa mig.

Nu var jag på väg med tåget till mitt nya arbete. Jag hade kostat på mig en biljett och kände mig trygg för kontrollanter, plockade därför fram en Henning Mankell ur väskan och började läsa. Snart märkte jag att det fördes ett samtal på andra sidan gången, röster som bytte meningar med varandra på svenska. Jag hade svårt att koncentrera mig på texten. I den stunden for en önskan genom mig: om jag bara inte förstod talad svenska, då skulle ljuden sakna innebörd för mig och jag utan problem kunna fokusera på texten. Med ens blev min önskan uppfylld! Jag förstod inte längre vad de sa, det fanns en melodi i rösterna, ett skiftande tonläge, men orden i sig själva sa mig ingenting. Faktum var att jag inte ens kunde urskilja var ett ord slutade och ett annat började.

”So I had my wish granted”, tänkte jag. ”How about some money as well? No?” Jag tog mig om hakan. ”Why am I thinking in English?” Ja, jag begrep ju inte talad svenska längre. Jag tittade ner i texten, jag förstod den utan problem men jag hade ingen aning om hur orden skulle uttalas. Jag blev så fascinerad av denna nya upplevelse att jag inte alls kunde koncentrera mig på läsningen. Jag bara satt där och lyssnade på detta nu främmande språk.

När jag kom fram till arbetsplatsen ute i ett industriområde som ännu inte till fullo annekterats av ljusskygg verksamhet sa jag: ”I would like to speak to the manager.”

Tjejen tittade på mig med stora ögon. Sedan sa hon något som jag inte förstod, men jag hörde mitt namn nämnas. ”Please, can you speak English because I can’t understand you.”

”I thought you were Swedish. Aren’t you supposed to start here today?”

”Yes, indeed. There’s been a slight… öh mix up… some sort of… yes and I would like to talk to the manager.”

”He is in his office.”

Hon tog mig uppför en trappa, ned för en korridor. Dörren till chefens kontor stod på vid gavel. Det var ett stort rum, panoramafönster, skrivbord i mörkt trä, två stora plantor, en soffa. Och så chefen själv, nedhasad i en av skinnfåtöljerna, hållandes en bunt papper och med en rynka i pannan. Han tittade upp. Hon sa något åt honom och han svarade, tittade på mig, hon lämnade oss ensamma. ”Yes, I have a problem, it’s only temporary I’m sure, but I can’t speak Swedish at the moment.”

Han rättade till sin sittställning och sa något med en frågande min.

”Please, in English”, sa jag.

Han suckade, blundade och gnuggade näsroten. ”Axel Ranta, what the hell is this”, sa han, öppnade sina ögon och stirrade på mig, nu högröd i ansiktet.

”Oh. I know what you’re thinking but I’m not crazy, no this is some sort of a metapshycial mix up but it should be resolved within a few days, a week at the most. So I was thinking, until then, because I under-” ”You can’t work here if you don’t speak Swedish”, han stirrade på mig. ”Now I interviewed you for this position, you speaked Swedish then. I hired you because you speaked Swedish. Two weeks later and now you’re telling me you don’t speak Swedish all of a sudden? If you don’t want this job then just tell me, end this god damn charade.”

”No, no I assure you. Let me explain.” Jag drog åt mig den andra fåtöljen och slog mig ner i den, lutade mig fram med armbågarna på knäna. ”I was sitting in the train and I was read-” ”Get out! Get the hell out!” skrek han och flög upp ur sin sittande position. Han pekade mot utgången. ”Get the hell out you god damn… slacker!” Jag reste mig från fåtöljen, försökte göra några invändningar men det var lönlöst. På vägen ut passerade jag den unga kvinnan som visat mig till chefens kontor. ”I’m leaving now, he wasn’t too happy about this. So anyway…” ”You’re not gonna work here?” ”No… but anyhow… are you doing something later.” ”Not really, why?” ”Would you like to… do something?” Hon log och sa att hon hade pojkvän. Jag gick därifrån lika tomhänt som när jag kommit dit. Vid grinden mittemot stod en man och blängde på mig, det var en stor man med tatueringar på halsen. Jag tog tåget tillbaka till stan. Istället för att genast byta tåg och återvända hem igen, började jag gå längs stadens gator. Jag vek in på Vegagatan, en smal och skuggig gata, bilar parkerade längs trottoaren. Sen svängde jag vänster på Observatoriegatan, sen in på Upplandsgatan. Fortsatte längs Kungstensgatan, nerför trapporna, korsade Sveavägen – jag var tvungen att vänta på grönt, jag stod med händerna i rockfickorna. Jag gick på Döbelnsgatan. Sen gick jag på Rådmansgatan, passerade Birger Jarlsgatan.

Jag stod i ett gathörn och åt en vegetarisk burgare, lät tänderna sjunka genom brödet, en mjuk litet saftig textur, vidare till löken, tomaten, salladen, dressingen, det blev syrligt, blött, och så sedan kom det verkliga tuggmotståndet: burgaren. Jag tuggade och svalde, en varm, salt smak.