Helgdagar

Jag hade just sagt upp mig från mitt jobb och vankade planlöst omkring i stadens centrala delar. Jag visste inte riktigt vad jag skulle ta mig för. Jag gick och köpte en kopp kaffe och satte mig med den. Det var en solig höstdag och många hade tagit plats på kaféets uteservering. Det passade mig ganska bra det där, för då fick man vara ifred inomhus.

Jag drack kaffet och kände tydligt den där syrliga eftersmaken som betydde att kaffet var mellanrost. Plötsligt kände jag mig ganska dyster och funderade på om jag skulle köpa cigaretter. Det var länge sedan jag rökt – egentligen hade jag väl aldrig rökt på riktigt, eftersom jag bara kunde dra munbloss. Det var alltså helt meningslöst för mig att röka.

Istället bestämde jag mig för att ringa Benke. Benke var en kille jag egentligen inte kände men som jag brukade supa med då och då. Benke var en sån som alltid svarade i telefon, även när han inte kunde prata – i sådana lägen svarade han kort ”Tjena”, han lät alltid glad på rösten när jag ringde även om han för tillfället satt i skiten, ”jag kan inte prata just nu för jag sitter litegrann i skiten hära, men jag ringer upp dig.” Och han ringde alltid upp. Ändå visste jag inget om honom eftersom jag var så dålig på att ställa frågor. Innerst inne kanske det betydde att jag inte brydde mig så mycket. Faktum var att jag aldrig svarade i telefon när han ringde mig.

Nu ringde jag i alla fall honom.

”Tjena Johnny, vad gör du?” - - det där var också typiskt Benke, på honom lät det alltid som om det var han som ringt och inte tvärtom.

”Jag tänkte om du ville ses.”

”Det kan vi göra, och ta nån bira, det låter bra.”

”Hur snart kan du vara här?”

”Ge mig en halvtimme.”

Trettio minuter senare sågs vi på det gamla vanliga stället.

”Tjena Johnny, kul och se dig”, sa Benke. Han hade redan tagit plats vid ett av borden. ”Jag antog att du ville sitta inomhus.”

”Precis.” Benke visste allt om mig. ”Hur är läget?” sa jag, jag hade redan beställt en öl och jag höll den kalla flaskan i ena handen och glaset i den andra. Jag började hälla ölen och höll glaset sådär snett så det inte skulle bildas skum.

”Det är bara bra”, sa Benke. ”Men jag har haft litet ont i bröstet.”

”Det var tråkigt och höra”, sa jag. ”Vet du vad jag har gjort?”

Benke drack girigt några klunkar, han drack direkt ur flaskan, det brukade han alltid göra. Han svalde, torkade skummet ur mustaschen och tittade på mig – jag väntade på att han intresserat skulle fråga vad det var jag gjort idag, men det gjorde han inte, han bara satt där och väntade, kanske hade han plötsligt blivit utled på mina konstpauser, för jag visste såklart mycket väl att han inte kunde ha en aning om vad jag gjort idag. Hursomhelst blev jag faktiskt ganska irriterad på att han nu inte ville spela med i mina charader och hjälpa till att bygga upp spänningen. Jag tappade faktiskt god lust att säga någonting överhuvudtaget. Så jag satt där bara och stirrade ner i bordet, men när jag druckit några klunkar av ölen blev jag på mycket gott humör och så sa jag det: ”Jag har sagt upp mig.”

Benke gjorde stora ögon. ”Har du sagt upp dig? Varför det?”

”Tja, jag tänkte satsa på konsten.”

”Konsten? Men hur ska du få in pengar?”

”Jag tänkte satsa allt på ett kort och lyckas. Genom och säga upp mig signalerar jag till mig själv att jag inte har något val och att jag då verkligen måste lyckas. Det är som scenen där i Batman-”

”Johnny, är det för sent och ringa chefen och ta tillbaka uppsägningen? Jag tycker du ska göra det. Det är svåra tider nu när moderaterna har kuppat igenom sin budget i riksdagen och den där hale miljöpartisten sålt ut hela kommunen och ingått allians med högern.”

Jag klippte med ögonbrynen. ”Varför säger du sådär. Det tycker jag du ska sluta med.” Jag tömde glaset i ett svep och gick till baren utan ett ord och köpte en sexa tequila som jag drog i mig utan tvekan och så en till öl och så återvände jag till min plats. ”Du ska inte snacka massa skit”, sa jag. Jag såg stjärnor för ögonen. Det berodde nog på att jag tömt i mig pluntan på väg hit – jag mindes inte längre vad jag en gång laddat den med, men det var mycket starka grejer, det hade jag känt på hur det bränt på läpparna.

”Du är inte rättvis med mig Johnny, har jag inte alltid ställt upp för dig.”

”Det ger dig inte rätt och komma dragandes med en massa skitsnack. Menar du att jag inte är en riktig konstnär. Du kanske tycker jag är dålig på och måla, det har du väl alltid tyckt.”

”Johnny ta och lugna ned dig.”

Jag ställde mig upp och pekade på honom. ”Du ska inte säga åt mig, jävla idiot.”

”Hörru du ta och lugna ned dig.”

Jag satte mig igen, då jag absolut inte ville få dåligt rykte på mitt favoritställe.

Benke sa: ”Du vet att jag har foton på dig när du håller din kuk i handen och kollar på bögporr.”

”Har du dom bilderna”, sa jag, jag kände mig plötsligt litet dum, kall nästan.

”Ja dom skicka du till mig när du var full en gång. Tänk om jag skulle skicka dom till alla dina kompisar på Facebook. Vad skulle du säga om det va.”

”Dom bilderna har jag säkert redan skickat till dom själv.”

”Jaha men vad säger du om att jag tar dina tavlor och säljer dom under mitt eget namn, så är det jag som blir berömd istället. Det skulle du inte gilla, eller hur.”

Jag skakade på huvudet. ”Det skulle du väl inte göra Benke, vi är ju kompisar.”

”Ja är vi det? Då tycker jag inte du ska snacka med mig på det där viset.”

”Förlåt Benke, jag kan bjuda på en öl. Vill du ha en nu?”

”Det är ingen fara Johnny, men du var på väg och få en riktig snedfylla. Du måste väl tåla att man säger vad man tycker.”

”Jo det har du rätt i”, sa jag, jag satt och skalade av etiketten från ölflaskan. Sen köpte jag en öl åt honom och vi satt där och surrade precis som förr i några timmar innan vi sa adjö och försvann åt varsitt håll i den mörka höstkvällen.

Några dagar senare fick jag veta att Benke dött i en hjärtattack.

Jag hade blivit inkallad på jobbsökarkurs. Det var kanske trettio andra personer som gick den där kursen samtidigt som jag och på rasten hamnade jag av någon anledning bredvid en man som gick under namnet Göran. ”De brukar kalla mig för ’kocken’, jag är förjävlig på det där”, sa Göran och han bar en underlig kombination av kläder. ”Jag kokar korven exakt två minuter”, förklarade han, ur hans ena näsborre stack ett långt hårstrå och på det satt en liten droppe, då och då blänkte droppen till i lysrörens sken. ”Och vad jag gör sen är att jag…” Han höll upp sina stora händer framför sig. ”– Jo först av allt måste du ha ett lagerblad, för fan, det säger sig självt.” Jag hade lagt ena foten över knäet, och jag skakade den oupphörligt under det att Göran pratade. ”Så du har ett lagerblad i vattnet, det låter du ligga där medan vattnet kokar upp.” ”Ja just det.” Luften var tung, den luktade svett, och i den fanns vi arbetslösas samlade oro. ”När vattnet kokar, ja då lägger jag i korven, men vad jag gör är att jag inte stänger av vattnet, jag bara skruvar ner värmen. Hajar du?” Han gav mig en blick. ”Sen sätter jag på timern, jag har den redo bredvid, tiden redan förprogrammerad. Och så…” Han lyfte pekfingret och tryckte med det på en imaginär knapp. ”… slår jag på. Två minuter. Sen står jag där och tittar ner i vattnet som en jävla idiot. Inte en sekund längre än två minuter. När den där klockan piper, ja då står jag där beredd och ta upp korven. Du ska äta den direkt, den får inte bli kall. Blir de kalla är det lika bra och bara slänga dem.” Göran tog sig om hakan, den där droppen på näshåret blänkte till. ”Korvarna blir aldrig som nykokta igen.”

Det kröp i kroppen på mig när jag lyssnade till Göran och det fanns inget sätt att värja sig mot svettlukten, den tycktes komma från alla håll. ”Jag äter mest vegetariskt”, mumlade jag.

”Nå, det kan väl vänta till imorgon”, muttrade farbror. ”Då går vi på Biskopen och dricker pilsner.”

Jag hade inga krafter till invändningar. Jag följde efter honom, jag hukade i vinden.

Det droppade från våra kläder när vi stövlade in i lokalen. Den var mycket varm och fuktig. Där var redan mycket folk. Farbror köpte öl åt oss och spanade sen efter nånstans att sitta. ”Där är ju Henry”, ropade han för att höras över sorlet från de många rösterna. ”Vi går och sätter oss med han.”

Henry hade påsar under ögonen och ett rödbrusigt plufsigt ansikte. Han var iförd brun skinnväst och grön skjorta, och satt böjd över en öl och en drink. ”Nej men är det kapten?” sa Henry, han lät inte speciellt entusiastisk. Farbror dunkade honom i ryggen. ”Satan, sitter du här ensam och dricker nu igen”, sa han och skrattade, han skrattade högt. Sedan klappade han mig på ryggen. ”Det här är min brorson.” ”Jag heter Axel Ranta”, sa jag. Henry gav mig ett slappt handslag. Vi slog oss ner. Farbror tog av sin keps och lade den på bordet bredvid sitt ölglas. ”Henry har jobbat på socialen”, sa han.

”Jaså?” sa jag, jag smakade på ölen, det var någon mörk variant: det var det som gällde här. Bartendern rynkade på näsan om man ville ha en vanlig stor stark (råkade han för tillfället vara särskilt grinig kunde han till och med låtsas som att han inte ens förstod uttrycket), och gav en sedan en utförlig lektion i olika ölsorter, deras ursprung och hur de påstods smaka, varpå man tvingades att, som ett minimum, beställa någon av de sorter han räknat upp – det gick förstås utmärkt att välja någon sort som var ännu mer obskyr. Allra mest respekt vann man om man frågade efter en ölsort de aldrig hört talas om. För oss som bara ville bli fulla var det givetvis ganska irriterande, varför jag brukade undvika stället.

”Jag jobbade där i många år”, sa Henry.

”Varför slutade du?” sa jag.

Henry tittade på farbror och pekade på mig. ”Han är en frågvis liten rackare den här.”

Farbror viftade med handen. ”Du ska inte vara orolig Henry. Den här lille parveln är på vår sida.”

”Är du säker på det?”

Farbror nickade. Han hade tagit på en ovanlig seriös min, även om ölskummet i skägget och det på hjässan tillplattade håret minskade något av detta viktiga intryck.

Henry tittade på mig med en allvarlig min. Av någon anledning hade jag satt mig bredvid honom. ”Du är inte ateist?” sa Henry.

”N-Nej det kan jag inte påstå.”

”Vilken religion tillhör du i så fall?”

”Jag är väl… tja… jag är väl kanske buddhist i så fall, om jag måste välja.”

”Du är inte postmodernist då?”

Farbror skrattade, han skrattade det där bullerskrattet. Jag tittade på Henry och skakade på huvudet. ”Jag vet knappt vad en postmodernist är.”

”Det är jordens avskum”, sa Henry och log. Han tippade i sig det sista av drinken. Han andades ut genom munnen. ”Då ska jag berätta för dig. Jag slutade på socialen för att kunna ägna mig åt mina efterforskningar på heltid.”

”Efterforskningar?”

Henry kastade några misstänksamma blickar omkring sig, sedan böjde han sig fram över bordet. ”Om dimensioner”, sa han med låg röst. Han lutade sig bak igen. ”Det hela började en natt när jag vaknade av att jag var kissnödig. Jag steg upp och gick på toa. Jag var fortfarande halvsovande, så när jag satt där-”

”Satt där?” ropade farbror. ”Sitter du ner och pissar? Va?”

”Nog vet du att det är bättre för blåsan att sitta ner”, sa Henry.

Farbror stirrade på mig. ”Är du också en sån där jävla sittkissare?”

Jag kollade ner i ölen, den var alldeles svart. ”Hemma brukar jag göra det.” Jag höjde blicken och såg på farbror. ”Det stänker ju på golvet annars.”

”Det hade man väl kunnat ge sig fan på att du också håller på med de där bögerierna.” Farbror kliade sig i sitt platta hår.

”Nåväl. Jag satt där och kissade och så blev jag rädd plötsligt. Är jag nu på toa och kissar eller ligger jag i sängen och drömmer, och har fällt på strålen rakt ut i lakan och madrass och hela rasket? Det är min stora skräck. Kissa ner sängen. Vad skulle frugan säga?” Han slog ut med handen. ”Hon skulle inte säga något överhuvudtaget, och det är det värsta. Om hon tråkade mig för det vore det en annan sak. Då är det på bordet i alla fall, det finns något att ta på. Man får en chans att försvara sig, att förklara sig. Men hon skulle inte säga något. Hon är inte typen som tar en diskussion eller retas. Istället skulle hon skvallra med sina väninnor. Hon är sån, hon sätter upp en teater och sen hugger hon en i ryggen. Och hennes väninnor, de skulle ge mig blickar – jag har i dagsläget en god relation med de flesta av hennes väninnor, då jag har en intuitiv, öppen läggning, men det skulle förstås raskt förändras om de fick veta att jag var sängvätare. Då skulle alla mina fina kvinnliga sidor istället bli tecken på en ’svag man’, en som sätter upp en förtjusande fasad men som innerst inne går runt med perversa fantasier som han sen också lever ut i mörkret. De skulle tro jag var våldtäktsman. Ryktena startar. ’Var inte ensam med honom’.”

”Jag trodde din fru lämnat dig Henry”, sa farbror. Han satt och fingrade på sin keps.

”Inte då, det var ju senare. – I alla fall. Det slog mig när jag satt där att i den här dimensionen kissar jag på toaletten och inte i sängen, men i en annan dimension, den dimension var jag inte är, kissar jag i sängen.”

”Jag hänger inte med”, sa jag, jag ställde mig upp. ”Den dimension där du inte är?”

”Vanligtvis när man talar om parallella dimensioner tänker man sig att i den dimensionen finns ett annat du, med ett annat medvetande. Men det revolutionerande med min teori är att även om parallella dimensioner existerar så existerar inte parallella medvetanden. Medvetandet är hela tiden bara i en enda dimension.” Han spärrade upp ögonen och stirrade på mig. Sedan vred han på huvudet och stirrade på farbror. Farbror märkte inget då han satt och petade på sin keps.

Jag sa: ”Men om det bara existerar ett medvetande, betyder inte det att ditt medvetande i teorin kan bli det enda medvetandet i en viss specifik dimension, att du alltså kan hamna i en dimension där du är den enda animerade personen i en värld av döskallar.”

”Intressant invändning, men kära du, är du snäll och sätter dig”, sa Henry. Farbror flinade. ”Han är så rastlös, gossen.” Jag sjönk ner på stolen. Henry sa: ”Det är mycket möjligt att din invändning stämmer.” Han såg ut över lokalen. ”Hur många här är egentligen medvetna?” Han tittade på mig igen. ”Och hur många har sitt medvetande i en annan dimension? Det vet vi inte. Vi vet faktiskt inte om andra människor är medvetna. Det finns inget sätt avgöra det på. Det enda vi kan veta är att just vi är medvetna, även om det finns forskare som hävdar att också detta är en illusion. Det var hursomhelst en av de saker som drev mig till att sluta arbeta på socialen.” Han skrattade. ”Du tänker snabbt din rackare, du förstår poängen? I arbetslivet tycks helt enkelt befinna sig en ovanligt hög andel icke-medvetna människor, eller zombies som de kallas inom medvetande-forskningen. Eller hur?” Han skrattade.

”Jag vet inte, jag har aldrig haft ett arbete”, sa jag, varpå Henrys skratt fick förnyad styrka. Sedan samlade han sig och drank en klunk öl. Han tog sig om hakan och sa ut i luften, liksom för sig själv: ”Vem annars skulle stå ut med att dag ut och dag in kliva upp samma tid, åka till samma plats, träffa samma människor och göra samma saker, åtta timmar om dagen, år ut och år in. Vem skulle klara det utan att bli tokig om inte en varelse utan medvetande?”

Farbror sa: ”Att du är en sittkissare alltså. Jag såg dig sopa till en karl så han stöp i backen, och nu kommer du dragandes med det här. Satt du alltså ner och kissa på den tiden också?”

Henry gav honom en hastig blick, sedan vände han sig mot mig. ”Låt mig fortsätta. De andra dimensionerna existerar alltså parallellt med denna dimension – denna dimension är förstås inte på något sätt ’huvuddimensionen’, ingen dimension är det. Alla är lika giltiga. De andra dimensionerna existerar parallellt, och finns där hela tiden, som möjliga utfall av de handlingar vi utför i den här dimensionen, eller i den dimension vi för tillfället råkar vistas i. Att det alltså är våra egna handlingar som styr vilken dimension vi färdas mot. Elaka handlingar leder till svårare dimensioner. Det var då jag insåg det – handlingar är riktningar i tiden, precis som väderstrecken är riktningar i rummet.” Han tömde det sista ur glaset, rapade, torkade sig om munnen, och reste sig. ”Sug på den karamellen du, under tiden ska jag gå på toa och sedan ska jag köpa mer.” Han banade sig väg mellan borden och de uppsluppna, roade människorna. Var det verkligen möjligt att vissa av dem inte ens var medvetna? Jag kliade mig i nacken, kastade en blick på farbror som satt hopsjunken över sitt ölglas, stirrandes ner på sin keps, och jag tänkte, vad är egentligen ett medvetande?

”Henry är sjuk i huvudet”, sa farbror utan att lyfta blicken. ”Han är riktigt jävla sjuk i huvudet. Vi har gjort sjuka grejer ihop. Du ska akta dig för honom.” Han såg på mig med simmig blick och halvt slutna ögonlock. ”Be honom visa ärret. Gör det. Han är på toa och drar några linor nu, tror du mig inte. Han har knullat på säkert hälften av de där väninnorna. Hans fru kom på det, hon lämnade honom, han är cancer vet du inte det. Jag är väl inte heller guds bästa barn direkt men jag skulle aldrig knulla på Berits väninnor. Så gör man inte mot en kvinna. Förstår du att det tar knäcken på en kvinna. Jag skulle hellre skära kuken av mig än göra så mot en kvinna. Hellre en polares fru än min frus polare, så säger jag.” Han pekade på mig. ”Men det är jag det. Du ska inte döma mig va. Tror du att Henry snackar sanning? Han är psykopat. Jag skulle aldrig vända ryggen mot honom. Han är bög också, han vill knulla dig i röven.”

Jag kollade ner i min svarta öl. Min puls bultade längs halsen. Jag drack en klunk. Sedan tittade jag upp på farbror. Han hade sänkt blicken igen, satt med hakan i ena handen och höll krampaktigt sitt glas med den andra. Handlingar är riktningar i tiden, tänkte jag.

Henry kom tillbaka, tätt följd av en servitör som bar på en bricka full av drycker. Servitörens ögon fastnade genast på farbror. ”Har inte han fått nog?” Henry viftade avvärjande med handen, och stack sedan genast ner den i fickan och fiskade upp några sedlar som han stoppade i servitörens bröstficka. ”Nej nej. Han har bara börjat. Han kommer direkt från jobbet. Vi kan ta in lite kaffe också förresten, då kommer han och vi alla att piggna till.” ”Det ska bli”, sa servitören med ett busigt leende på läpparna. Henry lade handen över sitt hjärta. ”Tack tack, en ängel ler i himlen över dig min son.” ”Ska det vara mjölk i kaffet?” ”Nej nej, för fan, vi dricker det svart. Eller hur?” ”Det ska bli.”

Henry hade köpt oss varsin öl till och varsin jäger. Han slog sig ner, gnuggade sina händer. ”Då så gossar små!” Han skrattade. Jag tyckte det lät lite olycksbådande det där skrattet. Han höjde shotglaset. ”För gamle Willie!” Farbror spratt till, famlade efter sin jäger. Jag vände ansiktet mot taket och tömde i mig. När jag sänkte blicken igen var de andras shotglas också tomma.

”Vem är Willie?” sa jag.

”Det är en vi brukade dricka med”, sa Henry.

”De sprätte upp magen på honom”, sa farbror.

”Men Henry”, sa jag. ”Hur går du egentligen tillväga för att bedriva dina efterforskningar?”

Henry tittade på mig, hans blick hade förmörkats plötsligt, den var otäck. En våg av kyla gick genom mig. ”Hey, du behöver inte låta så aggressiv”, sa han.

”N-Nej jag menade inte så…” Jag flackade med blicken. Just då kom servitören med tre koppar kaffe. ”Varsågoda mina herrar.” ”Utmärkt, utmärkt”, sa Henry. Han fattade koppen och såg på mig som om han glömt förtretligheten. ”Lyssna nu. Varje tänkbar och otänkbar utkomst av varje handling måste existera parallellt och samtidigt med varandra, precis som bardisken där borta existerar parallellt med toaletten.”

”Okej…” Jag blåste på kaffet, sippade på det.

Henry ställde ner sin kopp och gestikulerade medan han talade: ”I varje ögonblick står alla dessa dimensioner, alla dessa versioner av rumtid i förbindelse med oss och tillgängliga som parallella dimensioner. Precis som det krävs att rum och tid tillryggaläggs för att nå en viss plats, säg toaletten, krävs tid och rum för att nå en viss dimension – där dimension är för tiden vad olika platser är för rummet. Begriper du?”

”J-Ja…”

”Då så, då så.” Han böjde sig återigen sådär hemlighetsfullt över bordet. Vinkade med pekfingret att jag skulle komma närmare, vilket jag gjorde. ”Nu har jag fått kontakt.” Jag lutade mig bak, såg på honom. Han stirrade på mig, log och nickade.

”K-Kontakt?”

”Jag hörde en röst.” Han pekade på sitt huvud. ”Härinne alltså. Det var inte min röst, inte den röst jag har när jag tänker, utan en annan röst. En basröst, skulle jag väl beskriva den som.”

”Vad sa den?”

”Den sa: ’body and soul’.”

”’Body and soul?’”

Henry nickade.

”Vad betyder det?”

”Kropp och själ”, sa Henry.

”Ah jag vet, men vad menade rösten med det.”

Han stirrade på mig. ”Jag tycker du har en stingslig attityd grabben. Jag tycker jag anar en hint av fientlighet.”

Jag skakade på huvudet. ”Nej nej.”

Han sänkte långsamt ena armen som om han gjorde sig beredd att klippa till mig. ”Tycker du att du är bättre än mig eller?”

Jag kastade en blick på farbror, han blundade, hängde med huvudet över bordet. Jag kollade på Henry igen. Han tornade upp sig över mig, i den där gröna skjortan och den bruna västen. Han hade verkligen ett ruggigt och alkoholiserat ansikte. ”Nej det tycker jag inte.”

”Då tycker jag du ska lugna ner dig ett par hekton. Den där attityden kan kosta dig livet vet du, i fel sammanhang.” Han sjönk ihop igen.

Jag nickade. Jag drack en klunk av ölen. ”Jag har ju försökt komma i kontakt med socialen faktiskt.”

”Jaså?” sa Henry. ”Varför då?”

”Jag behöver socialbidrag.”

”Då vet jag en du ska snacka med, jag menar om du vill skynda på processen.”

”Jaså? Vem då?”

”Jag vet inte vad han heter i förnamn, men du ska få adressen.”

”Perfekt.” Jag stoppade handen innanför rocken och drog fram papper och penna. ”Vafan du har ju penna”, skrek farbror. Jag stirrade ner på den, jag höll faktiskt en penna i min hand. ”Vadå då?” sa Henry. ”Här har vi jagat runt halva stan efter en penna, så har han haft en hela tiden”, sa farbror, och sken upp när han fick syn på kaffekoppen som stod framför honom. Henry skrattade gott. Han klappade mig på ryggen. ”Jag gillar dig grabben. Du har ett sätt som jag gillar. Jag uppskattar det. Du ska veta att jag sällan gillar folk.” Jag nickade, jag log, tänkte att jag skulle dra mig hemåt så fort jag fått den där adressen. ”Så vad var adressen?” sa jag.

”Knullvägen sex”, sa Henry. Han skrattade. ”Nej jag bara skojar med dig grabben.” Jag svalde och låtsades le. Han tittade på mig som om han tog mina mått och samtidigt planerade något, sedan sa han: ”Adressen är Framkantsgatan 14. Det står Grenfelter på dörren. Grenfelter med e. Hälsa från mig. Hälsa från Henry.” Jag rafsade ner det i skrivblocket. ”Tack så mycket”, sa jag. ”Jag måste-” Jag tystnade. Jag kollade på Henry. Sedan kollade jag på farbror, som nu kvicknat till. ”Jag måste gå på toa”, sa jag. Henry dunkade mig i ryggen. ”Visst visst grabben, gå du.”

Jag kilade iväg mellan borden, i riktning mot toaletten. När jag lagt ett visst avstånd mellan mig och gubbarna svängde jag åt höger och passerade bardisken och rusade ut på gatan. Det hade slutat regna, men blåsten var hård. Den brusade kring öronen på mig. Jag stretade framåt mellan husen. Det var som att gå genom en vindtunnel. Jag passerade en nattöppen bensinstation. Jag köpte ett sexpack folköl, sen fortsatte jag hemåt. Det var kallt i lägenheten. Det låg en pöl på golvet nedanför fönstret. Jag behöll rocken och skorna på, satte mig vid köksbordet. Jag sprättade en öl och började skriva. ”Hej, mitt namn är Axel Ranta…”

De var på en bar några stycken, det var tre män: Phillippe, André och Marc. Phillippe förolämpade André, medan Marc uttråkat hörde på samtidigt som han då och då kastade ett öga i sin mobil. ”Du är en mes, du är en kärring”, sa Phillippe – han var en sådan som retade upp sig på olika saker och ting, tog det personligt, och sig själv på för stort allvar. André, han bara satt där och drack sin öl, sa nej, nää, lägg av…

Phillippe sa: ”Varför sitter du bara där, blir du inte förbannad när jag kallar dig hora?” Han var genuint fascinerad. André skakade på huvudet. ”Hur kan det komma sig André?” ”Du är en liten hund som jag kan vrida nacken av om jag så skulle önska”, suckade André, han undrade varför han gått ut överhuvudtaget.

Den tredje mannen, Marc, han skrattade. ”Kallade du mig hund?” sa Phillippe. ”Sa du att du kan ta mig.”

”Jo”, sa André.

”Du, kom ut nu så ska jag slita huvudet av dig och knulla dig i halsen.”

Phillippe ställde sig upp. André glodde likgiltigt på honom. ”Sätt dig igen”, sa han. Men Phillippe tog tag om tröjan på André. ”Följ med ut eller jag bankar in skallen på dig.”

André ställde sig med en suck, tömde ölen i munnen och steg ut med Phillippe på gatan. Marc satt kvar och vaktade bordet, för det var många på baren den kvällen och han ville inte förlora den fina platsen nära bardisken.

Phillippe stegade in på en bakgata i närheten. ”Nu ska jag knulla dig”, sa Phillippe.

”Glöm det.”

”Hora”, sa Phillippe. Han svingade sin knutna näve mot André som vek undan med huvudet. ”Bete dig Phillippe”, sa André. ”Jag vill inte slå dig.”

Phillippe gjorde ett nytt utfall, André steppade undan. Phillippe stöp i backen men ställde sig upp fort, klumpigt. Och dansen fortsatte. Det var en tyst och dunkel bakgata, deras skor skrapade mot asfalten, deras flämtande andetag studsade mot de stumma husväggarna. Omkring dem höjde sig hösten, klar och kylig, som en spöklik och ekande rest efter sommaren. Phillippe gjorde utfall och André gled undan. ”Stå still ditt jävla offer”, skrek Phillippe. ”Du tål inte sprit”, sa André.

Då öppnades ett fönster några våningar upp. En skallig man stack ut huvudet. ”Mina herrar”, sa han, ”ni verkar överhettade.”

André och Phillippe kom av sig. Den här skallige mannen skrattade åt dem. ”Ni ser ut att behöva kyla ner er.” Han hissade ner en karaff med vatten. Phillippe måttade en spark mot karaffen som lossnade ur snöret och krossades mot husväggen. ”Hora, stick”, skrek Phillippe.

”Åh nej”, sa mannen. ”Du skulle inte gjort sådär.” Han kastade en blick i fjärran och drog sen in huvudet och stängde fönstret.

Nu märkte André att det började blåsa, han såg en svärta bildas högre upp i backen. Phillippe stod också och stirrade. Svärtan växte, en mörknande virvel tog form, gatlyktorna blinkade till och slocknade. Det blev kolmörkt. ”Spring!” skrek André och satte fart, rusade förbi Phillippe och ut mot boulevarden. När han kommit dit, såg han sig om, men Phillippe var försvunnen.

 

”Kan du berätta igen vad det var du såg?” sa Lundfalk.

”Jag har ju berättat det så många gånger”, sa André.

”Vi är särskilt intresserade av den här skallige mannen”, sa Holmgaard och flinade.

André tyckte att de två poliserna var obehagliga och stank sprit. En av dem bar en hawaiiskjorta och en skinnjacka ovanpå den, och det såg hemskt ut, eller om han bara var sliten i allmänhet efter för mycket drickande. André berättade i alla fall återigen vad som hänt. Poliserna lät sig nöja och lämnade lägenheten.

Nere i bilen sa Holmgaard: ”Ska vi ta en öl?”

”Visst”, sa Lundfalk.

”Sen far vi och snackar med gubben där.”

De gick och tog en öl på samma ställe som Phillippe och André varit på för några dagar sedan. Baren var betydligt lugnare på dagtid.

”Vi borde snacka med den där Marc också”, sa Lundfalk, han hade blicken i fjärran. Han såg riktigt tankfull ut, tyckte Holmgaard. ”Tcho”, sa han, även om han förstod att de aldrig skulle orka göra det.

När de druckit upp gick de tvärs över gatan och drog i porten, men den var låst. Holmgaard ställde sig på gatan och tittade upp på fasaden. ”Det verkar vara låst”, sa han. ”Vi kanske får komma tillbaka en annan dag.” Det hade redan börjat mörkna.

”Nej, chilla”, sa Lundfalk. ”Vi väntar på nån granne.”

”Fan va jobbigt.” Holmgaard kollade på sin klocka. ”Det är ju match idag.”

”Gå och kolla om de visar den här, jag vaktar porten.”

Holmgaard återvände till baren. ”Visar ni Grisarna mot Järnklubborna här?” sa han.

”Nej”, sa bartendern.

Under tiden öppnades porten och en ung kvinna steg ut. Lundfalk fångade handtaget precis innan dörren skulle glida igen, den hastiga manövern gjorde honom andfådd för ett ögonblick. ”Ja det var från polisen”, flämtade han.

”Okej”, sa tjejen.

”Skulle jag kunna få ditt nummer?”

”Hihi varför?” sa tjejen.

”Tänkte om vi kunde ta en öl nån gång, jag vet några schyssta ställen.”

”Hihi okej”, sa tjejen och knappade in sitt nummer i Lundfalks mobil. Lundfalk ringde en signal till henne. ”Nu har du mitt nummer också.”

”Hihi va bra”, sa tjejen och gick.

Just då kom Holmgaard tillbaka. ”De visar inte matchen.”

”Vilken jävla tid det tog”, sa Lundfalk.

”Var tvungen svepa en öl.”

”Nu går vi upp.”

”Det borde vara på tredje våningen.” Det var mörkt i trapphuset. Belysningen fungerade ej. På tredje plan fanns fyra dörrar, de ringde på, tog varsin. ”Hej har ni nån skallig man här?” ”Nej.” ”Jaså inte det.” Till slut var det bara en dörr kvar. De ringde på. En skallig man öppnade. ”Bingo”, sa Lundfalk. Mannen såg förvirrat på dem. ”Vad gäller saken egentligen?”

”Vi är från polisen.”

”Jaha kom in.”

”Jag tänkte väl.”

”Får jag bjuda på nåt?”

”Har du en öl?” sa Holmgaard och drog igen dörren bakom sig.

”Hmm, jag har bara två kvar och hade inte tänkt gå ut mer idag. Vad vill ni mig.”

”Vi kanske kan dela på en då?” sa Holmgaard.

”Ingen öl för mig”, sa Lundfalk.

”Då så”, sa Holmgaard. ”Jag ger dig en tjuga för besväret.” Han plockade fram plånboken. ”Jag hade visst ingen tjuga. Går det bra ändå om jag tar en öl eller?”

”Visst.”

Lundfalk suckade. ”Jag föreslår att vi sätter oss.”

Mannen visade dem in till köket, de slog sig ner kring köksbordet, på det stod tomma ölburkar och ett askfat. Ur radion strömmade en dyster countrylåt. ”Min fru har lämnat mig”, sa mannen och svepte med handen över de tomma ölburkarna. ”Det var tråkigt och höra”, sa Lundfalk.

”Nå”, sa mannen sedan han öppnat en öl åt Holmgaard och denne druckit en stor första klunk samt torkat ölen ur mustaschen med baksidan av handen. Lundfalk förklarade deras ärende.

”Ja jag minns mycket väl dessa män. De var ordentligt påstrukna vill jag säga, och förde ett fasligt oväsen. Jag stack ut skallen, mycket riktigt, men någon karaff hissade jag då rakt inte ner och någon stormvind upplevde jag inte heller. Jag försökte hyssja dem, det var allt.”

”Varför säger vittnet att du hissade ner en karaff då?” sa Holmgaard.

”Hur fan ska jag veta det.” Mannen tände en cigarett. ”De var som sagt ordentligt påstrukna och minns antagligen fel.” Han blåste ut rök genom näsan.

”Han är trots allt spårlöst försvunnen en av dem”, sa Holmgaard.

”Ursäkta att vi störde”, sa Lundfalk och reste sig.

Han och Holmgaard återvände ner till bilen, Holmgaard tog ölen med sig. ”Vi glömde fråga vad han hette”, sa han.

”Skit i han, han är oviktig. Hela det här jävla fallet är oviktigt, annars hade de inte satt oss på det.”

”Det har du rätt i”, sa Holmgaard och rapade. Han trummade på instrumentbrädan och drack samtidigt. ”Nu far vi och ser matchen.”

”Jag är jävligt knullsugen, du får se matchen själv tror jag.”

”Okej. Släpp av mig hemma då.”

När Holmgaard kom upp i sin lägenhet lät han lamporna vara släckta. Han letade efter tecken på att någon varit där, han öppnade skåpen och dörrarna, kikade under soffan och sängen. Ibland vaknade han i natten med en stark känsla av att någon iakttog honom. Han sov alltid med pistolen nära till hands.

När han sökt igenom lägenheten tände han lampan i hallen, men lät resten av bostaden ligga i mörker så att ingen skulle se honom från gatan. Han hällde upp litet whisky och sjönk ner i soffan, gatlyktans sken föll över bordet. Han stirrade in i den tomma teveskärmen. Han tog upp pistolen ur hölstret och tittade på den. Han tömde glaset i munnen och hällde upp mer. Han skrattade. Han drack mer, hällde upp mer, ställde sig och såg ut över stadens alla ljus. Han satte pistolen mot tinningen, han mindes inte om han säkrat den eller inte, han skrattade, han var svettig över ryggen, han stirrade på lamporna där ute, han hade valt ut en som han som han riktade allt fokus mot, så tryckte han av men pistolen var säkrad. En våg av kyla sköljde genom honom, han var blöt av svett, han skrattade, han skrek som en babian och hoppade omkring, sen slängde han ifrån sig pistolen och slog på teven. Han hällde upp mer whisky.

Under tiden åkte Lundfalk hem till en kvinna han fått kännedom om via arbetet. Han hade ringt innan. Hon tog emot pengarna, polisen hade rabatt mot att hon ostört fick fortsätta sin verksamhet. De klädde av sig. ”Det här blir sista gången för min del”, sa Lundfalk.

”Det säger du varje gång”, sa hon.

Efteråt satte sig Lundfalk i bilen och körde ut på motorvägen. Han for ut ur staden, han undrade vart han skulle åka. Billjusen kom emot honom, de gula gatlamporna ovanför blänkte i fordonens motorhuvar, vägskyltarna susade förbi. Han körde några mil, sen svängde han in på en avtagsväg. Han var på väg uppför en backe, såg ett ljussken sprida sig över himlen ovanför krönet. En långtradare förstod han, funderade om han skulle svänga över i fel körbana.

Han fick syn på en stjärna som tycktes följa honom. Han fortsatte köra utan att veta vart han skulle. Den mötande trafiken tunnades ut, försvann, det var svart utanför hans strålkastares räckvidd. Då och då tittade han på stjärnan, det var faktiskt molnigt och stjärnan verkade bli större. Det var inte möjligt. Motorn började hacka, bilen stannade och allt blev mycket tyst. Han svor. Han klev ut ur bilen, han var på en landsväg någonstans, det var mycket mörkt, svart granskog höjde sig på båda sidor om vägen, syntes som svarta spetsar mot den mörkt blåa himlen. Ett starkt ljussken tändes rakt ovanför honom. Hans ögon började rinna och han blev stel i kroppen, kunde inte röra sig - -

Lundfalk satt bakom ratten, han var tillbaka ute på motorvägen och undrade hur han kommit dit, han kände sig yr. Han visste inte var han var. Några vägskyltar närmade sig, han läste på dem, fortsatte rakt fram till han kunde vända. Sen for han tillbaka till stan. ”Varför tänker jag så konstigt”, tänkte han. Han hade ont i kroppen och frossa.

Efter ungefär en timme parkerade han i garaget och tog hissen upp till lägenheten. Det var på tunnelbanans ändstation, det var bland narkomanerna och gängen. Han var mycket trött, det värkte i lederna. Han klädde av sig och la sig under täcket. Han skakade av kyla, han tog fram en filt, men kunde inte sluta frysa.

Han såg en man framför sig, mannen bar en ohygglig rovdjursliknande mask, det var andra där också, de höll fast honom, förde ett instrument mot hans öga, ett otäckt, runt instrument som långsamt kom närmare. Han försökte slita sig lös, men lyckades inte, och instrumentet sög fast omkring ögat på honom, han skrek, han hörde ett hummande ljud som växte i styrka, han försökte sluta ögonlocken men kraften var för stark, hans öga drogs ut ur sin sockel till det lät ”Plopp!”, han såg den rödvita globen försvinna in i det runda instrumentet och hur de blodiga trådarna följde efter och hela tiden hörde han det hummande ljudet och han skrek, han skrek; han vaknade, hans händer for till ögat, han skrek till och han tyckte att han hade ont. Han satte sig upp. Han var tillbaka i sin säng, lakanen var blöta.

 

Dörren stod på glänt, det lyste ut i korridoren. Holmgaard, han var bakis, kände sig tung. Lundfalk satt vid skrivbordet redan. ”Det finns kaffe”, sa han, tittade inte upp från datorskärmen. ”Hur länge har du varit här?” sa Holmgaard. ”Nån timme.” Lundfalk drog handen över ansiktet. ”Jag tror jag behöver en präst.”

”Ouuf, samma här”, sa Holmgaard. ”För att driva ut den här demonen ur kroppen på mig.” Han lutade sig mot dörrposten. Han kände tårarna tryckte på, skyndade ut i köket, tog kaffe. Satte sig vid sitt skrivbord mittemot Lundfalk. Lundfalk stirrade ut genom fönstret, gryningsdunklet därute, svävade mellan lyktorna, regnet trummade mot rutan, asfalten glänste förrädiskt. Holmgaard drack kaffe. Det var kallt och han spottade tillbaka det i koppen. Han återvände ut i köket och värmde kaffet i mikron.

Senare på dagen steg kommissarie Hackman in på deras kontor, kallade dem slapptaskar och förklarade att de behövdes på annat håll. Så de tog en bil och sen for de ut till ett ytterstadsområde, höghus, knark, vapen, ungdomar i centrum, arbetslöshet, bristande underhåll, utländska multinationella företag till hyresvärdar, språkförbistring på torgmarknaden, män i grupp.

De parkerade bilen och åkte upp med hissen. Holmgaard tryckte på dörrklockan. De väntade. Holmgaard tryckte ännu en gång. Allt var tyst. ”Jag står inte ut”, sa Lundfalk, han lutade sig fram och tryckte flera gånger på knappen, hörde hur det ringde därinne. ”Ja det kryper i kroppen på mig”, förklarade han, hans panna blänkte sjukligt i det flimrande, knastrande lysrörsskenet.

Då hördes ett ljud bakom dem. Grannens dörr öppnades, där stod en ung kvinna. ”Är ni från polisen?” ”Jo.” ”Var det du som ringde, vi trodde…” Holmgaard nickade mot dörren de ringt på. ”Ja det är en spindel i min lägenhet.” Lundfalk och Holmgaard bytte en blick. ”Ja den är stor och jag har googlat, den är giftig. Jag vågade inte stanna kvar i min lägenhet.” ”Fy fan”, sa Lundfalk, han lade handen för ögonen, otäcka minnesbilder fladdrade förbi hans inre öga, bilder han inte kunde placera i tid eller ens rum. ”Han är lite bakis”, sa Holmgaard. ”Jag hatar spindeljävlar”, sa Lundfalk. ”Hur stor är den?” sa Holmgaard.

Kvinnan satte upp pekfingrarna med drygt en decimeters avstånd från varann. Holmgaard lade handen för munnen. ”Herregud.”

”Med benen alltså”, sa Lundfalk.

”Nej med benen är den ännu större. När jag såg den i ögonvrån trodde jag först det var en liten katt eller en råtta.”

Lundfalk började andas ljudligt, med handen för ögonen, snyftade till. Holmgaard dunkade honom i ryggen, fiskade upp pluntan ur innerfickan på sin bruna mockajackan (den hade fransar på ryggen). ”Ta det här så känns det bättre.” Lundfalk tog emot pluntan med darrig hand och tippade i sig. Holmgaard hällde också i sig en stadig. Lundfalk torkade tårarna, blinkade några gånger och andades ut. Kvinnan glodde på dem. Holmgaard stoppade tillbaka pluntan i innerfickan och klappade sig utanpå jackan. ”Då kan du låsa upp och gå in till lilla grannen igen, så ska vi fixa detta.” Hon såg sig tveksamt över axeln, sen klev hon ut från bakom dörrens skydd, smög fram till sin egen dörr och stack långsamt nyckeln i låset. Hon vred om och drog sen genast ut nyckeln och sprang tillbaka in till grannen och smällde igen dörren.

”Nu drar vi”, sa Lundfalk.

”Nej”, sa Holmgaard, lade handen på handtaget.

”Vill du verkligen bli en notis i tidningen.”

”Sch”, sa Holmgaard. Han tog fram sin pistol och öppnade långsamt dörren. Han märkte hur skjortan klibbade över ryggen. Lundfalk ryckte tag i honom. ”Det här är ett jobb för zoo.” ”Lugn.” Det var en vanlig hall som stirrade tillbaka på dem, dörrmatta, skor, jackor, någon tavla, en spegel. Holmgaard ställde sig på tröskeln, kikade upp i taket. Då hördes inifrån lägenheten hur något föll och gick i kras, och därpå ett rytmiskt dunkande, som av små tassar som kilade över golv. Holmgaard backade ut och smällde igen dörren. De kunde höra hur det krafsade på andra sidan träet. ”Okej vi ringer zoo.”

Det kom en kvinna i overall. Hon hade en väska och en pärm, det stod ”ZOO” på hennes rygg. ”Var är vittnet som sett den?” sa hon. De ringde på grannens dörr. Den unga kvinnan öppnade. ”Jag skulle vilja att du pekar ut spindeln du såg”, sa kvinnan från zoo och slog upp sin pärm. Det var plastfickor med foton på olika spindlar. Den unga kvinnan bläddrade med en äcklad min. Till slut fastnade hon för en av de allra otäckaste. ”Det var den, definitivt, med den där ljusa fläcken, den kommer jag särskilt ihåg. Den stod nästan ut som ett horn.” ”Okej”, tack sa zoo-kvinnan. ”Då kan du gå tillbaka in.”

Zoo-kvinnan, hon hette Margaux Moreau och hon såg på Lundfalk och Holmgaard. ”Det var illa. Men också precis som jag trodde när jag fick ert telefonsamtal. Det är en otäck krabat med oklart ursprung. Vi tror den håller på att etablera sig här på grund av klimatkatastrofen.”

”Åh jaså”, sa Holmgaard.

”Är den giftig?” sa Lundfalk.

”Ja den bedövar sitt byte med ett bett som gör en förlamad, men det är bara tillfälligt, bara så länge att den hinner äta upp ens mest vitala delar. Men vissa allergiker och sjuka dör förstås ändå av giftet i sig. De som överlevt har berättat att de tyckte det var ganska otäckt att bara kunna ligga där medan den här krabaten slet stora tuggor av deras kropp. Många tycker trots allt att det värsta är att känna de där håriga benen vandra över huden.”

”Finemang.”

”När det gäller kadaver efter kor tillexempel, gräver den sig in i kroppen och reder sig ett bo därinne. På så sätt har den maten nära till hands. Men det är bara när den är dräktig.”

”Där ser man.”

”Vad gör vi?” sa Holmgaard.

Margaux Moreau öppnade sin väska, tog fram ett vapen. ”Jag tänker bedöva den.” Sen tog hon fram en hopvikbar liten bur. ”Vetenskapen kommer definitivt vilja undersöka den. Det är första gången den påträffas så långt norrut.” Hon vecklade ut buren, tog på sig ett par handskar.

”Ah, då behöver du inte oss”, sa Lundfalk och gjorde en ansats att gå.

”Jo. Ni måste dra ut mig om den biter mig. Skjut den inte. Vi inom zoo vill alltså ha den levande.”

”Hur lång tid tar det för bedövningsmedlet att verka?”

”Sisådär tjugo minuter för full effekt. Den kommer bli lite groggy nästan genast. Vi går in, jag skjuter den, sen återvänder vi ut, avvaktar.”

”Fint.”

Moreau lade handen om handtaget. ”Oh, en sak till, den kan hoppa.”

Lundfalk började gå nerför trappan.

”Vars ska du?” sa Holmgaard.

”Jag ska gå ut och blåsa skallen av mig.”

”Kom tillbaka.”

”Vad är det med honom?” sa Moreau.

”Han är bakis.”

Moreau öppnade dörren. Det var tyst i lägenheten. Hon klev in i hallen med vaksamma steg. Hon rev ner alla kläder i hatthyllan och backade ett steg, men där var ingen spindel. Hon fortsatte in i lägenheten, skannade av taket och väggarna. Holmgaard klev efter. ”Stäng dörren”, väste Moreau. En svettdroppe sved i ögat på Holmgaard. Just då kom Lundfalk tillbaka, han stängde dörren bakom sig. ”Kan vi inte pumpa in gas istället?” viskade han.

”Tyvärr har gas visat sig kunna skada den. Den tillexempel faller från taket när den somnar av gasen.”

”Det är väl en bra sak.”

”Nej. Om vi ska kunna ta reda på hur vi kan stoppa den från att etablera sig här i framtiden behöver vi den levande och oskadat skick. Faktum är att ingen vet hur de uppkommit eller ens var de kommer från. Det är mycket mystiskt.”

”Ja jag skjuter den ändå om den kommer hoppande”, sa Lundfalk.

I vardagsrummet låg en omkullvält vas som gått i spillror. En tavla hängde snett. Det var spår efter någon slags vätska på golvet. ”Vars fan är den”, sa Holmgaard.

”Den har förmodligen hittat någon vrå där den gömt sig.”

”Om den kommer hoppande nu alltså, fy fan”, mumlade Lundfalk. Han var blöt under armarna, svidande ammoniakluktande spritsvett. Han höll en hand på Holmgaards axel. Moreau kikade under soffan, bakom bokhyllan. Sedan fortsatte hon med försiktiga steg in i nästa rum. ”De har ingen vidare syn eller hörsel. Det är vibrationer de reagerar på”, viskade hon.

Holmgaard drog handen över sitt fuktiga ansikte, darrade i andetagen. De var i köket nu. Fönstret stod på glänt. Moreau rusade fram och stack ut skallen. ”Där är den!” ropade hon och så vände hon tillbaka in och störtade ut ur lägenheten. Holmgaard rusade efter. Lundfalk kikade ut. Han såg ingenting. Sedan sprang han efter de andra, sprang nerför trapporna. Det hade börjat duggregna. Han hittade Moreau och Holmgaard runt hörnet. De hade stannat framför några gråa bruna buskar, som föreställde ett suddigt virrvarr av tentakelliknande grenar. ”Den är nånstans därinne”, sa Moreau. Hon hämtade en utdragbar håv från sin bil. Hon rörde runt i buskarna med håven men ingenting hände. Lundfalk såg sig omkring och det var grått överallt och det började långsamt mörkna. Han anade ett stort misslyckande - -

 

Phillippes kropp återfanns på ett tak i innerstan. Den hade märken och brutna ben som efter ett fall från hög höjd. Dödsorsaken kunde dock inte fastställas – han tycktes redan varit död när han landade på taket. Och hur han ens hamnat där var förstås ett mysterium i sig.

När Lundfalk och Holmgaard fick denna information åkte de och grep André, kanske mest för att de inte visste vad de annars skulle ta sig för. André häktades och satt sedan häktad fram till rättegången några månader senare. I den friades han från alla misstankar och fick ett stort skadestånd. Rätten kritiserade den usla polisutredningen.

Fallet har inte gått att lösa.