Försvunnen - novell från 2019

De var på en bar några stycken, det var tre män: Phillippe, André och Marc. Phillippe förolämpade André, medan Marc uttråkat hörde på samtidigt som han då och då kastade ett öga i sin mobil. ”Du är en mes, du är en kärring”, sa Phillippe – han var en sådan som retade upp sig på olika saker och ting, tog det personligt, och sig själv på för stort allvar. André, han bara satt där och drack sin öl, sa nej, nää, lägg av…

Phillippe sa: ”Varför sitter du bara där, blir du inte förbannad när jag kallar dig hora?” Han var genuint fascinerad. André skakade på huvudet. ”Hur kan det komma sig André?” ”Du är en liten hund som jag kan vrida nacken av om jag så skulle önska”, suckade André, han undrade varför han gått ut överhuvudtaget.

Den tredje mannen, Marc, han skrattade. ”Kallade du mig hund?” sa Phillippe. ”Sa du att du kan ta mig.”

”Jo”, sa André.

”Du, kom ut nu så ska jag slita huvudet av dig och knulla dig i halsen.”

Phillippe ställde sig upp. André glodde likgiltigt på honom. ”Sätt dig igen”, sa han. Men Phillippe tog tag om tröjan på André. ”Följ med ut eller jag bankar in skallen på dig.”

André ställde sig med en suck, tömde ölen i munnen och steg ut med Phillippe på gatan. Marc satt kvar och vaktade bordet, för det var många på baren den kvällen och han ville inte förlora den fina platsen nära bardisken.

Phillippe stegade in på en bakgata i närheten. ”Nu ska jag knulla dig”, sa Phillippe.

”Glöm det.”

”Hora”, sa Phillippe. Han svingade sin knutna näve mot André som vek undan med huvudet. ”Bete dig Phillippe”, sa André. ”Jag vill inte slå dig.”

Phillippe gjorde ett nytt utfall, André steppade undan. Phillippe stöp i backen men ställde sig upp fort, klumpigt. Och dansen fortsatte. Det var en tyst och dunkel bakgata, deras skor skrapade mot asfalten, deras flämtande andetag studsade mot de stumma husväggarna. Omkring dem höjde sig hösten, klar och kylig, som en spöklik och ekande rest efter sommaren. Phillippe gjorde utfall och André gled undan. ”Stå still ditt jävla offer”, skrek Phillippe. ”Du tål inte sprit”, sa André.

Då öppnades ett fönster några våningar upp. En skallig man stack ut huvudet. ”Mina herrar”, sa han, ”ni verkar överhettade.”

André och Phillippe kom av sig. Den här skallige mannen skrattade åt dem. ”Ni ser ut att behöva kyla ner er.” Han hissade ner en karaff med vatten. Phillippe måttade en spark mot karaffen som lossnade ur snöret och krossades mot husväggen. ”Hora, stick”, skrek Phillippe.

”Åh nej”, sa mannen. ”Du skulle inte gjort sådär.” Han kastade en blick i fjärran och drog sen in huvudet och stängde fönstret.

Nu märkte André att det började blåsa, han såg en svärta bildas högre upp i backen. Phillippe stod också och stirrade. Svärtan växte, en mörknande virvel tog form, gatlyktorna blinkade till och slocknade. Det blev kolmörkt. ”Spring!” skrek André och satte fart, rusade förbi Phillippe och ut mot boulevarden. När han kommit dit, såg han sig om, men Phillippe var försvunnen.

 

”Kan du berätta igen vad det var du såg?” sa Lundfalk.

”Jag har ju berättat det så många gånger”, sa André.

”Vi är särskilt intresserade av den här skallige mannen”, sa Holmgaard och flinade.

André tyckte att de två poliserna var obehagliga och stank sprit. En av dem bar en hawaiiskjorta och en skinnjacka ovanpå den, och det såg hemskt ut, eller om han bara var sliten i allmänhet efter för mycket drickande. André berättade i alla fall återigen vad som hänt. Poliserna lät sig nöja och lämnade lägenheten.

Nere i bilen sa Holmgaard: ”Ska vi ta en öl?”

”Visst”, sa Lundfalk.

”Sen far vi och snackar med gubben där.”

De gick och tog en öl på samma ställe som Phillippe och André varit på för några dagar sedan. Baren var betydligt lugnare på dagtid.

”Vi borde snacka med den där Marc också”, sa Lundfalk, han hade blicken i fjärran. Han såg riktigt tankfull ut, tyckte Holmgaard. ”Tcho”, sa han, även om han förstod att de aldrig skulle orka göra det.

När de druckit upp gick de tvärs över gatan och drog i porten, men den var låst. Holmgaard ställde sig på gatan och tittade upp på fasaden. ”Det verkar vara låst”, sa han. ”Vi kanske får komma tillbaka en annan dag.” Det hade redan börjat mörkna.

”Nej, chilla”, sa Lundfalk. ”Vi väntar på nån granne.”

”Fan va jobbigt.” Holmgaard kollade på sin klocka. ”Det är ju match idag.”

”Gå och kolla om de visar den här, jag vaktar porten.”

Holmgaard återvände till baren. ”Visar ni Grisarna mot Järnklubborna här?” sa han.

”Nej”, sa bartendern.

Under tiden öppnades porten och en ung kvinna steg ut. Lundfalk fångade handtaget precis innan dörren skulle glida igen, den hastiga manövern gjorde honom andfådd för ett ögonblick. ”Ja det var från polisen”, flämtade han.

”Okej”, sa tjejen.

”Skulle jag kunna få ditt nummer?”

”Hihi varför?” sa tjejen.

”Tänkte om vi kunde ta en öl nån gång, jag vet några schyssta ställen.”

”Hihi okej”, sa tjejen och knappade in sitt nummer i Lundfalks mobil. Lundfalk ringde en signal till henne. ”Nu har du mitt nummer också.”

”Hihi va bra”, sa tjejen och gick.

Just då kom Holmgaard tillbaka. ”De visar inte matchen.”

”Vilken jävla tid det tog”, sa Lundfalk.

”Var tvungen svepa en öl.”

”Nu går vi upp.”

”Det borde vara på tredje våningen.” Det var mörkt i trapphuset. Belysningen fungerade ej. På tredje plan fanns fyra dörrar, de ringde på, tog varsin. ”Hej har ni nån skallig man här?” ”Nej.” ”Jaså inte det.” Till slut var det bara en dörr kvar. De ringde på. En skallig man öppnade. ”Bingo”, sa Lundfalk. Mannen såg förvirrat på dem. ”Vad gäller saken egentligen?”

”Vi är från polisen.”

”Jaha kom in.”

”Jag tänkte väl.”

”Får jag bjuda på nåt?”

”Har du en öl?” sa Holmgaard och drog igen dörren bakom sig.

”Hmm, jag har bara två kvar och hade inte tänkt gå ut mer idag. Vad vill ni mig.”

”Vi kanske kan dela på en då?” sa Holmgaard.

”Ingen öl för mig”, sa Lundfalk.

”Då så”, sa Holmgaard. ”Jag ger dig en tjuga för besväret.” Han plockade fram plånboken. ”Jag hade visst ingen tjuga. Går det bra ändå om jag tar en öl eller?”

”Visst.”

Lundfalk suckade. ”Jag föreslår att vi sätter oss.”

Mannen visade dem in till köket, de slog sig ner kring köksbordet, på det stod tomma ölburkar och ett askfat. Ur radion strömmade en dyster countrylåt. ”Min fru har lämnat mig”, sa mannen och svepte med handen över de tomma ölburkarna. ”Det var tråkigt och höra”, sa Lundfalk.

”Nå”, sa mannen sedan han öppnat en öl åt Holmgaard och denne druckit en stor första klunk samt torkat ölen ur mustaschen med baksidan av handen. Lundfalk förklarade deras ärende.

”Ja jag minns mycket väl dessa män. De var ordentligt påstrukna vill jag säga, och förde ett fasligt oväsen. Jag stack ut skallen, mycket riktigt, men någon karaff hissade jag då rakt inte ner och någon stormvind upplevde jag inte heller. Jag försökte hyssja dem, det var allt.”

”Varför säger vittnet att du hissade ner en karaff då?” sa Holmgaard.

”Hur fan ska jag veta det.” Mannen tände en cigarett. ”De var som sagt ordentligt påstrukna och minns antagligen fel.” Han blåste ut rök genom näsan.

”Han är trots allt spårlöst försvunnen en av dem”, sa Holmgaard.

”Ursäkta att vi störde”, sa Lundfalk och reste sig.

Han och Holmgaard återvände ner till bilen, Holmgaard tog ölen med sig. ”Vi glömde fråga vad han hette”, sa han.

”Skit i han, han är oviktig. Hela det här jävla fallet är oviktigt, annars hade de inte satt oss på det.”

”Det har du rätt i”, sa Holmgaard och rapade. Han trummade på instrumentbrädan och drack samtidigt. ”Nu far vi och ser matchen.”

”Jag är jävligt knullsugen, du får se matchen själv tror jag.”

”Okej. Släpp av mig hemma då.”

När Holmgaard kom upp i sin lägenhet lät han lamporna vara släckta. Han letade efter tecken på att någon varit där, han öppnade skåpen och dörrarna, kikade under soffan och sängen. Ibland vaknade han i natten med en stark känsla av att någon iakttog honom. Han sov alltid med pistolen nära till hands.

När han sökt igenom lägenheten tände han lampan i hallen, men lät resten av bostaden ligga i mörker så att ingen skulle se honom från gatan. Han hällde upp litet whisky och sjönk ner i soffan, gatlyktans sken föll över bordet. Han stirrade in i den tomma teveskärmen. Han tog upp pistolen ur hölstret och tittade på den. Han tömde glaset i munnen och hällde upp mer. Han skrattade. Han drack mer, hällde upp mer, ställde sig och såg ut över stadens alla ljus. Han satte pistolen mot tinningen, han mindes inte om han säkrat den eller inte, han skrattade, han var svettig över ryggen, han stirrade på lamporna där ute, han hade valt ut en som han som han riktade allt fokus mot, så tryckte han av men pistolen var säkrad. En våg av kyla sköljde genom honom, han var blöt av svett, han skrattade, han skrek som en babian och hoppade omkring, sen slängde han ifrån sig pistolen och slog på teven. Han hällde upp mer whisky.

Under tiden åkte Lundfalk hem till en kvinna han fått kännedom om via arbetet. Han hade ringt innan. Hon tog emot pengarna, polisen hade rabatt mot att hon ostört fick fortsätta sin verksamhet. De klädde av sig. ”Det här blir sista gången för min del”, sa Lundfalk.

”Det säger du varje gång”, sa hon.

Efteråt satte sig Lundfalk i bilen och körde ut på motorvägen. Han for ut ur staden, han undrade vart han skulle åka. Billjusen kom emot honom, de gula gatlamporna ovanför blänkte i fordonens motorhuvar, vägskyltarna susade förbi. Han körde några mil, sen svängde han in på en avtagsväg. Han var på väg uppför en backe, såg ett ljussken sprida sig över himlen ovanför krönet. En långtradare förstod han, funderade om han skulle svänga över i fel körbana.

Han fick syn på en stjärna som tycktes följa honom. Han fortsatte köra utan att veta vart han skulle. Den mötande trafiken tunnades ut, försvann, det var svart utanför hans strålkastares räckvidd. Då och då tittade han på stjärnan, det var faktiskt molnigt och stjärnan verkade bli större. Det var inte möjligt. Motorn började hacka, bilen stannade och allt blev mycket tyst. Han svor. Han klev ut ur bilen, han var på en landsväg någonstans, det var mycket mörkt, svart granskog höjde sig på båda sidor om vägen, syntes som svarta spetsar mot den mörkt blåa himlen. Ett starkt ljussken tändes rakt ovanför honom. Hans ögon började rinna och han blev stel i kroppen, kunde inte röra sig - -

Lundfalk satt bakom ratten, han var tillbaka ute på motorvägen och undrade hur han kommit dit, han kände sig yr. Han visste inte var han var. Några vägskyltar närmade sig, han läste på dem, fortsatte rakt fram till han kunde vända. Sen for han tillbaka till stan. ”Varför tänker jag så konstigt”, tänkte han. Han hade ont i kroppen och frossa.

Efter ungefär en timme parkerade han i garaget och tog hissen upp till lägenheten. Det var på tunnelbanans ändstation, det var bland narkomanerna och gängen. Han var mycket trött, det värkte i lederna. Han klädde av sig och la sig under täcket. Han skakade av kyla, han tog fram en filt, men kunde inte sluta frysa.

Han såg en man framför sig, mannen bar en ohygglig rovdjursliknande mask, det var andra där också, de höll fast honom, förde ett instrument mot hans öga, ett otäckt, runt instrument som långsamt kom närmare. Han försökte slita sig lös, men lyckades inte, och instrumentet sög fast omkring ögat på honom, han skrek, han hörde ett hummande ljud som växte i styrka, han försökte sluta ögonlocken men kraften var för stark, hans öga drogs ut ur sin sockel till det lät ”Plopp!”, han såg den rödvita globen försvinna in i det runda instrumentet och hur de blodiga trådarna följde efter och hela tiden hörde han det hummande ljudet och han skrek, han skrek; han vaknade, hans händer for till ögat, han skrek till och han tyckte att han hade ont. Han satte sig upp. Han var tillbaka i sin säng, lakanen var blöta.

 

Dörren stod på glänt, det lyste ut i korridoren. Holmgaard, han var bakis, kände sig tung. Lundfalk satt vid skrivbordet redan. ”Det finns kaffe”, sa han, tittade inte upp från datorskärmen. ”Hur länge har du varit här?” sa Holmgaard. ”Nån timme.” Lundfalk drog handen över ansiktet. ”Jag tror jag behöver en präst.”

”Ouuf, samma här”, sa Holmgaard. ”För att driva ut den här demonen ur kroppen på mig.” Han lutade sig mot dörrposten. Han kände tårarna tryckte på, skyndade ut i köket, tog kaffe. Satte sig vid sitt skrivbord mittemot Lundfalk. Lundfalk stirrade ut genom fönstret, gryningsdunklet därute, svävade mellan lyktorna, regnet trummade mot rutan, asfalten glänste förrädiskt. Holmgaard drack kaffe. Det var kallt och han spottade tillbaka det i koppen. Han återvände ut i köket och värmde kaffet i mikron.

Senare på dagen steg kommissarie Hackman in på deras kontor, kallade dem slapptaskar och förklarade att de behövdes på annat håll. Så de tog en bil och sen for de ut till ett ytterstadsområde, höghus, knark, vapen, ungdomar i centrum, arbetslöshet, bristande underhåll, utländska multinationella företag till hyresvärdar, språkförbistring på torgmarknaden, män i grupp.

De parkerade bilen och åkte upp med hissen. Holmgaard tryckte på dörrklockan. De väntade. Holmgaard tryckte ännu en gång. Allt var tyst. ”Jag står inte ut”, sa Lundfalk, han lutade sig fram och tryckte flera gånger på knappen, hörde hur det ringde därinne. ”Ja det kryper i kroppen på mig”, förklarade han, hans panna blänkte sjukligt i det flimrande, knastrande lysrörsskenet.

Då hördes ett ljud bakom dem. Grannens dörr öppnades, där stod en ung kvinna. ”Är ni från polisen?” ”Jo.” ”Var det du som ringde, vi trodde…” Holmgaard nickade mot dörren de ringt på. ”Ja det är en spindel i min lägenhet.” Lundfalk och Holmgaard bytte en blick. ”Ja den är stor och jag har googlat, den är giftig. Jag vågade inte stanna kvar i min lägenhet.” ”Fy fan”, sa Lundfalk, han lade handen för ögonen, otäcka minnesbilder fladdrade förbi hans inre öga, bilder han inte kunde placera i tid eller ens rum. ”Han är lite bakis”, sa Holmgaard. ”Jag hatar spindeljävlar”, sa Lundfalk. ”Hur stor är den?” sa Holmgaard.

Kvinnan satte upp pekfingrarna med drygt en decimeters avstånd från varann. Holmgaard lade handen för munnen. ”Herregud.”

”Med benen alltså”, sa Lundfalk.

”Nej med benen är den ännu större. När jag såg den i ögonvrån trodde jag först det var en liten katt eller en råtta.”

Lundfalk började andas ljudligt, med handen för ögonen, snyftade till. Holmgaard dunkade honom i ryggen, fiskade upp pluntan ur innerfickan på sin bruna mockajackan (den hade fransar på ryggen). ”Ta det här så känns det bättre.” Lundfalk tog emot pluntan med darrig hand och tippade i sig. Holmgaard hällde också i sig en stadig. Lundfalk torkade tårarna, blinkade några gånger och andades ut. Kvinnan glodde på dem. Holmgaard stoppade tillbaka pluntan i innerfickan och klappade sig utanpå jackan. ”Då kan du låsa upp och gå in till lilla grannen igen, så ska vi fixa detta.” Hon såg sig tveksamt över axeln, sen klev hon ut från bakom dörrens skydd, smög fram till sin egen dörr och stack långsamt nyckeln i låset. Hon vred om och drog sen genast ut nyckeln och sprang tillbaka in till grannen och smällde igen dörren.

”Nu drar vi”, sa Lundfalk.

”Nej”, sa Holmgaard, lade handen på handtaget.

”Vill du verkligen bli en notis i tidningen.”

”Sch”, sa Holmgaard. Han tog fram sin pistol och öppnade långsamt dörren. Han märkte hur skjortan klibbade över ryggen. Lundfalk ryckte tag i honom. ”Det här är ett jobb för zoo.” ”Lugn.” Det var en vanlig hall som stirrade tillbaka på dem, dörrmatta, skor, jackor, någon tavla, en spegel. Holmgaard ställde sig på tröskeln, kikade upp i taket. Då hördes inifrån lägenheten hur något föll och gick i kras, och därpå ett rytmiskt dunkande, som av små tassar som kilade över golv. Holmgaard backade ut och smällde igen dörren. De kunde höra hur det krafsade på andra sidan träet. ”Okej vi ringer zoo.”

Det kom en kvinna i overall. Hon hade en väska och en pärm, det stod ”ZOO” på hennes rygg. ”Var är vittnet som sett den?” sa hon. De ringde på grannens dörr. Den unga kvinnan öppnade. ”Jag skulle vilja att du pekar ut spindeln du såg”, sa kvinnan från zoo och slog upp sin pärm. Det var plastfickor med foton på olika spindlar. Den unga kvinnan bläddrade med en äcklad min. Till slut fastnade hon för en av de allra otäckaste. ”Det var den, definitivt, med den där ljusa fläcken, den kommer jag särskilt ihåg. Den stod nästan ut som ett horn.” ”Okej”, tack sa zoo-kvinnan. ”Då kan du gå tillbaka in.”

Zoo-kvinnan, hon hette Margaux Moreau och hon såg på Lundfalk och Holmgaard. ”Det var illa. Men också precis som jag trodde när jag fick ert telefonsamtal. Det är en otäck krabat med oklart ursprung. Vi tror den håller på att etablera sig här på grund av klimatkatastrofen.”

”Åh jaså”, sa Holmgaard.

”Är den giftig?” sa Lundfalk.

”Ja den bedövar sitt byte med ett bett som gör en förlamad, men det är bara tillfälligt, bara så länge att den hinner äta upp ens mest vitala delar. Men vissa allergiker och sjuka dör förstås ändå av giftet i sig. De som överlevt har berättat att de tyckte det var ganska otäckt att bara kunna ligga där medan den här krabaten slet stora tuggor av deras kropp. Många tycker trots allt att det värsta är att känna de där håriga benen vandra över huden.”

”Finemang.”

”När det gäller kadaver efter kor tillexempel, gräver den sig in i kroppen och reder sig ett bo därinne. På så sätt har den maten nära till hands. Men det är bara när den är dräktig.”

”Där ser man.”

”Vad gör vi?” sa Holmgaard.

Margaux Moreau öppnade sin väska, tog fram ett vapen. ”Jag tänker bedöva den.” Sen tog hon fram en hopvikbar liten bur. ”Vetenskapen kommer definitivt vilja undersöka den. Det är första gången den påträffas så långt norrut.” Hon vecklade ut buren, tog på sig ett par handskar.

”Ah, då behöver du inte oss”, sa Lundfalk och gjorde en ansats att gå.

”Jo. Ni måste dra ut mig om den biter mig. Skjut den inte. Vi inom zoo vill alltså ha den levande.”

”Hur lång tid tar det för bedövningsmedlet att verka?”

”Sisådär tjugo minuter för full effekt. Den kommer bli lite groggy nästan genast. Vi går in, jag skjuter den, sen återvänder vi ut, avvaktar.”

”Fint.”

Moreau lade handen om handtaget. ”Oh, en sak till, den kan hoppa.”

Lundfalk började gå nerför trappan.

”Vars ska du?” sa Holmgaard.

”Jag ska gå ut och blåsa skallen av mig.”

”Kom tillbaka.”

”Vad är det med honom?” sa Moreau.

”Han är bakis.”

Moreau öppnade dörren. Det var tyst i lägenheten. Hon klev in i hallen med vaksamma steg. Hon rev ner alla kläder i hatthyllan och backade ett steg, men där var ingen spindel. Hon fortsatte in i lägenheten, skannade av taket och väggarna. Holmgaard klev efter. ”Stäng dörren”, väste Moreau. En svettdroppe sved i ögat på Holmgaard. Just då kom Lundfalk tillbaka, han stängde dörren bakom sig. ”Kan vi inte pumpa in gas istället?” viskade han.

”Tyvärr har gas visat sig kunna skada den. Den tillexempel faller från taket när den somnar av gasen.”

”Det är väl en bra sak.”

”Nej. Om vi ska kunna ta reda på hur vi kan stoppa den från att etablera sig här i framtiden behöver vi den levande och oskadat skick. Faktum är att ingen vet hur de uppkommit eller ens var de kommer från. Det är mycket mystiskt.”

”Ja jag skjuter den ändå om den kommer hoppande”, sa Lundfalk.

I vardagsrummet låg en omkullvält vas som gått i spillror. En tavla hängde snett. Det var spår efter någon slags vätska på golvet. ”Vars fan är den”, sa Holmgaard.

”Den har förmodligen hittat någon vrå där den gömt sig.”

”Om den kommer hoppande nu alltså, fy fan”, mumlade Lundfalk. Han var blöt under armarna, svidande ammoniakluktande spritsvett. Han höll en hand på Holmgaards axel. Moreau kikade under soffan, bakom bokhyllan. Sedan fortsatte hon med försiktiga steg in i nästa rum. ”De har ingen vidare syn eller hörsel. Det är vibrationer de reagerar på”, viskade hon.

Holmgaard drog handen över sitt fuktiga ansikte, darrade i andetagen. De var i köket nu. Fönstret stod på glänt. Moreau rusade fram och stack ut skallen. ”Där är den!” ropade hon och så vände hon tillbaka in och störtade ut ur lägenheten. Holmgaard rusade efter. Lundfalk kikade ut. Han såg ingenting. Sedan sprang han efter de andra, sprang nerför trapporna. Det hade börjat duggregna. Han hittade Moreau och Holmgaard runt hörnet. De hade stannat framför några gråa bruna buskar, som föreställde ett suddigt virrvarr av tentakelliknande grenar. ”Den är nånstans därinne”, sa Moreau. Hon hämtade en utdragbar håv från sin bil. Hon rörde runt i buskarna med håven men ingenting hände. Lundfalk såg sig omkring och det var grått överallt och det började långsamt mörkna. Han anade ett stort misslyckande - -

 

Phillippes kropp återfanns på ett tak i innerstan. Den hade märken och brutna ben som efter ett fall från hög höjd. Dödsorsaken kunde dock inte fastställas – han tycktes redan varit död när han landade på taket. Och hur han ens hamnat där var förstås ett mysterium i sig.

När Lundfalk och Holmgaard fick denna information åkte de och grep André, kanske mest för att de inte visste vad de annars skulle ta sig för. André häktades och satt sedan häktad fram till rättegången några månader senare. I den friades han från alla misstankar och fick ett stort skadestånd. Rätten kritiserade den usla polisutredningen.

Fallet har inte gått att lösa.