Helgdagar

Iförd en tunn hawaiiskjorta

och med fötterna instuckna i

ett par banangula tygdojor

kliver jag på planet

upp till den ultravioletta vintern

Jag är från nån annan planet som inte finns längre

jag har en massa pennor på mig

men inga ord

för jag kan inte mitt språk

Jag ser fåglar som rör sig

snabbare än flygplanet och

alla min tankar

rakt ut i den infraröda rymden

där de hälsas varmt välkomna av en glödande stjärna

Är trött på det här och gratisspriten

de serverar i första klass

flygvärdinnan är hon intresserad eller

gör hon bara sin plikt & förbannade skyldighet

Om jag bara inte var arbetslös

då hade jag tagit en tripp

söderut

istället

Till öknen kanske eller bara en pool

på hotellets bakgård “Palmer också

skriv att det ska vaa palmer också

annars skjuter jag dig”

Men det tänker jag fan inte skriva

en fruktdrink kanske, ett sånt där litet paraply

istället för den här vita misären

snart har ju allt brunnit upp ändå

och det finns inte ett förbannat dugg vi kan göra

åt saken

Det är bestämt redan på nåt kontor nånstans

där djävulen och hans anhang

håller till i flotta kostymer och en sån där

kaffeapparat med hylsor

Har såna tvångstankar

Gode Gud om nån härinne kan läsa tankar

måste de tror jag är helt jävla sjuk i

huvudet

Om de kan läsa tankar borde de väl veta

att jag inte tänker

såhär sjukt på riktigt? Att jag bara

tänker såhär för att jag inte VILL

tänka såhär

Jag såg månen i skymningsljus en gång

på en gata i stålgråblå skugga

med små hus där solen log milt mot tegeltaken

med ett sprött sken

som nästan bad om ursäkt

jag säger nästan

Längst upp i Hakkas

finns ett hus med blåa skuggor

och dit ska jag nu

Jag hälsades inte direkt som nån hjälte osv.

på Socialen när jag bad om extrapengar

för en begravning

Nu måste jag bara trolla fram nåns dödsattest

om jag inte ska behöva stå

för det här kalaset själv

Men jag kan ju alltid

fejka min egen död

fast då blir det förstås problem

med nästa utbetalning

Tittade aldrig på Nickelodeon när jag växte upp

för vi hade bara

ettan tvåan fyran och det är jag tacksam

för idag, jag var ganska tacksam då också

jag tänkte bara inte på det

Det är snö på grantopparna när vi en gång för alla landar

och det kommer rök ur munnen

när jag andas ute på landningsbanan

stjärnorna spelar piano ovanför, ljusa diffusa toner

och kobolthimlen kör kontrabas

och tallarna dragspel, det är en riktig orkester som

tar emot mig och min ensamma väska här i norr

när jag kliver på bussen

in till Luleå city

Går förbi katedralen nästa dag och kollar om det är några

begravningar på gång

men “det är ingen som begravs mitt i vintern heller”

säger prästen som om det är jag

som är dum i huvudet

Det är på husen jag ser

att solen är på väg ner

Människor löses upp, blir

drömmar bara

blir någon man kan tänka på

men inte mer

När solen lyser

gör den det, för alla

som en buddhas medkänsla

Open up to the pain in the now

let the pain sting you

like the winter winds of

the Bothnian Bay

for it is just now “Time to examine the pain”

Idag på morgonpromenaden tog

jag med

te i en pappmugg

och sen

köpte jag en hämtkaffe

på Willys

Jag gick runt snabbt i stan

i tracksuit

och drack olika drycker

Och kontemplerade döden och den senaste vinsten

Berusad i Stockholm under ett stilla

nattregn

svarta gatan blänker av skumma

röda gula lampor

medan jag väntar på nattbussen

fartyget

som stävar ut mot det okända

ut i drömmen, det spökar där jag bor

idag har jag ätit

ett wienerbröd 

och fjorton koppar kaffe

jag var alkis förut

men det är länge sen, jag var

så ung då, jag var inte ens född

går här med adhd hjärnan

och försöker lyssna på vad de säger

och lösa 1000 problem på samma gång

och alla änglarna på himlen ser ut

som moln

och gud har förklätt sig till en stor

och brandgul sol

Äter skumtomtar med päronsmak

och dricker Earl Grey

medan en fluga frågar mig

vad som hände med sommaren

Mediterar

Ser på Babel och sen matchen

Förr fällde jag ned persiennerna

och drog ur telefonjacket

Nu bara sätter jag mobilen

på flygsäkert läge

Sen pappa dog

är det aldrig

några sms om missade samtal

när jag kopplar upp mig igen

Den enda posten jag får

är reklam och

fönsterkuvert

Ändå känner jag mig jagad

betraktad

när jag står och väljer bröd

inne på Coop

efter ännu en förlustmatch

Äter en varmkorv ståendes

utanför

järnvägsgrillen

Och sänker en pappmugg rykande kaffe

i den skira höstgryningen

innan mötet på Arbetsförmedlingen

Har aldrig några pengar

och mina boots börjar bli slitna

Hundar skäller i fjärran

och uppe på bangårdsviadukten

glider fina bilar förbi

Jag var ganska full en kväll

och gick hem med en person

jag inte skulle gått hem med

Nästa morgon

när vintermörkret ännu

svävade över

den vindpinade Storgatan

smög jag hemåt

Det tjöt av rastlösa

vålnader utifrån havsbandet

och den igenfrusna älven

låg som en vidsträckt och översnöad prärie medan staden bad rymden om nåd

I
Stålverket pulserar i fredagskvällen, ryker i gult ljussken
svart dammande malmhögar, svart snor i papperet nedanför sängen
tomflaskan på nattduksbordet
Den morgonen
så tomt när hon kom hem från sista skiftet
mjölkkartongen kvar från kvällen innan
lukten kändes redan i hallen, flugor i matresterna
En tystnad omger oss
stumhet, vår konstellation accelererar bort från sig själv
slits itu
Barndomens svarta grantoppar
under sjungande landsbygdshimlen, alldeles stjärndammig
Så slut
känns som jag kommer
från andra hållet den här gången
Huset
jämnat med marken nu
Jag trodde vi var speciella men vi var bara en väljargrupp
Jag känner inget, imiterar inlevelse, minns inte längre
vad jag låtsades hålla med om
Storlommen gråter från bortom älven
de tätnande dimslöjorna påminner om vår familjs sorgsna andar
svävar över åkern, mellan träden
bland gravstenarna
Säg någonting om Edinburgh, fadern försvann
i kvarteren, dök upp till frukost
igen, stökig
En formalitet spottar tuggat järn
Så svag i bröstet nu
Alltid varit för sent
Jag går mellan träden
förbi stranden
känner mig som en främling alla ser
Toaletten står och rinner
påminner om hur jag aldrig får något gjort
Så ensam nu att jag kan höra grannens klocka ticka genom väggen

II
Jag vågar inte somna
för jag är rädd att jag ska glömma andas
Rödljusen blänker i den våta asfalten
människornas ansikten upplysta
av snabbmatsrestaurangens lysrör som
skinande rektanglar svävande i suggestivitet
Sushikocken röker nedanför sin blinkande OPEN-skylt
Reklamtidningarna på hallgolvet
Jag är så ensam nu att jag kan höra mina egna tankar högt i rummet
Hennes far följde ett snöre ner i underjorden
inte alla kom upp igen
Grinden vid Västra vakten står och svajar i blåsten
lyktans sken svänger över den dystra industriscenen
”Låt mig vara”, jag skrev det i sanden med en pinne och log
suddas ut av vågorna En eka
stävar mot djupen
Jag äter bönor igen
har inte köpt kläder på flera år
Radion pratar om datum som inte får passeras
stadens byggnader vittrar sönder
under den nya röda heta solen, blir till aska
skingras för vinden
Så ensam att jag försöker tilltala min egen spegelbild
och skrattar när jag ser den försöka samma sak
Kommer ihåg
arbetsintervjun stående ute i gallerian
mina billiga skor gnällde mot det konstgjorda plastgolvet
jag såg mig själv reflekteras mellan de fem försäljarna
flint under den starka konsumtionsbelysningen
En enda lampa tänd på avdelningen nu
jag hör sjuksköterskan spela canasta på mobilen
Jag
vaknar i natten med en känsla av att drunkna

III
Så bakfull nu att
bokstäverna byter plats när jag försöker läsa dem
Polishelikoptern mullrar ovanför
Jag kan inte tända lampan
för nån ska se mig nedifrån gatan
Jag går och handlar och tror jag aldrig ska komma tillbaka
Jag hoppar när de tutar, vill inte korsa gatan
vill inte göra avtryck i de andras liv, vill
glida mellan skuggorna, oreflekterad i pantbankens skyltfönster
Jag var lycklig då, jag visste bara inte om det
Minns när jag inte hade råd med toalettpapper, brukade
torka mig med gratistidningarna, brukade
krypa på golvet efter kvitton med koden
Jag brukade gå i snöfall längs raka gator och vänta
Hennes far dog stående
när kroppen träffade marken
var han inte längre där
Jag väntar på att dom ska ta mig tillbaka
sjövägen
Jag står nere vid älven och sänker öl efter öl
men jag vågar ändå inte kliva i
Jag minns vuxna när
jag var barn, som om inget någonsin kunde nå dom, jag ser dem
nu
i en djup mörk korridor
Jag brukade be mamma ljuga för mig
Jag brukade höra fåglarna förneka mig
inifrån sina träd
Skrattande ansikten i solglittret,
jag önskar jag hade någon att sakna

IV
Jag gick ut men när jag kom dit
visste jag inte vad jag hade där att göra
Alla blinkande discoljusen bara påminde mig
om när ambulansen kom för att hämta hans döda kropp
Så jag fortsatte till Papageno för att se om
det var någon jag kände där
men jag kom på att jag inte känner någon längre
Mina egna tankar jagar
mig ut på nattomma gator
som tjuter av fattigdom
Så hungrig nu att jag kan känna smaken av min egen mage

Det är mars, det är april

men det är inte

vårens årstid

det är sjukdomens

den som långsamt

fräter sönder

det jag fått för mig

var beständigt

De har hällt grus på trottoaren

hela vägen

till Coop, små hårda korn

i den smutsiga snön

En eldsflamma som

stiger ut ur ett rör

därborta i industrin

aldrig begripit vad det är

de sysslar

med där, snön som ett pulver idag

och det är stålgrått i luften

Så ska hon ha

en liter mjölk, Hennings formfranska fiskpinnar, jasminris, ångest

Vaknade upp och solen sken bakom persiennen
klockan var runt nio så allt det bästa hade inte hänt än
så lite granola till frukost men först

en rask promenad, femton minuter i en riktning
och så samma väg tillbaka
inga hörlurar, bara jag och trafiken

På Clas Ohlson sen och köpte senaste ljusslingan
de känner mig där, lampkingen
köper ljusslingor, el-ljus, tändstickor, stearinljus, värmeljus

en och annan kontakt
sen en kopp kaffe på Pressbyrån
Vad tycker de om mig, vad tycker de om mig på riktigt?

Det vet man inte

Kör gulbrillorna nu, riktig tomte såklart
en clown i jeansjacka och boots
tar mig ut ur centrum, upp på en kulle och sen tittar jag ned mot stan
ser Coop och ÖoB, kyrkan, klocktornen, här stod ryssen
en gång i tiden och bombarderade stan
Nej inte här, längre bort, det är grym energi där
och fåglarna är tysta, väntar väl på nåt övernaturligt, nåt rastlöst väsen
som springer omkring där i skogen, kan väl inte göra så mycket egentligen
men får en och må skit och bli riktigt trött på livet

Dags och gå hem, se en film, kanske nåt med spänning
och bilar som exploderar
Var länge sen jag såg nåt sånt
Men först lite rooibos

För nu faller skymningen och den första stjärnan träder fram

Född 1947 i Svanstein, nära finska

gränsen

himlen brinner över älven

Bodde i 13 år i Luleå, varje dag

gick till hamnen

tittade på båtarna där

Älven stor, så nära havet

Kom aldrig riktigt 

i arbete och på Arbetsförmedlingen

kunde de inte hjälpa

Trodde Stockholm var som Luleå

men det var

helt annorlunda

och jag kände mig

fortfarande förföljd

Det är kallt därute

han har utsikt mot

stålverket som reser sig över

en gråbrun skog

en grå sjö som ett öga

där isen aldrig lägger sig

Han har tagit fantastiska foton

från sin tvåa på Edeforsgatan

masugnen svart mot

en brandgul himmel med

strimmiga blåa moln

skimrande eldsflammor från svunna tider

Men idag är allt grått, sjukt

Vinterstilla

Han sover middag

Sen han slutade med förhoppning & dröm

tar sömnen kroppen tillbaka

och han ser existensen nu

i ett annat ljus, grå & tung

Allt det brandgula har tonat bort

En mystisk maskin landar

i en glänta

men det vet han inget om

där han ligger ovanpå

sin bäddade säng & sover middag

Och han skulle le överseende

som de en gång gjorde mot honom om du berättade om den

En gång skrev jag en novell som

utspelade sig i Juoksengi

vid finska gränsen

omkring jul

Nästa dag gick jag ut på isen

Det är svårt med de finska svenska orden

Trafiken på Bergnäsbron instängd

i en stor tystnad

Och Orions bälte håller upp världsrymden

Radion spelar finska sånger

jag vill vara en sofistikerad typ

men det är svårt

när magen

krånglar

Det vanliga dividerandet

ska jag vara där

10.30 eller 11.30

och kaffet kokar

ner i stekpannan med äggen

Min granne ropar några ord

till figuren på skärmen

Plantorna verkar trivas på solens bakgård

Fläkten brusar som ett

skepp som inte tar

sig nånstans

Timern skriker i mina öron

och jag vill känna det

som bergen känner

den klättrande grönskan

paradisfåglar som sjunger & en eremit

som spelar trummor

Jag ser dem från mitt smala köksfönster

där mina plantor trivs så väl

Står i mitt oväsen på solens bakgård

ser orörliga jättar marschera förbi

Nu klistrar den nylagda asfalten

under skosulorna, svart, ryker i regnet

Det är efterlängtat, regnet

Vi är som på en centralstation

där vi ska alla med olika tåg

Vi samlas på en bänk, en stund

byter några ord

Och sen reser vi oss, en efter en

säger adjö och går åt olika håll

Och fast vi säger "Vi ses"

vet vi att vi aldrig mer ska träffas

Hamnvägen i röd solnedgång, rälsen

bangården

som blänker i blod, graffiti

De säljer knark utanför Statoil, de

målar, jag hämtar paket

och levererar dem till rätt adresser

bilar som speedar iväg, man går in

på en bakgata

och tror man ska bli skjuten

men det är en mobil killen håller i

På Coop och tror man ska bli rånad

eller i bästa fall betraktad

börjar gråta vid frysdisken

minns senaste alien abduction        Någon sa mig

att måsar är flyttfåglar

men jag har aldrig sett de packa väskan

som jag packat väskan

jag har flyttat många gånger

Kanske det jag ska göra, skriva

en bok om när jag flyttade till

Staden och satt på golvet och åt

Låg på golvet och sov

Varje dag gick jag till jobbet

och tänkte på en som

jag var kär i för länge sen

Tankar

för mycket tankar tröttar ut en

Jag hade kommit till Staden

för att glömma på sätt och vis

inte för att minnas

men det blev tvärtom

Byggställningar, målare på gården

Regn som faller från

en övernaturlig himmel

I september sen: himlen är blådisig

kaliforniskt orörlig, hettan, vill inte tänka på den

i bussen        Några som pratar

amerikanska och en som pratar svengelska

fälten breder ut sig skoningslöst

anfaller på alla fronter, det finns

ingenstans att gömma sig på ett fält

Tänk och åka tillbaka i tiden få se en riktig match mellan kanada och sovjet

Margareta

Hahaha ja det hade varit nåt

På plats i nån sovjetisk arena

Du har skickat Idag kl. 11:10

ja ryskt te och vodka i pauserna

kallt och dragit

rök kommer ut munnen när man andas

Margareta

Röda stjärnan och hammarn och skäran här å var

Du har skickat Idag kl. 11:17

Hahaha ja stor jävla bild på Stalin i taket

Margareta

Portföljer som byter händer

Du har skickat Idag kl. 11:17

folk står och trycker i klungor

uppskjutna axlar i kylan, svårtydda hånfulla leenden när man råkar möta nåns blick

misstänkta KGB-agenter

skinnjackor och pälsmössor

Margareta har skickat Idag kl. 11:22

Snön ligger tung utanför

Mörkt och grått

Militärlastbilar drar förbi

Propagandaposters

Utländska spioner i varje hörn

Men arenan är fredad här är alla vänner

Bland dom som håller på samma lag

Du har skickat Idag kl. 11:33

Jag tror vi har en novell

eller med mer pengar: en film

vi skriver ihop ett manus och så tigger vi pengar av företag och crowdfunding

huvudperosnen: försupen journalist som skall rapportera om matchen

typ wennerholm i Aftonbladet fast försupen

https://www.aftonbladet.se/av/mats-wennerholm 

vi behöver en trovärdig man som kan spela honom

desillusionerad

men ibland när hockeyn glänser på isen då kan han känna något som liknar lycka

han är där i sovjet ser matchen sen åker han till Luleå och ser en match

och det händer inte så mkt men man ska liksom förstå att här är det något symboliskt mellan raderna

kaffet är kallt och cigaretterna fuktiga

ex frugan ringer ibland de har skilt sig men talar ändå varmt med varandra

han har ett hjärta av guld men han är tyvärr för slarvig och rastlös för att leva med

han sitter i slutet på nåt kafé och rör om i kaffet

bilden tonar över i svart men ljudet spelar vidare man hör skeden klinga i koppen

servritrisen slamrar med disken

eftertexterna rullar till den här låten

https://youtu.be/BulFwGSi8bc

De spelar pop popi topp pop

i högtalarna och flickan i kassan

blänger surt på mig när jag

beställer, "ah förlåt", tänker jag

Alltid, tydligen, på kurs mot

världen        Väskan på golvet

nedanför stolen

Flyttar för att komma undan

det plågsamma i natten

alien abduction skrivet i pannan

inte ens i Rågsved fick jag vara ifred

från kråkorna

Jag har haft många ansikten

jag har sett ut ur många ögon

Allting är alltid här

Jag låg i soffan igår och tittade på hockey, bläddrade mellan matcherna, tänkte “borde jag läsa”, tänkte jag, men nej, jag kollar vidare, jag såg på hockey till klockan blev 23.40 ungefär. Då gjorde Skellefteå mål och förlängningen tog slut.

Jag sitter i New York

när jag gör dessa anteckningar

Jag sitter på Manhattan, U.S.A.

United States of America

där sitter jag

på en bakgata

invid en soptunna

Det är en man här med mig

och han slutar inte prata

men jag har slutat lyssna

Han har redan visat mig

sin revolver

Nu ska jag berätta vad som hände

Det snöade när jag kom till New York. Snön föll oavbrutet, bildade is på trottoarerna. Jag steg ur bilen. Eftersom jag var orolig att chauffören skulle gasa iväg, lämnade jag dörren öppen. Jag tog min väska ur bagageluckan. "Goodbye and thank you”, han såg på mig med en neutral min som jag hade svårt att förstå. “Har jag förargat honom på något sätt?” Jag smällde igen dörren, för i den situationen fanns det inget annat att göra, och bilen rullade iväg, sladdade till i snön och försvann med sina röda baklyktor lysande. “Husen är så höga här och det finns ingenstans att gömma sig. Fönster efter fönster som spionerande ögon.” Med ens insåg jag att jag begått ett misstag.

Jag klättrade uppför trapporna, vinden tjöt i ventilerna. Jag knackade på dörren. “Hello I’m gonna live here.” “Welcome.” “Thanks.” Killen visade mig till mitt rum. “This is where you’re gonna sleep.” Han lämnade mig ensam och jag packade upp väskan. Hur länge bodde jag där? Några månader. Gick nån kurs jag skulle få betala dyrt för sen när CSN ville ha tillbaka sina pengar. På kvällarna satt de andra i köket och snackade. Jag satt med dem ibland, men det var svårt för jag var nykterist på den tiden. “Don’t you want a beer?” Jag log dumt och sa nej tack. Jag drack mitt te, alltid svart te. “Don’t you get sleeping problems?” “I don’t know.” De skrattade gott. “De tror jag skämtar”, tänkte jag. Sanningen var att jag inte visste sånt då.

Det var verkligen kallt den vintern, värmepannan pajade, jag använde dubbla täcken och en filt och jag frös ändå. Och därute hörde jag tunnelbanan mullra förbi, den passerade precis utanför mitt fönster. Jag vaknade ofta av mardrömmar och såg ibland skrämmande gestalter intill mig. Vid ett sånt tillfälle satte jag mig upp i sängen. Jag kunde höra ett tunnelbanetåg närma sig, och jag kikade ut genom fönstret, fick ögonkontakt med en tjej som satt där på tåget, alldeles ensam i en lysande rektangel. Och för ett ögonblick var världen vacker igen eftersom ingen av oss dolde sin sårbarhet för den andra och det fanns medkänsla i hur vi såg på varandra, och så var tåget borta och allt blev svart igen. Och dagen efter var jag tillbaka på de hala trottoarerna. Jag trodde att jag inte skulle klara det länge till, stod i telefonkiosken och pratade med dem där hemma. “Ja jag mår toppen, hur är det med er?” Men jag hade mått dåligt när jag varit där också. Det tycktes helt enkelt som om det var meningen att jag skulle må dåligt, och om jag för en gångs skull inte gjorde det, uppfann jag något så att jag skulle göra det.

Men nu var jag i New York och jag fick inget skrivet, inga dikter, ingen inspiration. Orkade knappt skriva dagbok. “Det borde vara tvärtom”, tänkte jag. “Istället för dåligt borde det vara bra.”