Förut 3

I
Stålverket pulserar i fredagskvällen, ryker i gult ljussken
svart dammande malmhögar, svart snor i papperet nedanför sängen
tomflaskan på nattduksbordet
Den morgonen
så tomt när hon kom hem från sista skiftet
mjölkkartongen kvar från kvällen innan
lukten kändes redan i hallen, flugor i matresterna
En tystnad omger oss
stumhet, vår konstellation accelererar bort från sig själv
slits itu
Barndomens svarta grantoppar
under sjungande landsbygdshimlen, alldeles stjärndammig
Så slut
känns som jag kommer
från andra hållet den här gången
Huset
jämnat med marken nu
Jag trodde vi var speciella men vi var bara en väljargrupp
Jag känner inget, imiterar inlevelse, minns inte längre
vad jag låtsades hålla med om
Storlommen gråter från bortom älven
de tätnande dimslöjorna påminner om vår familjs sorgsna andar
svävar över åkern, mellan träden
bland gravstenarna
Säg någonting om Edinburgh, fadern försvann
i kvarteren, dök upp till frukost
igen, stökig
En formalitet spottar tuggat järn
Så svag i bröstet nu
Alltid varit för sent
Jag går mellan träden
förbi stranden
känner mig som en främling alla ser
Toaletten står och rinner
påminner om hur jag aldrig får något gjort
Så ensam nu att jag kan höra grannens klocka ticka genom väggen

II
Jag vågar inte somna
för jag är rädd att jag ska glömma andas
Rödljusen blänker i den våta asfalten
människornas ansikten upplysta
av snabbmatsrestaurangens lysrör som
skinande rektanglar svävande i suggestivitet
Sushikocken röker nedanför sin blinkande OPEN-skylt
Reklamtidningarna på hallgolvet
Jag är så ensam nu att jag kan höra mina egna tankar högt i rummet
Hennes far följde ett snöre ner i underjorden
inte alla kom upp igen
Grinden vid Västra vakten står och svajar i blåsten
lyktans sken svänger över den dystra industriscenen
”Låt mig vara”, jag skrev det i sanden med en pinne och log
suddas ut av vågorna En eka
stävar mot djupen
Jag äter bönor igen
har inte köpt kläder på flera år
Radion pratar om datum som inte får passeras
stadens byggnader vittrar sönder
under den nya röda heta solen, blir till aska
skingras för vinden
Så ensam att jag försöker tilltala min egen spegelbild
och skrattar när jag ser den försöka samma sak
Kommer ihåg
arbetsintervjun stående ute i gallerian
mina billiga skor gnällde mot det konstgjorda plastgolvet
jag såg mig själv reflekteras mellan de fem försäljarna
flint under den starka konsumtionsbelysningen
En enda lampa tänd på avdelningen nu
jag hör sjuksköterskan spela canasta på mobilen
Jag
vaknar i natten med en känsla av att drunkna

III
Så bakfull nu att
bokstäverna byter plats när jag försöker läsa dem
Polishelikoptern mullrar ovanför
Jag kan inte tända lampan
för nån ska se mig nedifrån gatan
Jag går och handlar och tror jag aldrig ska komma tillbaka
Jag hoppar när de tutar, vill inte korsa gatan
vill inte göra avtryck i de andras liv, vill
glida mellan skuggorna, oreflekterad i pantbankens skyltfönster
Jag var lycklig då, jag visste bara inte om det
Minns när jag inte hade råd med toalettpapper, brukade
torka mig med gratistidningarna, brukade
krypa på golvet efter kvitton med koden
Jag brukade gå i snöfall längs raka gator och vänta
Hennes far dog stående
när kroppen träffade marken
var han inte längre där
Jag väntar på att dom ska ta mig tillbaka
sjövägen
Jag står nere vid älven och sänker öl efter öl
men jag vågar ändå inte kliva i
Jag minns vuxna när
jag var barn, som om inget någonsin kunde nå dom, jag ser dem
nu
i en djup mörk korridor
Jag brukade be mamma ljuga för mig
Jag brukade höra fåglarna förneka mig
inifrån sina träd
Skrattande ansikten i solglittret,
jag önskar jag hade någon att sakna

IV
Jag gick ut men när jag kom dit
visste jag inte vad jag hade där att göra
Alla blinkande discoljusen bara påminde mig
om när ambulansen kom för att hämta hans döda kropp
Så jag fortsatte till Papageno för att se om
det var någon jag kände där
men jag kom på att jag inte känner någon längre
Mina egna tankar jagar
mig ut på nattomma gator
som tjuter av fattigdom
Så hungrig nu att jag kan känna smaken av min egen mage