En råtta på taket
Jag hade flyttat till en ny stad och det var höst. Vindarna började bli kyliga och fågelsträcken syntes på himlen med en viss regelbundenhet. Jag stod på min balkong och tittade upp och fick en lektion i förgänglighet och den fyllde mig på samma gång med ett vemod och en frihetskänsla. Telefonen ringde. “Tjena”, sa Milena. “Hej hej”, sa jag. “Jag är här nere”, sa hon. “Okej, jag kommer ner.”
Hon stod utanför porten.
“Varför tog det sån tid?”
“Jag var tvungen och pissa.”
Vi började gå nedför backen. En man med en hund glodde på oss. Hunden pissade mot en lyktstolpe. Vad fan glor han på? tänkte jag. Det är väl vi som ska glo.
“Det är så fult å säga ‘pissa’”, sa Milena.
“Vad ska man säga då?” sa jag.
“Kissa.”
“Det är praktiskt taget samma ord.”
“Så säg det då istället. Eller ännu hellre, säg bara att du var på toa. Du behöver inte specificera vad du gjort därinne.”
“Okej men du frågade ju varför det tog sån tid.”
“Strunt i det nu, vad tycker du om min nya klänning?”
Hon tog några kliv framåt och gjorde en piruett. Klänningen var ljusblå och räckte ned till skorna.
“Den är gode fin.”
“Tycker du det?”
“Javisst.”
Milena log och himlade med ögonen. “Det säger du bara.”
“Nej inte alls.”
“Skulle du säga om du avskydde den?”
“Det tror jag. Eller kanske inte. Det beror på.”
“Beror på vad?”
“Vilket humör jag är på.”
“Vilket humör är du på idag då?”
“Idag hade jag sagt om jag avskydde den, men det gör jag inte.”
“Gör inte vad?”
“Avskyr den.”
Vi mötte en person, sedan en till. En man stånkade förbi oss. De blev fler och fler ju närmare centrum vi kom. Vi kryssade oss fram bland alla människorna.
“Vars kommer allt folk från?” sa jag.
“Haha du sa ‘vars’.”
“Ja vadå då.”
“Du blev väl inte sur nu.”
En man kom emot mig, han stirrade mig rakt i ögonen med en grym blick. “Nej, jag är inte sur”, sa jag och väjde för mannen, jag höll på att gå rakt in i en kvinna. “Ooh”, utbrast hon. “Jaja, sluta överdriva”, sa jag. Det var rena trängseln, jag hade aldrig sett så mycket människor här förut. “Vad är det som står på?” sa jag och vände mig om, fick ögonkontakt med två ungdomar som hade varsitt hånflin på sina läppar. Jag sträckte på halsen, kollade bakom dem, men Milena hade slukats av folkmassan. Vafan gör de här fårskallarna här egentligen, tänkte jag. “Tut tut”, ropade en dam. Jag tog ett kliv åt sidan, rakt in i en högrest man som var iförd kostym och hatt. “Se er för”, sa han. Jag pekade med tummen över axeln. “Ja men hon där…”
“Skyll inte ifrån er, det klär er inte.”
“Känner jag dig”, sa jag.
“Åh jo det hade du allt bra gärna velat va”, sa han.
“Vafan är det du står och insinuerar egentligen.”
“Försvinn för helvete”, sa han. “Stå inte här och dividera, jag har ett viktigt möte.”
“Far åt helvete din jävla idiot.” Jag stötte honom i bröstet med pekfingret.
“Du ska knipa igen trynet ditt eller så gör jag det.” Han knöt näven och höjde den framför mig.
Jag fixerade blicken på hans näve. “Gör vad, din satans…”
Den här mannen morrade och banade sig väg genom folkmassan. Jag var varm, min panna var fuktig och det började klia under armarna. “Förbannade horgubbjävel…” mumlade jag. Just då passerade en kvinna med två barn. “Tänk på språket, här finns barn”, sa hon. “Ooh säg inte åt mig vad ska jag göra!” sa jag. “Äckliga kukgubbe”, sa ett av barnen och kvinnan ryckte med dem bort från mig och försvann bland alla människorna. Vad är det här för dag, vad är det som händer, tänkte jag. “Jag är ur balans, jag behöver en kopp grönt te och lite lugn och ro”, sa jag. “Ni står i vägen”, protesterade folk. Jag tog ett kliv runt hörnet. Ta det lugnt nu, tänkte jag, jag har varit med om värre. Först och främst måste jag försöka hitta Milena. Då fick jag syn på en råtta uppe på ett tak, det var en tegelbyggnad och den var tre våningar hög och taket sluttade, den här råttan rafsade med klorna för att få fäste, och precis när jag trodde att det var kört lyckades den räta upp kroppen och rusade fram över taket. En kvinna stannade intill mig. “Oj vad händer där!” ropade hon. “Det är en råtta på taket”, sa en man. Och en man och en kvinna med två barn sa: “Titta barn, det är en råtta på taket.” Nu var vi några stycken som stod och tittade på råttan, hur det skulle gå. Då stack en ful figur upp sin skalle ur en lucka på taket. Han var stor och skäggig, men det som gjorde honom så otäck var hans mordiska blick, när han stirrade på råttan. “Låt den va”, ropade någon av oss som stod och följde skådespelet. “Ja vad har väl den gjort för ont”, ropade jag. Sen tillade jag: “Om du gör den där råttan något, då får du med mig och göra.” Men den där otäcke karln tog ingen notis om oss här nere. Han hade bara ögon för råttan. Man såg av axlarnas rörelser att han grejade med något nere i luckan, samtidigt som han följde djuret med blicken. Råttan sprang, nådde ett hinder, vände, sprang tillbaka, nu var den på väg rakt mot den där vettvillingen. “Sluta för fan!” ropade någon. “Han tänker skjuta stackars råttan”, sa en moder till sina barn. “Neeej”, ropade barnen i kör. Ett annat barn började gråta. Nu höjde mannen sina armar upp ur luckan, det var en håv han hade i sina rejäla labbar till händer. “Titta på den fule fan!” ropade en ungdom. “Låt råttan vara nu för satan!”
Just då ringde min telefon och jag slets ur min intensiva koncentration. Jag böjde ned nacken, drog fram mobilen ur fickan. Milena, stod det på skärmen. “Hej Milena”, sa jag och nu tittade jag upp igen. Råttan var borta, och mannen var också borta och luckan var stängd. “Nej, hur gick det, vad hände?!” Jag såg mig omkring, men de som stått där med mig var som slukade av jorden. Inte en enda av dem fick jag syn på i den konstanta strömmen av människor. “Hallå! Vad hände med råttan!” Folk glodde oförstående och litet illa till mods på mig. “Vad gör du, hallå, vars är du”, sa Milena i telefonen.
“Jag ringer upp, jag måste kolla en sak bara”, sa jag.
“Nej lägg inte-”
Jag tryckte bort samtalet, stegade fram till porten på tegelbyggnaden, kikade in genom fönstret. Hissdörrarna for upp därinne och ut klev den där vulgäre missdådaren. Jag bankade på glaset. “Hallå, vad hände med råttan!” Då såg jag att han inte var ensam, han hade sällskap av en lång och slank kvinna, iklädd en klänning, som inte var helt olik den Milena bar. De båda blängde på mig därinne, mannen hade en elak och avvisande blick, medan kvinnan såg menande och litet retfullt på mig. Hon slingrade sina armar om mannen och tryckte sig teatraliskt mot honom. Jag knackade på glaset igen. “Sluta upp med det där och säg sanningen!” ropade jag.
Mannen öppnade porten.
“Vafan gör du här”, sa han och en lukt av svett och gamla sopor slog emot mig. Kvinnan hängde om hans hals och såg mig djupt i ögonen och den här känslan kom över mig, att det var hon som var råttan.
Alldeles förvirrad slog jag ut med handflatorna. “Jag vill ba veta.”
“Försvinn härifrån din satans bonnläpp.”
“Varför kan du inte bara säga…”
Han drog tag i kläderna på mig. “Har jag inte sagt att du ska sticka för fan härifrån, annars får du stryk.” Kvinnan skrattade.
“Släpp mig och säg vad du gjorde med råttan din fete fan!”
Nu la han armen om min nacke och tryckte mig ned mot marken. Hans bruna och skitiga skor dök upp i mitt synfält. “Släpp mig din grobian.”
“Lovar du att gå härifrån då.”
“Hjälp polis, våld på ljusan dag”, ropade jag.
“Släpp honom Otto”, sa kvinnan. “Han är inget annat än en nolla.”
“Jag är i alla fall ingen råttmördare.”
Då skrattade kvinnan på ett sätt som antydde en djupare sanning som jag inte hade kännedom om.
“Är det du som är råttan”, sa jag till skorna.
Greppet lossade. Otto rätade upp mig och nu hade jag hans stora skäggiga ansikte framför mig. Han strök med handflatan över bröstet på mig, slätade till mina kläder. “Jag ber om ursäkt”, sa han. Han sträckte fram näven. “Otto Pancake”, sa han.
Jag tog hans hand. “Axel Ranta”, sa jag.
Kvinnan sträckte också fram sin hand. “Anastasia”, sa hon.
“Axel, angenämt.”
Just då dök Milena upp. “Vad sysslar du med, varför la du på?”
“Åh oh, nån har visst en del och förklara”, sa Otto Pancake och slog ut med handen, varpå Anastasia skrattade. Jag kliade mig i huvudet. Gjorde en ansats att redogöra för händelseförloppet, men kom att tänka på råttan. Jag såg Anastasia i ögonen och hon såg tillbaka och då var det som om hon bekräftade att det var hon som var råttan, eller snarare, att hon var en som kunde anta vilken form som helst. I den stunden drog Otto Pancake igen porten, han vinkade glatt åt mig genom glaset och de försvann sedan hand i hand in genom en dörr.
Jag vände mig om och såg på Milena. Hon hade en rynka mellan ögonbrynen.
“Jo det var en råtta på taket…” började jag.
Hon stod utanför porten.
“Varför tog det sån tid?”
“Jag var tvungen och pissa.”
Vi började gå nedför backen. En man med en hund glodde på oss. Hunden pissade mot en lyktstolpe. Vad fan glor han på? tänkte jag. Det är väl vi som ska glo.
“Det är så fult å säga ‘pissa’”, sa Milena.
“Vad ska man säga då?” sa jag.
“Kissa.”
“Det är praktiskt taget samma ord.”
“Så säg det då istället. Eller ännu hellre, säg bara att du var på toa. Du behöver inte specificera vad du gjort därinne.”
“Okej men du frågade ju varför det tog sån tid.”
“Strunt i det nu, vad tycker du om min nya klänning?”
Hon tog några kliv framåt och gjorde en piruett. Klänningen var ljusblå och räckte ned till skorna.
“Den är gode fin.”
“Tycker du det?”
“Javisst.”
Milena log och himlade med ögonen. “Det säger du bara.”
“Nej inte alls.”
“Skulle du säga om du avskydde den?”
“Det tror jag. Eller kanske inte. Det beror på.”
“Beror på vad?”
“Vilket humör jag är på.”
“Vilket humör är du på idag då?”
“Idag hade jag sagt om jag avskydde den, men det gör jag inte.”
“Gör inte vad?”
“Avskyr den.”
Vi mötte en person, sedan en till. En man stånkade förbi oss. De blev fler och fler ju närmare centrum vi kom. Vi kryssade oss fram bland alla människorna.
“Vars kommer allt folk från?” sa jag.
“Haha du sa ‘vars’.”
“Ja vadå då.”
“Du blev väl inte sur nu.”
En man kom emot mig, han stirrade mig rakt i ögonen med en grym blick. “Nej, jag är inte sur”, sa jag och väjde för mannen, jag höll på att gå rakt in i en kvinna. “Ooh”, utbrast hon. “Jaja, sluta överdriva”, sa jag. Det var rena trängseln, jag hade aldrig sett så mycket människor här förut. “Vad är det som står på?” sa jag och vände mig om, fick ögonkontakt med två ungdomar som hade varsitt hånflin på sina läppar. Jag sträckte på halsen, kollade bakom dem, men Milena hade slukats av folkmassan. Vafan gör de här fårskallarna här egentligen, tänkte jag. “Tut tut”, ropade en dam. Jag tog ett kliv åt sidan, rakt in i en högrest man som var iförd kostym och hatt. “Se er för”, sa han. Jag pekade med tummen över axeln. “Ja men hon där…”
“Skyll inte ifrån er, det klär er inte.”
“Känner jag dig”, sa jag.
“Åh jo det hade du allt bra gärna velat va”, sa han.
“Vafan är det du står och insinuerar egentligen.”
“Försvinn för helvete”, sa han. “Stå inte här och dividera, jag har ett viktigt möte.”
“Far åt helvete din jävla idiot.” Jag stötte honom i bröstet med pekfingret.
“Du ska knipa igen trynet ditt eller så gör jag det.” Han knöt näven och höjde den framför mig.
Jag fixerade blicken på hans näve. “Gör vad, din satans…”
Den här mannen morrade och banade sig väg genom folkmassan. Jag var varm, min panna var fuktig och det började klia under armarna. “Förbannade horgubbjävel…” mumlade jag. Just då passerade en kvinna med två barn. “Tänk på språket, här finns barn”, sa hon. “Ooh säg inte åt mig vad ska jag göra!” sa jag. “Äckliga kukgubbe”, sa ett av barnen och kvinnan ryckte med dem bort från mig och försvann bland alla människorna. Vad är det här för dag, vad är det som händer, tänkte jag. “Jag är ur balans, jag behöver en kopp grönt te och lite lugn och ro”, sa jag. “Ni står i vägen”, protesterade folk. Jag tog ett kliv runt hörnet. Ta det lugnt nu, tänkte jag, jag har varit med om värre. Först och främst måste jag försöka hitta Milena. Då fick jag syn på en råtta uppe på ett tak, det var en tegelbyggnad och den var tre våningar hög och taket sluttade, den här råttan rafsade med klorna för att få fäste, och precis när jag trodde att det var kört lyckades den räta upp kroppen och rusade fram över taket. En kvinna stannade intill mig. “Oj vad händer där!” ropade hon. “Det är en råtta på taket”, sa en man. Och en man och en kvinna med två barn sa: “Titta barn, det är en råtta på taket.” Nu var vi några stycken som stod och tittade på råttan, hur det skulle gå. Då stack en ful figur upp sin skalle ur en lucka på taket. Han var stor och skäggig, men det som gjorde honom så otäck var hans mordiska blick, när han stirrade på råttan. “Låt den va”, ropade någon av oss som stod och följde skådespelet. “Ja vad har väl den gjort för ont”, ropade jag. Sen tillade jag: “Om du gör den där råttan något, då får du med mig och göra.” Men den där otäcke karln tog ingen notis om oss här nere. Han hade bara ögon för råttan. Man såg av axlarnas rörelser att han grejade med något nere i luckan, samtidigt som han följde djuret med blicken. Råttan sprang, nådde ett hinder, vände, sprang tillbaka, nu var den på väg rakt mot den där vettvillingen. “Sluta för fan!” ropade någon. “Han tänker skjuta stackars råttan”, sa en moder till sina barn. “Neeej”, ropade barnen i kör. Ett annat barn började gråta. Nu höjde mannen sina armar upp ur luckan, det var en håv han hade i sina rejäla labbar till händer. “Titta på den fule fan!” ropade en ungdom. “Låt råttan vara nu för satan!”
Just då ringde min telefon och jag slets ur min intensiva koncentration. Jag böjde ned nacken, drog fram mobilen ur fickan. Milena, stod det på skärmen. “Hej Milena”, sa jag och nu tittade jag upp igen. Råttan var borta, och mannen var också borta och luckan var stängd. “Nej, hur gick det, vad hände?!” Jag såg mig omkring, men de som stått där med mig var som slukade av jorden. Inte en enda av dem fick jag syn på i den konstanta strömmen av människor. “Hallå! Vad hände med råttan!” Folk glodde oförstående och litet illa till mods på mig. “Vad gör du, hallå, vars är du”, sa Milena i telefonen.
“Jag ringer upp, jag måste kolla en sak bara”, sa jag.
“Nej lägg inte-”
Jag tryckte bort samtalet, stegade fram till porten på tegelbyggnaden, kikade in genom fönstret. Hissdörrarna for upp därinne och ut klev den där vulgäre missdådaren. Jag bankade på glaset. “Hallå, vad hände med råttan!” Då såg jag att han inte var ensam, han hade sällskap av en lång och slank kvinna, iklädd en klänning, som inte var helt olik den Milena bar. De båda blängde på mig därinne, mannen hade en elak och avvisande blick, medan kvinnan såg menande och litet retfullt på mig. Hon slingrade sina armar om mannen och tryckte sig teatraliskt mot honom. Jag knackade på glaset igen. “Sluta upp med det där och säg sanningen!” ropade jag.
Mannen öppnade porten.
“Vafan gör du här”, sa han och en lukt av svett och gamla sopor slog emot mig. Kvinnan hängde om hans hals och såg mig djupt i ögonen och den här känslan kom över mig, att det var hon som var råttan.
Alldeles förvirrad slog jag ut med handflatorna. “Jag vill ba veta.”
“Försvinn härifrån din satans bonnläpp.”
“Varför kan du inte bara säga…”
Han drog tag i kläderna på mig. “Har jag inte sagt att du ska sticka för fan härifrån, annars får du stryk.” Kvinnan skrattade.
“Släpp mig och säg vad du gjorde med råttan din fete fan!”
Nu la han armen om min nacke och tryckte mig ned mot marken. Hans bruna och skitiga skor dök upp i mitt synfält. “Släpp mig din grobian.”
“Lovar du att gå härifrån då.”
“Hjälp polis, våld på ljusan dag”, ropade jag.
“Släpp honom Otto”, sa kvinnan. “Han är inget annat än en nolla.”
“Jag är i alla fall ingen råttmördare.”
Då skrattade kvinnan på ett sätt som antydde en djupare sanning som jag inte hade kännedom om.
“Är det du som är råttan”, sa jag till skorna.
Greppet lossade. Otto rätade upp mig och nu hade jag hans stora skäggiga ansikte framför mig. Han strök med handflatan över bröstet på mig, slätade till mina kläder. “Jag ber om ursäkt”, sa han. Han sträckte fram näven. “Otto Pancake”, sa han.
Jag tog hans hand. “Axel Ranta”, sa jag.
Kvinnan sträckte också fram sin hand. “Anastasia”, sa hon.
“Axel, angenämt.”
Just då dök Milena upp. “Vad sysslar du med, varför la du på?”
“Åh oh, nån har visst en del och förklara”, sa Otto Pancake och slog ut med handen, varpå Anastasia skrattade. Jag kliade mig i huvudet. Gjorde en ansats att redogöra för händelseförloppet, men kom att tänka på råttan. Jag såg Anastasia i ögonen och hon såg tillbaka och då var det som om hon bekräftade att det var hon som var råttan, eller snarare, att hon var en som kunde anta vilken form som helst. I den stunden drog Otto Pancake igen porten, han vinkade glatt åt mig genom glaset och de försvann sedan hand i hand in genom en dörr.
Jag vände mig om och såg på Milena. Hon hade en rynka mellan ögonbrynen.
“Jo det var en råtta på taket…” började jag.
Kommentarer
Skicka en kommentar