Början på en roman

Jag har haft många ansikten

jag har sett ut ur många ögon

Allting är alltid här

Jag låg i soffan igår och tittade på hockey, bläddrade mellan matcherna, tänkte “borde jag läsa”, tänkte jag, men nej, jag kollar vidare, jag såg på hockey till klockan blev 23.40 ungefär. Då gjorde Skellefteå mål och förlängningen tog slut.

Jag sitter i New York

när jag gör dessa anteckningar

Jag sitter på Manhattan, U.S.A.

United States of America

där sitter jag

på en bakgata

invid en soptunna

Det är en man här med mig

och han slutar inte prata

men jag har slutat lyssna

Han har redan visat mig

sin revolver

Nu ska jag berätta vad som hände

Det snöade när jag kom till New York. Snön föll oavbrutet, bildade is på trottoarerna. Jag steg ur bilen. Eftersom jag var orolig att chauffören skulle gasa iväg, lämnade jag dörren öppen. Jag tog min väska ur bagageluckan. "Goodbye and thank you”, han såg på mig med en neutral min som jag hade svårt att förstå. “Har jag förargat honom på något sätt?” Jag smällde igen dörren, för i den situationen fanns det inget annat att göra, och bilen rullade iväg, sladdade till i snön och försvann med sina röda baklyktor lysande. “Husen är så höga här och det finns ingenstans att gömma sig. Fönster efter fönster som spionerande ögon.” Med ens insåg jag att jag begått ett misstag.

Jag klättrade uppför trapporna, vinden tjöt i ventilerna. Jag knackade på dörren. “Hello I’m gonna live here.” “Welcome.” “Thanks.” Killen visade mig till mitt rum. “This is where you’re gonna sleep.” Han lämnade mig ensam och jag packade upp väskan. Hur länge bodde jag där? Några månader. Gick nån kurs jag skulle få betala dyrt för sen när CSN ville ha tillbaka sina pengar. På kvällarna satt de andra i köket och snackade. Jag satt med dem ibland, men det var svårt för jag var nykterist på den tiden. “Don’t you want a beer?” Jag log dumt och sa nej tack. Jag drack mitt te, alltid svart te. “Don’t you get sleeping problems?” “I don’t know.” De skrattade gott. “De tror jag skämtar”, tänkte jag. Sanningen var att jag inte visste sånt då.

Det var verkligen kallt den vintern, värmepannan pajade, jag använde dubbla täcken och en filt och jag frös ändå. Och därute hörde jag tunnelbanan mullra förbi, den passerade precis utanför mitt fönster. Jag vaknade ofta av mardrömmar och såg ibland skrämmande gestalter intill mig. Vid ett sånt tillfälle satte jag mig upp i sängen. Jag kunde höra ett tunnelbanetåg närma sig, och jag kikade ut genom fönstret, fick ögonkontakt med en tjej som satt där på tåget, alldeles ensam i en lysande rektangel. Och för ett ögonblick var världen vacker igen eftersom ingen av oss dolde sin sårbarhet för den andra och det fanns medkänsla i hur vi såg på varandra, och så var tåget borta och allt blev svart igen. Och dagen efter var jag tillbaka på de hala trottoarerna. Jag trodde att jag inte skulle klara det länge till, stod i telefonkiosken och pratade med dem där hemma. “Ja jag mår toppen, hur är det med er?” Men jag hade mått dåligt när jag varit där också. Det tycktes helt enkelt som om det var meningen att jag skulle må dåligt, och om jag för en gångs skull inte gjorde det, uppfann jag något så att jag skulle göra det.

Men nu var jag i New York och jag fick inget skrivet, inga dikter, ingen inspiration. Orkade knappt skriva dagbok. “Det borde vara tvärtom”, tänkte jag. “Istället för dåligt borde det vara bra.”