På andra sidan dörren spelade Bernhard Frank Sinatra på hög volym. Han sjöng med, trampade fram och tillbaka just utanför. Köket låg där, han stökade med pannor och bestick.
Jag satt med byxorna nere, en kall kåre rann längs ryggraden. Jag fick inte ut något. Hur kan man ha diarré och vara förstoppad på samma gång?
“…I’ve got you… under my skin…”
*
Jag hörde att Tony Laine köpt bil, att han inte hade någonstans att parkera den. Han brukade ställa den på gästparkeringen. Han fick gå ut var fjärde timme och flytta på den. Jag hörde att han drömde mardrömmar om det där, att dom kom på honom, att han fick böter. Att dom ringde på en hel hop och trängde sig in och förhörde honom. Att dom bogserade bort bilen och belade honom med fordonsförbud. Att han funderade på sälja bilen…
En gång hade han suttit och krökat med min farbror. Dom hade kört en heldag. Just en heldag också, inte en hel natt - farbror hade lagt om sitt liv, blivit hälsosam, gick och lade sig klockan 22 varje kväll.
Var fjärde timme fick han ju gå ut, Tony, och flytta bilen. Mot slutet av dagen var han så berusad att han inte kunde minnas var han ställt den. Han vankade omkring därute på parkeringen. Det var en ruggig höstkväll. Han sökte sin bil i säkert flera timmar. Då och då kikade han upp mot sitt fönster som lyste gult i mörkret. Ibland såg han farbror som drog omkring där med kraft till någon osynlig musik, om det var Elvis eller Creedence. Tony kunde inte hitta bilen. Till slut blev han så frusen att han gav upp och återvände. Då hade farbror däckat över köksbordet och ur stereon rullade “Papaya Coconut”.
*
Bernhard satt i soffan. Samma soffa han ville jag skulle sälja innan han flyttade in (“det ska va divan Axel Ranta, divan och Oscar Wilde”) men som han sen praktiskt taget bosatt sig i.
Han hade en tallrik tonfisk med avokado framför sig på den uppochnedvända kartongen, och ett glas whisky med is. “Fan, det är inte så illa det här Axel.” Han klingade med isbitarna och drack en klunk.
Jag var fortfarande kallsvettig. Torkade mig i pannan, kände mig knäsvag. “Nä nä.” Den här distanskursen i programmering höll på ta knäcken på mig. Magen hade pajat sen dag ett. Jag har en känslig mage.
“Man känner sej vuxen”, sa Bernhard. Hur mycket yngre än mig var han, fem sex år? “Då kan man sitta där med Horace och Knausgård och diskutera.”
Jag gick in på mitt rum och sjönk ner i stolen. Ropade till honom, “Horace citerar nåt obskyrt antikt verk…”
“Åh man, ‘öh what did you say?’”
“Horace och Knausgård tittar på en ‘who are you?’ ‘Get outta here!’”
“Jag ringer dej, Axel, ‘vars är du?’ ‘Ja på Carmen… jag sitter ju bredvid dej.’”
Jag förstod inte det sista skämtet, hur det passade in. Men Bernhard var poet, han tänkte i mystiska banor, höljda i dunkel.
“Ska du inte ha dej en, räta ut dej? Man har blivit skrynklig, man vill räta ut sej.”
“Tja… varför inte…”
Han hällde upp ett glas åt mig också.
*
Vi såg det här “Tro hopp och kärlek” på SVT play, om dom prästerna som söker partner. Prästen sa här är en kille som gjort en resa. Då blir Bernhard full av animation, säger “Bah! En resa!” Jag förstod en utläggning var i antågande och for ut med handen på spacebar och pausade. “Dom radar upp alla jävla klyschor som finns i den här serien! ‘Det är en resa det här’, ‘glimten i ögat’, ‘ladda batterierna’, ‘landat’, ‘bjuda på sej själv’ och ‘liksom’, ‘liksom’ i varenda mening! Snart är det väl nån som utbrister ‘hettan var tryckande’! Folk måste läsa mer klassiker.” Han slet ut “Bröderna Karamazov” ur bokhyllan och viftade med den. “Som den här, herr Ranta, har du läst den ännu? Det är väl tre år sen jag gav dej den.” “Öh inte hunnit…” “Bah! Inte hunnit! Du ser för mycket på såna här program istället, ‘en resa’!”
“Mja jag tycker det här är bra, det visar människan i all sin nakna värdelöshet, hur futtigt allt är, under smink och tillgjordhet. Den visar människor som vi är! Sårbara och tafatta, rädda, vilsna!”
“Vi är vilsna för vi inte läser klassiker!”
“Det finns inga svar! Varken i klassiker eller nån annanstans! Vi är vilsna för det finns ingen mening och det vet vi innerst inne! Universum snurrar vidare och allt är likgiltigt!”
Bernhard stirrade på mig. Satte glaset till läpparna och tippade i sig. “Nåja”, sa han och gick bort till diskbänken.
“Häll upp en drink åt mej också.”
“Är du nihilist mr Ranta?”
“Nej… inte alls.”
“Mr. Calvert, Lord Calvert, Lorden, Gamle Lorden, han for hem med Forden, satte sej på bakgården, hällde upp ett glas av Lorden.” Han mumlade för sig själv. Jag tryckte på spacebar.
*
Vi plockade varsin liter juice ur kylen på 7-Eleven. Jag bad killen i kassan om ett plastglas, samma som dom före oss fått. “Ett?” Han tittade på Bernhard. “Eller två?” “Ett”, sa jag. “Ta två”, sa Bernhard. “Två?” sa han, tittade på mig. Situationen frös, jag tittade på Bernhard. “Alright”, sa jag och fick av nån anledning betala för båda glasen.
Vi gick längs mörka dammiga sommarkvällsgator. Dom hade inte tänt gatlyktorna. Vi korkade upp juicen, halade fram spriten. Blandade varsin drink på ett elskåp. Trampade vidare med våra juiceförpackningar och plastglas.
Satte oss vid kyrkan i Vitan. Det var varmt i luften, gräshoppor telegraferade inifrån buskarna. Bernhard pratade om Strindberg och Allan Edwall. Jag pratade om tjejer.
*
Jag kommer ihåg när jag och Navid var på Charles Dickens och klockan var snart tre och vi gick fram till två tjejer, sa hej. Hon sa, den ena av dom, hon tog fram sin mobil, öppnade Google Maps och sa “Vänta, ska jag visa några ställen var kvart-i-tre funkar.”
Jag berättade det där för Kajsa sen. Hon sa “Är inte Charles Dickens ett sånt ställe??”
*
En saxofon spelade nånstans ifrån. Ljuset skimrade över ögonlocken. Jag öppnade ögonen. Morgonsolen flödade in, eterisk. Jag satte upp handen, försökte se mig omkring. Var stel i nacken, pulsen var som hammarslag över tinningarna. Och den där saxofonen, vad var det för nåt?
Den spelade blåa toner mot en drömsk ljudvägg. På repeat. Ett minne högg mig, oklart.
Jag tog på mig mina byxor - kavajen och skjortan hade jag tydligen sovit i. Bernhard låg i sin säng i en onaturlig ställning. Han andades tungt, blundade. Jag tog mig ut, bländad i morgonen. Var som fjärrstyrd, stapplandes mot tunnelbanan. När jag kom till stan gick jag på en hotellobby i City och beställde en tequila sunrise.
“Inget som juice på morgonen”, sa jag till bartendern. “Det enda rätta. Måste ha min juice.”
“Visst.”
Jag hade fått heltidsjobb. Det fanns många nackdelar förstås. En del fördelar med. En av dom var att man kunde gå in på en bar, en bar som den här, och beställa en tequila sunrise utan att efteråt behöva inkalla haverikommissionen att undersöka ens ekonomi och var den fallerat.
Jag slöstirrade på gatan utanför. Folk pilade omkring, vänster höger, ursinniga blickar i fjärran. En kvinna sicksackade mellan dom, dom försökte springa ner henne. Hon bar dom obligatoriska Konsum-kassarna och jag tror hon kanske städade trappor nånstans, troligen bostadsrättstrappor ägda av dom som nu föste henne åt sidan, för hon hukade under trycket från livet. Jag kände igen känslan. En människa behöver hopp, en lucka ut, även om den svävar högt ovanför. Känslan av att det betyder något vad man gör, även om man inte orkar göra det just då.
Jag drack några klunkar och huvudvärken dimrade ner.
Jag hade hopp. Just då hade jag hopp att döden kanske inte var farlig och att helvetet inte fanns.
*
Lax och dillsås, eller vad det var, och potatis; jag hade fått ett könummer. Jag tog sallad först. Det var på Citykondis det här, ett slarvigt kafé i en kyrka. Det betydde att personalen var trevlig. Jag tog oliver. Två av dom halkade av tallriken när jag försökte äta, dom studsade iväg.
Jag var inte lika hoppfull, ensam vid ett bord i en slamrande matsal. Jag var DEN killen.
Två skor trampade in till mig när jag kröp efter oliverna. Jag kollade upp: Kajsa!
“Vad har du för dej?” sa hon.
När jag ätit upp laxen gick vi till Hallwylska. Jag var rädd för vakten, jag var DÄR nu. Han log. Vi trampade omkring, det var gratis. Dom hade en pajas i en säng, en gycklare i mask. Dockor i venetianska karnevalkläder. Den bauta-figuren kände jag igen, svarta kläder och mantel, trekantig hatt, en vit mask. Påminde mig om skuggan. Jag ryste.
Kajsa frågade “Var har ni guldtaket?” Det var en trappa ner. Guld attraherar inte damm, sa guiden till en grupp som lyssnade.
Vi gick på Bamboo Palace och drack öl. Efter en stund kom telefonerna fram, vi glodde i varsin. Jag kollade upp i taket, såg det var speglar. Skulle säga till Kajsa, upptäckte hon hade porr i skärmen däruppe i taket. Jag sänkte blicken. Hon satt försjunken.
*
Dagen efter hade jag förlorat hoppet, men det var då, kvällen innan var allt som det skulle, och jag var på Gondolen med Navid. Stockholm bredde ut sig där nere, fönstren och ljusen sken i allt det svarta, blåljus rusade förbi på Slussen, saxofonen spelade. Jag drack Tequila Sunrise. Inspirationen pumpade genom kroppen.
“Har du hört Brandenburg Concerto nummer 2?” sa jag.
Navid kollade över glaskanten, skakade på huvudet.
“Du vet, dom skickade ut den i rymden. På en sond, med information om planeten Jorden, och då hade dom med den låten - ett fantastiskt verk. Tänk dej, när planeten går under om några miljoner år, då kommer den där fortfarande finns kvar därute.”
“Ah.”
“... om den inte fångas upp innan förstås. Tänk, det vore ju än mer fascinerande… En annan intelligens!”
“Mm.”
“En annan art än människor, från helt andra omständigheter. Jag tänker ofta på det ibland…”
“Jo.”
“Hur det vore om en annan intelligens, hur det vore kommunicera med - Eller spåren av en annan intelligens, att få se deras avtryck på världen, just att där kan man se, det där har dom gjort, det där kommer inifrån ett annat huvud, det är förlängningen av deras psyke…”
“Ah, ja.”
“Jag var på Gripsholms slott du vet, och det - Har du varit där?” “Nää…” “- och det var skrivet på väggen, några som suttit fångna där och texten fanns kvar. Det var som att se rakt genom 300 år tjocka väggar, rakt in i historien.”
“Hm.”
“Tänk vad lite klotter kan göra.”
“Jag måste pissa.”
*
Jag fick ta tunnelbanan och sen byta till buss för att komma dit. Jag hade dimma i ögonen, kändes som jag måste kräkas. Jag såg väl ut som fan.
Dom tog emot mig på rad. Jag var fem minuter sen. “Välkommen till vårt bibliotek.” “Hoppas du ska trivas här.”
Jag tog ett steg, försökte komma ihåg hur golv skulle kännas, och jag stannade, stod still, ena benet en bit från det andra.
Jag sa, “Tja, det kommer bli en resa det här.” Och när jag sagt det for en smärtsam stötvåg genom skallen på mig. Det blixtrade i ena ögat.
