Vinsten (från mars 2022)

Det är inte snyggt. Och det är inte självklart. När Luleå Hockey vinner ikväll. De kränger och skakar och krånglar sig fram, som ett rostigt frustande tåg som hotar spåra ur när som helst. Och märkliga beslut tas och det är felpass och slagskottsliknande pass i knähöjd och puckar som sopas bort i all hast rakt i gapet på Skellefteå. Och nån åker och byter mitt i ett anfall. Och mål gör de inte direkt heller, det går ut på att göra mål, de gör ett. Efter 54 minuters speltid. Men de vinner för Skellefteå gör inget, gör noll mål. Inte för att de inte skapar chanser, för det gör de. Och när de inte gör det hjälper Luleå dem för säkerhets skull på traven. Ja det borde stått åtminstone 2 - 0 efter första. Men Joel Lassinanti är en gudom i målet. Han flaxar och vevar, han är övernaturlig och vet var pucken ska vara innan den kommer dit, ja han svävar faktiskt in på arenan sänks ned från ett moln där han vanligtvis vistas med alla änglarna, städar som en from och vänlig morfar upp alla misstag hans stundtals förvirrade lagkamrater ställer till med därute på isen. Ja jag kan knappt förstå vad jag just sett. Man måste gilla hockey för att ens inse att detta är oemotsvarad underhållning och domedagsbatalj, ett skräckthrilleractiondrama i tre akter. Gånger… hur många gånger, först till fyra, det kan bli sju matcher som mest. Den sista meningen är i stort sett obegriplig. Precis som dramat som just bevittnats. Det händer saker där på isen, hela tiden, och det går snabbt snabbt, för snabbt. Plötsligt har en ny obegriplig situation uppstått. Ingen fattar hur. Och Daniel Sondell skidar in från sin enkla stuga ute i skärgården, ingen el eller rinnande vatten, och det spelar liksom ingen roll att isen smält och snön har smält och barmarken tinat fram, han skidar ändå in till arenan, har ställt skidorna mot väggen utanför och torkat gröten ur skägget och stämplat in för att göra mål och så på med skidorna igen och hem för att äta gröt och sova och så är det inte mer med det - de kallar honom till match genom att Bulan klättrar upp på Delfinens tak och blåser i ett horn, för han har såklart ingen telefon. Och Tyrväinen han traskar hem en och en halv mil till ettan med kokvrå på Hertsön och ställer klockan på halv fem för skiftet på Stålverk 80 dagen efter och det spelar liksom ingen roll att Stålverk 80 inte ens existerar han åker dit och knegar ändå. Och sen direkt efter till arenan för ny match. Ja jag skulle kunna hålla på hur länge som helst. Men jag måste sova nu för det är ny match imorgon och ingen vet hur det ska gå.