Utdrag ur Sledge Torellos självbiografi med Axel Ranta i huvudrollen
Om telefonen ringer
men ingen svarar
finns det då någon person där?
På den här tiden var jag arbetslös och bodde i en by högt uppe i landet i de norrbottniska skogarna. Jag hade haft en kris, börjat grubbla och tyckte jag kände Gud kalla. Så jag hade sagt upp min lägenhet och min tjänst på Tullverket, jag hade lämnat min flickvän och sålt i stort sett alla mina prylar utom bilen. Och så hade jag flyttat norrut. Nu satt jag i den här kylslagna lägenheten i byn och undrade varför. Överallt omkring mig tronade en barrskogsmörk höst, mystisk och hotfull under en dov, grå himmel, och jag hade insett att det förstås inte var Gud som kallat. I bästa fall var det bara en av mina nycker, i värsta fall Djävulen själv, som styrt mig bort från mitt arbete som jag trivts så bra med och flickan jag tänkt gifta mig med.
De talade om spökflygare däruppe på den tiden och varelser från yttre rymden. Själv hade jag aldrig sett något, men min granne vågade inte gå ut i skogen längre, efter en händelse några månader tidigare. Han hade då mött väsen han inte trott existerade och de hade gjort saker med honom som han vägrade prata om. Sen dess drömde han mardrömmar och vaknade kallsvettig varje natt.
Jag for ofta ut i skogen. Jag trodde ett tag att det var dessa varelser som kallat mig hit och jag ville gärna veta vad det var för avsikter de egentligen hade med mig. Jag såg aldrig nånting, men en morgon vaknade jag på en plats jag aldrig förut sett. Jag hade en tung huvudvärk och var alldeles torr i munnen, precis som om någon sugit ut all saliv ur mig med en sån där liten dammsugare som tandläkaren har.
“Säg inte att spaghettin är slut”, tänkte jag.
Den här platsen då?
Det var ett grustag, omgivet av barrskog, som så mycket annat häruppe. Det var något ryskt med den där barrskogen, ryskt och bryskt, flinade jag. Sen blev jag allvarlig: Jag har väl inte hamnat i Murmansk? Det kan bli problem. Har jag ens passet med mig? Får man lämna landet utan pass? Det här var på Sovjets tid. På något sätt korrelerade de kusliga varelserna från rymden med de hemliga projekt vi bara kunde föreställa oss pågick, där bakom järnridån. Var de kanske i maskopi?
Jag åkte hem igen, jag var naturligtvis inte i Murmansk. Några varelser hade jag heller inte mött. Jag hade bara druckit för mycket te och kört iväg med bilen, det var allt. Eller?
Nästa dag satt jag med ett glas rökt te hos min granne.
“Kan du inte berätta vad som hände”, sa jag. “Där ute i skogen.”
Grannen, han hette Oskari. Oskari tog fram ett cigarettpaket och stoppade en cigg i munnen. Han drog ett bloss och såg ut som om han samlade sig för att säga något.
“Vad du än säger, kommer jag tro dig”, sa jag.
Oskari blickade ut genom fönstret. På väggen bakom honom hängde en tavla som föreställde en älv och en man som stod i älven med ett fiskespö i händerna. Jag visste att Oskari älskade att fiska. “Kommer du nånsin fiska igen?” sa jag och svepte i mig teet.
Han tittade på mig med en plågad blick. “Jag pissade svart i flera dagar efteråt”, sa han.
Det var allt han sa.
Jag gick hem och fortsatte dricka te framför teven, jag drack hjortron-te från Piteå. Det började bli ont om tid. Jag visste att jag snart måste skaffa ett arbete och hittills hade undersökningen inte tagit mig någonstans.
Gud vägrade visa sig.
Det hängde på meditationen.
Jag ångrar att jag blev rädd när jag inte längre kunde känna mina händer.
Jag låg i sängen och mediterade.
Jag avbröt direkt och det ångrar jag.
Vad trodde jag hade hänt, att mina händer lösts upp i tomma intet?
Det var en ovanlig upplevelse och i mig väcktes då känslan “rädsla”. Jag har inget tålamod med smärta och rädsla. Jag klarar bara av att duscha kallt i två minuter.
Det finns mycket litet att säga
Varelserna har det eländigt, de hoppas in i det sista
vandrande från kropp till kropp
att något avgörande skett
Att tillvaron inte längre ska fungera
som den gör
Det får mitt hjärta att ömma
när jag tänker på det
En tid arbetade jag på järnverket, jag arbetade femskift. Min fru hade lämnat mig och jag jobbade på järnverket, det finns inte mycket mer att säga om den saken. Det var på järnverket jag lärde känna Steken. Steken knarkade ihjäl sig sen, några år senare. Det var en sorglig historia. Han dog i sin säng. Han hade aldrig varit lycklig en enda dag i hela sitt liv. Jag fick se ett kort på honom som barn. Det gjorde ont i mig när jag tänkte på Steken. Han var mycket omtyckt, man kan säga att jag var avundsjuk på honom, han kunde spela instrument och människorna drogs till honom, jag tror att det var hans karma, men så såg jag det inte på den tiden. Jag såg det som att jag var värdelös. Det var svårt med Steken, man ville gå ut på krogen med honom, det var en angenäm upplevelse att gå ut med Steken. Problemet var som sagt att han fick all uppmärksamhet. Det var inget problem egentligen, problemet skapades i mitt huvud.
När jag säger att någonting är nåns karma är det många som inte förstår vad jag menar. De tror att karma betyder att man “förtjänar” något. Men så ser inte jag på saken. Karma är bara en riktning kan man säga, i vilken riktning och hastighet man satt sig i, man kan byta riktning, ibland är man som en stor båt, och en sån kan inte direkt vända på en femöring. Då kan det ta ett tag innan man ens märker att man bytt riktning, men det har man. Bytt riktning alltså. Du är snart där.
Det här är ingen självhjälpstext, det är knappt en text. Det är ord, meningsbärande symboler.
Man brukar ju säga att det inte växer någon mossa på rullande stenar.
Buddhismen är en väg, en metod
där finns beskrivet vägen till befrielse
Men du kan inte följa den som ett recept
Du måste göra vägen till din egen
Vid ett tillfälle hörde jag en mistlur från långt ut i havsbandet. Jag vet naturligtvis inte var tjutet hade sitt ursprung, men var annars skulle det kommit från om inte havet?
Jag tror det kom från himlen!
Det finns väsen, de är bara materiella när de själva önskar, och som färdas i farkoster. De befolkar detta universum liksom vi. De svävar över våra mörka städer, låter sig observeras, enbart när de själva vill.
Jag befann mig på viadukten över bangården i centrala Luleå när jag hörde mistluren. Det var en sen och kulen oktoberkväll, under gatlyktornas gula sken. Jag var inte på något vidare humör. Faktum var att jag fantiserade om att hoppa från den där viadukten; jag levde på soc, var fattig och längtande. Och på krogen hade jag blivit nobbad återigen. Vinden rasslade i de torra löven. Hur vore det om jag dog, de skulle minsann få ångra sig! Då steg denna mistlur upp ur nattens djup, som Guds dånande änglakör. Jag rycktes ur mina fantasier och lommade hemåt.
“Läser du något?”
“Mest faktaböcker om… olika fakta.”
men ingen svarar
finns det då någon person där?
På den här tiden var jag arbetslös och bodde i en by högt uppe i landet i de norrbottniska skogarna. Jag hade haft en kris, börjat grubbla och tyckte jag kände Gud kalla. Så jag hade sagt upp min lägenhet och min tjänst på Tullverket, jag hade lämnat min flickvän och sålt i stort sett alla mina prylar utom bilen. Och så hade jag flyttat norrut. Nu satt jag i den här kylslagna lägenheten i byn och undrade varför. Överallt omkring mig tronade en barrskogsmörk höst, mystisk och hotfull under en dov, grå himmel, och jag hade insett att det förstås inte var Gud som kallat. I bästa fall var det bara en av mina nycker, i värsta fall Djävulen själv, som styrt mig bort från mitt arbete som jag trivts så bra med och flickan jag tänkt gifta mig med.
De talade om spökflygare däruppe på den tiden och varelser från yttre rymden. Själv hade jag aldrig sett något, men min granne vågade inte gå ut i skogen längre, efter en händelse några månader tidigare. Han hade då mött väsen han inte trott existerade och de hade gjort saker med honom som han vägrade prata om. Sen dess drömde han mardrömmar och vaknade kallsvettig varje natt.
Jag for ofta ut i skogen. Jag trodde ett tag att det var dessa varelser som kallat mig hit och jag ville gärna veta vad det var för avsikter de egentligen hade med mig. Jag såg aldrig nånting, men en morgon vaknade jag på en plats jag aldrig förut sett. Jag hade en tung huvudvärk och var alldeles torr i munnen, precis som om någon sugit ut all saliv ur mig med en sån där liten dammsugare som tandläkaren har.
“Säg inte att spaghettin är slut”, tänkte jag.
Den här platsen då?
Det var ett grustag, omgivet av barrskog, som så mycket annat häruppe. Det var något ryskt med den där barrskogen, ryskt och bryskt, flinade jag. Sen blev jag allvarlig: Jag har väl inte hamnat i Murmansk? Det kan bli problem. Har jag ens passet med mig? Får man lämna landet utan pass? Det här var på Sovjets tid. På något sätt korrelerade de kusliga varelserna från rymden med de hemliga projekt vi bara kunde föreställa oss pågick, där bakom järnridån. Var de kanske i maskopi?
Jag åkte hem igen, jag var naturligtvis inte i Murmansk. Några varelser hade jag heller inte mött. Jag hade bara druckit för mycket te och kört iväg med bilen, det var allt. Eller?
Nästa dag satt jag med ett glas rökt te hos min granne.
“Kan du inte berätta vad som hände”, sa jag. “Där ute i skogen.”
Grannen, han hette Oskari. Oskari tog fram ett cigarettpaket och stoppade en cigg i munnen. Han drog ett bloss och såg ut som om han samlade sig för att säga något.
“Vad du än säger, kommer jag tro dig”, sa jag.
Oskari blickade ut genom fönstret. På väggen bakom honom hängde en tavla som föreställde en älv och en man som stod i älven med ett fiskespö i händerna. Jag visste att Oskari älskade att fiska. “Kommer du nånsin fiska igen?” sa jag och svepte i mig teet.
Han tittade på mig med en plågad blick. “Jag pissade svart i flera dagar efteråt”, sa han.
Det var allt han sa.
Jag gick hem och fortsatte dricka te framför teven, jag drack hjortron-te från Piteå. Det började bli ont om tid. Jag visste att jag snart måste skaffa ett arbete och hittills hade undersökningen inte tagit mig någonstans.
Gud vägrade visa sig.
Det hängde på meditationen.
Jag ångrar att jag blev rädd när jag inte längre kunde känna mina händer.
Jag låg i sängen och mediterade.
Jag avbröt direkt och det ångrar jag.
Vad trodde jag hade hänt, att mina händer lösts upp i tomma intet?
Det var en ovanlig upplevelse och i mig väcktes då känslan “rädsla”. Jag har inget tålamod med smärta och rädsla. Jag klarar bara av att duscha kallt i två minuter.
Det finns mycket litet att säga
Varelserna har det eländigt, de hoppas in i det sista
vandrande från kropp till kropp
att något avgörande skett
Att tillvaron inte längre ska fungera
som den gör
Det får mitt hjärta att ömma
när jag tänker på det
En tid arbetade jag på järnverket, jag arbetade femskift. Min fru hade lämnat mig och jag jobbade på järnverket, det finns inte mycket mer att säga om den saken. Det var på järnverket jag lärde känna Steken. Steken knarkade ihjäl sig sen, några år senare. Det var en sorglig historia. Han dog i sin säng. Han hade aldrig varit lycklig en enda dag i hela sitt liv. Jag fick se ett kort på honom som barn. Det gjorde ont i mig när jag tänkte på Steken. Han var mycket omtyckt, man kan säga att jag var avundsjuk på honom, han kunde spela instrument och människorna drogs till honom, jag tror att det var hans karma, men så såg jag det inte på den tiden. Jag såg det som att jag var värdelös. Det var svårt med Steken, man ville gå ut på krogen med honom, det var en angenäm upplevelse att gå ut med Steken. Problemet var som sagt att han fick all uppmärksamhet. Det var inget problem egentligen, problemet skapades i mitt huvud.
När jag säger att någonting är nåns karma är det många som inte förstår vad jag menar. De tror att karma betyder att man “förtjänar” något. Men så ser inte jag på saken. Karma är bara en riktning kan man säga, i vilken riktning och hastighet man satt sig i, man kan byta riktning, ibland är man som en stor båt, och en sån kan inte direkt vända på en femöring. Då kan det ta ett tag innan man ens märker att man bytt riktning, men det har man. Bytt riktning alltså. Du är snart där.
Det här är ingen självhjälpstext, det är knappt en text. Det är ord, meningsbärande symboler.
Man brukar ju säga att det inte växer någon mossa på rullande stenar.
Buddhismen är en väg, en metod
där finns beskrivet vägen till befrielse
Men du kan inte följa den som ett recept
Du måste göra vägen till din egen
Vid ett tillfälle hörde jag en mistlur från långt ut i havsbandet. Jag vet naturligtvis inte var tjutet hade sitt ursprung, men var annars skulle det kommit från om inte havet?
Jag tror det kom från himlen!
Det finns väsen, de är bara materiella när de själva önskar, och som färdas i farkoster. De befolkar detta universum liksom vi. De svävar över våra mörka städer, låter sig observeras, enbart när de själva vill.
Jag befann mig på viadukten över bangården i centrala Luleå när jag hörde mistluren. Det var en sen och kulen oktoberkväll, under gatlyktornas gula sken. Jag var inte på något vidare humör. Faktum var att jag fantiserade om att hoppa från den där viadukten; jag levde på soc, var fattig och längtande. Och på krogen hade jag blivit nobbad återigen. Vinden rasslade i de torra löven. Hur vore det om jag dog, de skulle minsann få ångra sig! Då steg denna mistlur upp ur nattens djup, som Guds dånande änglakör. Jag rycktes ur mina fantasier och lommade hemåt.
“Läser du något?”
“Mest faktaböcker om… olika fakta.”