Ovädersmoln

Jag hör en granne lyssna på musik, toner som stiger liksom ur tillvarons djup, dämpade, förslutna, mystiska, jag hör fotsteg och slammer. Jag är omgiven av liv. Och därute är det grått och stilla, utom när en bil kör förbi, stänker vatten ur pölarna. Det gråa vita molntäcket omgrupperar sig, långsamt, och en kråka stöter ur sig ljud. Det ska börja regna, igen, snart.

Jag andas månskenets luft

och Cassiopejas

I öster svartnar den mörkblåa himlen

av ett nattligt regn

En blixt delar upp livet

i ett före och ett efter

Så förrädiskt lätt att

skriva haiku

medan himlen drar ihop sig

för ett oväder