Axel Ranta och Slarv-El

Igår skulle Slarv-El kommit, men de kom inte.

Mellan klockan 16 - 18 skulle de byta elmätare, på Vattenslarvs uppdrag.

Men de kom aldrig.

De föreslog tiden. Det är de som vill byta elmätare, inte jag, jag har inte beställt det här, jag har inte BETT om det här.

Och så kom de inte.

Jag satt och väntade.

Jag skrev klart Stjärnguiden till Observations-Aktuellt, det var bra. Men det kändes oseriöst att de inte kom, inte hörde av sig. Först kände jag inget speciellt. Sen sa mina vänner att de skulle blivit förbannade om det hänt dem. Speciellt när jag skickade bild på påminnelse-meddelandet Slarv-El skickat dagen innan och det uppfordrande meddelandet om att “bekräfta tiden, tack”. Då började jag halvhjärtat jaga upp mig en smula.

Det är den ena aspekten av det: jag som försöker, mot bättre buddhistiskt vetande, plocka fram ilska som inte riktigt finns där, ungefär som när man har sex utan att egentligen känna särskilt mycket.

Det är klart att det är irriterande men i stort sett bryr jag mig inte tillräckligt. Trots att jag skyndade hem, från utflykten och det fina vädret. Början av maj och det var kanske årets hittills finaste dag.

Jag fantiserade om att jag skulle ringa och bråka med dem på måndag och vad jag skulle säga då, hur jag skulle lägga upp det, formuleringar snurrade runt i skallen på mig, “ni ville byta elmätare, inte jag”, “det är inte jag som beställt detta”, “det här är inte professionellt”, “nu har jag inte tid igen förrän till hösten…”

Det var det ena av detta. Den andra aspekten kom smygande liksom i bakgrunden, en paranoid rädsla. Vad var det för maktspel jag var utsatt för? Och var Fiona Riddarsporre (fingerat namn) i Risump (fingerat ortnamn) inblandad på något sätt? Hon ringde mig nämligen under dagen, och jag svarade inte, för jag kände inte igen numret, sökte sedan. Jag känner ingen Fiona Riddarsporre i Risump. Hade montören, under influens av de irrationella känslor det fina vädret väckt i honom, helt enkelt beslutat att ta sig en bläcka nere i Risump, och ringt från morsans telefon för att avboka? Vad var det här för en typ som jag förväntades släppa över tröskeln? Var han en kriminell man som just muckat från kåken? Jag hade ju läst att Slarv-El massanställt och snabbutbildat montörer! Det är väl ofrånkomligt att ett och annat rötägg följer med i en sådan stor operation.

Kanske var han en aktiv gängkriminell som infiltrerat Slarv-El och rånade och kanske mördade kunderna vid hembesöken.

Nej, vad var det jag hade att göra med här?

Det här att de inte dök upp stod i sådan skarp kontrast till hur noggranna de varit att jag skulle bekräfta den bokade tiden - de hade skickat e-post, de hade smsat och de hade ringt. Och sen kom de inte!

Jag skrämdes av det irrationella i det. Kunde absolut inte begripa vad det var frågan om. Vad är det här för ett företag? Egentligen?

På något sätt kom det på den där montören an. Även om företaget i övrigt var rationellt och pålitligt, kunde de anställt en som inte var det. Någon som följde sin egen irrationella logik.

Då och då hade jag faktiskt sett män med plågade blickar, iförda Slarv-Els uniformer, lufsa omkring planlöst i grannskapet. De såg ut som om de vaknat i de där uniformerna utan att veta hur de fått dem på sig och nu desperat försökte förstå hur allt hängde ihop. “Nyss var det kväll och jag satt på Kråkbaren och nu går jag längs den här gatan, iklädd de här löjliga arbetskläderna, vad FAN är det som händer.”

Var det alltså underbetalda grobianer med empatiförmåga hos ett rovdjur och med en ständigt gnagande känsla av att vara förfördelad? Eller än mer olycksbådande än så; var Slarv-El helt och hållet infiltrerat av gangsters? Nuförtiden är ju till och med polisen infiltrerade av gangsters, varför inte Slarv-El? I pappren man fått hem hade de stolt deklarerat att deras anställda bar Slarv-Els uniformer och identitetskort och körde runt i bilar med Slarv-Els logotyp, precis som om det skulle betyda något idag.

Det kan verka som en komedi, men så spann mina tankar, om och om igen och helt av sig själva. De försatte mig i ett uppjagat tillstånd, att jag när jag sov drömde om ett rum, täckt av spindelväv, färsk spindelväv, och jag såg två halvstora spindlar i ivrigt arbete.

Jag vaknade och hade ångest.

Ja så paranoid hade jag tillåtit mig att bli att jag tagit ut ett av batterierna ur dörrklockan, ifall Slarv-El skulle dyka upp i ottan, eller snarare, ifall den bakrusige martyren till montör skulle rumla in, full av ruelse, ångestriden och plågad, för att försöka ställa allt till rätta och byta den där satans elmätaren.

Faktum är att jag tyckte att jag hörde någon knacka på dörren i morse cirka klockan 8.12. En slags stillsamt desperat knackning, som från andra sidan graven.

Att han skulle stå där utanför som den skamsne pojkvännen och vänta hela dagen på att jag skulle öppna.

Men det var ingen där.

Kommentarer