opera novell

1.
Sedan det som hände år 2020 har det blivit så svårt för mig att sätta mig vid mitt skrivbord. Men det finns inga praktiska orsaker till att det är så. Istället är det anden i mig, den reser motstånd och en rastlöshet får fatt på mig. Jag tänker inte ge upp, men det är bara det här jag kan skriva nu, korta intrigfria texter - tråkiga, innehållslösa skulle vissa säga. Minns plötsligt vintrarna i Luleå när jag var barn. 30 minusgrader och svart som i ett hål i rymden, förutom de vita snödrivorna och gatlyktornas ödsliga sken, traktorerna med sina pulserande gula ljus som spelade över husen och snön, flingorna som föll från en tung lila himmel, det pipande ljudet när traktorn backade och skopan som skallrade, plötsligt minns jag det, det kalla sätet i K 70:n och andetagen som rök medan pappa gick runt utanför och skrapade rutorna, sportextra i radion och den där melodin de spelade när det blivit mål och så rapport från Delfinen av nån röst som talade ut ur kylan minnande om nån plats nån tid där det fanns en värme och ett hopp… Somrarna sen, de ljusa nätterna och repriser av X-Files sent på TV4, den första PC:n och spelet Rama som vi aldrig klarade ut… Kommer aldrig glömma det gåtfulla Rama och den suggestiva musiken.

2.
Sommaren här uppe, det mystiska i midnattssolen
svärmarna av mygg
i det brandgula skenet
och glimrande hjorton i den mörkgröna mattan
Vildmarken tränger sig på, tar form
som varelser från yttre rymden
på den norrbottniska myren
spår av eld
en landsväg som försvinner i
barrskogsgröna skuggor
fjällen under solen som lyser på allt
byarna, höghusen vid kusten
lyser på allt, de onda och de goda
Nätterna så ljusa och stilla
avstånden som krymper och visar
hur nära allt är
en raggarbil borta vid macken
storlommen nerifrån sjön och sedan tystnaden

3.
Ugglan på väggen, aldrig förstått vad den vill säga mig. Dess ögon lyser som diamanter. Har ju hört om ugglorna och rymdskeppen, har ju hört om de stora ögonen. Jag såg en film, när filmen var slut gick jag och la mig. Jag drömde om filmen den natten. Sedan min tid i Borås har jag alltid känt litet extra för Elfsborgs IF, även om jag naturligtvis aldrig följt med i fotbollen. Jag minns Borås, hur jag hämtade lägenhetsnyckeln i en korvkiosk, jag var vegan och stod i kön som de andra kunderna, jag måste väl tänkt “nu förväntar de sig att jag ska beställa” (jag brukar tänka så) när det var nyckeln jag skulle ha. Jag minns min första panikångestattack någonsin, i kön på Willys. Och jag minns den plötsliga strömmen av människor, mitt på en öde cykelbana. Jag, på väg i en riktning, och de i den andra. Det hade varit match, fick jag förklarat för mig, av pappa, såklart. Fotboll var det. Hela staden blev stilla och övergiven när det var fotboll, och så den där stora omutliga arenan, en grå koloss som jag minns den, en landad interstellär farkost, när jag gick där utanför, jag gick i flera timmar. Min tid i Borås, den varade bara några dagar, men skapade minnen för en livstid. Hur skulle jag då kunna hålla på något annat lag än Elfsborg, i Allsvenskan 2024?