Helgdagar

Jag ringde min advokat när jag kom hem

men han sa:

Det finns inget jag kan göra

utom att reglera din biblioteksskuld

Så jag sökte upp min biktfader

men min biktfader var jag

så jag sa

Jag förlåter mig själv

Jag börjar om

Alltid börja om

Jag har eksem på min hand

det kanske kommer bli

permanent gropigt

Jag vet inget om sånt där

På vårdcentralen vill de

jag tar kortison

men jag rör aldrig den smörjan längre

Jag får en krokodilhand, som han

i X-files, han med huden

Det regnar nu

det regnar över tallarna

det kommer regna hela sommaren

det säger de kanske

i Bondepraktikan och tallarna

reser sig mystiskt mot himlen

och en korp stöter ur sig läten

Det är vid kärret, det svarta kärret

där så mycket

underligt hänt och jag dricker hjortronte

och njuter av ovissheten i att finnas

På dagarna regnar det och på nätterna

kommer stjärnorna fram, det

börjar som en vind, ett sus

i trädkronorna

så löses de svarta molnen upp

det blir stilla

och där ovanför framträder den

sammetsblåa stjärnhimlen

gåtfull och dånande Månen är i nedan, vad nu det betyder

Förskolläraren

skriker ut kommandon

till barnen och jag darrar

i mina axlar, lystrar

som om de där orden

egentligen gällde mig: Tyst! Stanna!

Händerna på ryggen!

Det är mars och minus tre grader

utanför biblioteket

och solen lyser bakom moln

som en kontorsassistent i en

svartvit gammal film noir från 1965

Jag tycker inte om

att

gå bredvid gator

för man kan

få stenskott i ögat

Nä nu

har de hissat flaggan

nere på torget och

jag vet inte ens varför

En advokat i rock väntar

på att få bli insläppt på häktet

han trampar med portföljen

klockärmen i ständig beredskap

jag hör mig själv säga saker

jag inte visste fanns inom mig

som: man behöver dem aldrig

till man behöver dem

Vissa har fötts med en aptit

de inte kan stilla

I vår värld räknas det som

en beundransvärd egenskap

men i buddhismen är de

hungriga spöken med

magar så stora och munnar

så små, dömda

att aldrig vara nöjda

Ibland är det så lätt att

inte titta på människorna

man möter och ibland är

det så svårt

Det är nån som luktar svett

i köket och det är inte ens jag

det är inte ens svett 

och det är inte ens ett kök

det är en balkong i förorten

eller snarare en uteplats i

efterorten och grillen

går för högvarv

Jag har faktiskt en banan i fickan

är inte alls glad att se dig

en murken rutten banan

som knappast kan tas för penis

Jag blev rädd när flickan sa

fucking shit din fucking lilla hora

till sin kompis

på bron, det var tisdag igen

och huvudet ringde av alla böcker

och öl och även magen hade

en del att säga

krediten var slut och jag kände

frustrationen växa i kön bakom mig

växa till ett flåsande rovdjur

av butiksljumma spekulanter

teet blir för starkt och det

spelar inte ens nån roll längre

jag har ändå slut idéer

slut pengar, det enda jag har

är ett par stinkande Converse

OBS! inte av fotsvett, av regnet

som aldrig fick torka i det fuktiga

råtthålet till lägenhet

på X-gatan 35 i X-köping

där jag vankar mellan

smutsiga mikroförpackningar

och halvätna fryspizzor

och papperspåsar med

lösviktste, som sprider en

doft av brand och apelsin

Nån gång ska jag faktiskt

se den där dokumentären

Vargkriget del 1

som jag olagligt laddat ned

Men sätt inte dit mig nu

när vi kommit så nära slutet

Jag satt vid sidan av vägen och solen stekte mig levande. Den här killen jag skulle möta upp, han stank verkligen. När tjejer skiter luktar det parfym. Det är vad man sagt till mig. Det ska vara så jävla fint nu för tiden med räfflade bröd och frön och cigaretterna ska lukta som en pastoral sommaräng från innan tumultet som krossade oss allihopa. Den här killen blottlade sitt kön och bara av den enkla aktionen stank det lik. 

Värmen som attackerade asfalten fick själva verkligheten att darra och i horisonten bortom den vibrerande luften såg jag en illavarslande siluett närma sig. Jag inspekterade min revolver, en kula i cylindern.

Det här är en jazzlåt, har du hört den undrade han och började nynna. Jag kunde inte fokusera, jag tänkte på kvinnan i mitt liv. Jag tänkte på när hon höll om mig  sådär som bara hon kunde. Jazz är inte min grej, sa jag.

Jag tror jag var snällare förr sa han, nu uppskattar jag skämt som kan krossa en människa. Det förekommer mycket lidande under den här resan mot döden och jag tror inte det är min uppgift att försöka undvika det till varje pris, jag tror det är läxor och lektioner i den underliggande naturen i ting.

Du stinker sa jag. Nog om dig, tillbaka till mig. Har jag berättat om kvinnan jag håller av? Han skojade och jag sa man behöver inte alltid vara rolig. man kan vara jävligt tråkig ibland också. Det viktiga är att inte be om ursäkt. Jag vet att du, min bästa vän, kommer ta min kvinna ifrån mig en dag, sa jag.

Baby, berätta det värsta om dig. Sen, sa hon. Sen. Etta och Sundance Kid hade en galen affär och de bad aldrig om ursäkt för vart de kom ifrån. Jag tryckte in revolvern i hans mun. Han var inte rädd, men det var jag. Jag var förskräckt.

Dom kastade ut oss i natten och likt illaluktande kackerlackor splittrades vi åt alla jävla håll och kanter. Jag och min enda vän från arresten slog oss ned under en gatlykta. Han berättade sina spådomar, han var som oraklet i Delfi. Om oraklet hade varit ett vinfyllo. Vi var attackerade av myggor och oraklet dödade tusen men det hjälpte inte, dom knullade för fort. Han delade ut dödsdomar med sina grova och såriga arbetarhänder, som sett för mycket, för länge. Jag dödade inga, jag är mer för en good clean fight, lev och låt leva, hela den biten. Oraklet hade funnit äkta kärlek, sån där kärlek man aldrig ska stå i vägen för. Arrestvakten hade en soft spot för oraklet, hon gav honom Pasta Alfredo med tomatsås. Det är ingen tomatsås i Alfredo sa jag, men det var visst hennes egen röda sås, den från skrevet, om du förstår vad jag menar. Oraklet blandade ihop en cocktail som kunde döda en häst, men ett järn är ett järn. Sen vandrade vi längs Greklands nattsvarta gator. Är du rädd för döden, sa jag. Döden är enkel, det är livet som är en jävla bitch, sa oraklet. Asätarna cirkulerade ovanför oss, som ett omen om vart kvällen kunde bära hän om vi inte var på vår vakt. Vi kastade stenar mot dom och mot månen och sen var det inte vårt problem längre. Skit i stenarna, dom vet vart dom ska. Arrestvakten sa att oraklet påminde om hennes mosters hund, men ingen hund på det här klotet i rymden kan blanda cocktail så som oraklet kan.

Mitt hjärta känns så lätt

Mina steg som om jag svävar

Allt medan giljotinen

dinglar över min nacke

Jag njuter för att jag vet

vem som kommer släppa ner den

Under nätterna håller du om mig

så där som bara du kan

som om jag vore det finaste du vet

och på dagarna vill du 

inte ens titta på mig

Så skicka ner giljotinen du

Jag är inte rädd

Låt den falla

till melodin av mitt hjärtas sånger

som sjunger för dig

som det aldrig sjungit förut

Jag är inte rädd för prövningar

Det finns en mening med allt elände

Det måste det göra 

Och nu är mitt liv

för alltid uppdelat

till före och efter 

jag träffade dig

Skogssjön ligger svart under

de ruvande tallarna Några korpar smider järn

Långt från Andromedagalaxen

ställer jag mig att diska

Och kocken kommer med öl på flaska

Jag var i Rotterdam på 70-talet

en helt annan stad

båtarna sjöng ikapp intill kajkanten

och hamnkranarna dansade

i höghusens skuggor, gatorna

slogs för sina liv

Jag vägde mina sista slantar och

köpte en glass, Rotterdam är känt

för sin glass och sitt rökta te

Det säger jag till kocken

som sparkar av sig sina vita träskor och gör en piruett
Det är svarta fläckar på kakelväggarna, svarta fläckar som sträcker sig mot takfönstren till en blåsvart rymd, det finns glimrande stjärnor där i och galaxer

Det är tisdag i rymden och

varenda toalett är upptagen

och den som är

ledig

stinker av skit

och det är kiss på

ringen och klotter

på väggen

Så man går ut i parken

men koltrastarna med

sina kulsprutor

dödar mig inifrån

lövverken, järnverken

huvudvärken

Om jag hade en vän

skulle jag berätta allt

detta, för henne eller

honom, för hen

som man bör säga nu

Men det har jag inte

så jag skriver en liten dikt

istället

en meningslös statusuppdatering

i ett tomt cyberuniversum

som ingen läser

och ingen lajkar

utom min far

och han har varit död

i tio år

Kanske är jag också död

utan att veta, befinnande mig

i en de dödas

dimension

I så fall är vi alla döda här

och vi sköter våra

arbetsuppgifter exemplariskt

Allt är lidande och det brinner

med en alldeles

särskild sorts låga

en slags smittad

frätande eld, som skonar

inget, rullande bandet som i

en fabrik för oss närmare

en sekund i taget, den

där förintande elden

och välter oss ned

i den

En efter en annan

Och skorstenarna ryker

mot en plyschgrå himmel

Man behöver inte ens dö

längre

för att plötsligt vara

i helvetet, sade den här

berusade

mannen bakom mig i kön

Jag brukade drömma

om sommaren

men nu när den

står överallt omkring mig

är det vintern

jag längtar efter

kylan, det klara blåa

isande vattnet

som kramar om

huden med en

vass famn

Jag längtar efter

att kämpa mot

den speciella smärta

bara kölden kan ge

Jag längtar efter

ett annat lidande

en annan eld

bara inte den här

på Boulevarden 57

utan några pengar eller något te

Genom fönstret såg du

hon du älskade en gång

Genom fönstret såg du

hon som var ditt hjärtas sång

Du sökte frälsningen

som du sökt den i henne

och många som hon

ikväll i en flaska

och många som den

Du erinrade dig då

när du låg i hennes famn

Hon strök dig i håret

och du höll henne hårt

Men minnen är minnen

och bör så förbli

så du säger adieu 

Dagarna kommer och går

och allt du gör

är att vänta på mirakel

som aldrig tycks komma

Stormen kom istället

och då ändrades allt

När det gjorde för ont

var du nära att ge upp

Men det gjorde du inte

och du klarade det

Du klarade det igen

Du  klarar ju allt

Du klarar det

Du la ner dina vapen

Låter kärleken ta över dig

Det är obehagligt

för då finns du inte 

Det som var du kommer dö

men det är sanningens eld

som du brinner upp i

Om du vågar

Och du vågar

För det är då 

miraklen kommer

Åratal av brutala överraskningar

har skänkt dig mycket visdom

och du vägrar väl viga ditt liv

till att vara nån du inte är

för att sen bli begravd

i en kostym du aldrig burit

omgiven av de första

blommorna du nånsin fått 

när du kom ner för trappen och du hade solen där bakom dig i fönstret som verkade fånga hela himlen och du tittade på mig så var det som en spirituell upplevelse. Du var som ett väsen av ren energi och du utstrålade sådan värme och sådan kärlek och jag tänkte att jag ville krama dig då, men det gjorde jag inte och det har jag aldrig gjort och det kommer jag aldrig göra heller. Jag låtsas som ingenting och fortsätter berätta roliga historier och de säger att jag är rolig och de tackar mig för skratten och jag uppskattar komplimangerna och sen placerar jag dem i soporna där de hör hemma för det är inte jag och inget kan lura mig så enkelt igen. Jag är på min vakt nu och de kan tycka vad de vill om mig men jag kommer inte tycka nåt igen och sen går jag ut i bilen och lyssnar på den där låten du visade och jag tänker på dig då och hela tiden annars också och när jag sover så jagar du mig i mina drömmar och jag vaknar då och det känns som att jag ska dö, men jag vet inte vad av mig som håller på att dö och jag vet inte om det är en dålig sak