Om hemmapremiären Luleå 20230916
Om hemmapremiären i Luleå 16 september 2023: när jag gick genom staden, på väg mot Delfinen, hur staden var påverkad av det som väntade, folk i Luleå hockey-tröjor, en bil som spelade Lulevisan på hög volym, de två killarna som jag mötte som sa “det är mycket hockey i stan” eller nåt i den stilen, såg så många i Luleå hockey-munderingar av olika slag, önskar jag sett premiärmarschen också. Det var soligt, ljummet, inte påträngande varmt. Det var ett magiskt skimmer i luften, en förtrollad stämning. Och allt detta inramat av fjällens skogens och älvens tysta närvaro, vildmarken, de stora djuren, renhjordarna och granarna, tallarna, havet utanför, skärgården, järnverket och hamnarna och malmtågen från Kiruna och den allomfattande himlen ovanför. Jag var lycklig, salig. Och jag grät nästan glädjetårar när jag slagit mig ned på läktaren, fast jag satt ensam, jag var så rörd, musiken, tillexempel Vårat gäng, stämningen, publiken sjöng och svängde med flaggor, intensivt, rött gult svart, jag gillar ju de färgerna, det är så varmt, engagerat. Jag skrev en dikt med de färgerna. Den blev publicerad i en antologi, men nämndes aldrig i recensionerna. NSD:s recensent kallade den för “utfyllnad”, personen nämnde den förstås inte med namn, utan den klumpades ihop med all den andra utfyllnaden - endast några få alster plockades upp i recensionen, varför jag måste anta att mitt material föll under kategorin “utfyllnad”. Jag skriver aldrig längre, bara det här. Sen kom laget ut på isen, genom björngapet, det var nedsläckt i Delfinen, ljuset blixtrade rött, det smällde raketer eller tomtebloss eller vad det heter, runt hela rinken, strålkastare gled över isen, det dånade TNT ur högtalarna, fast när det sjungs TNT sänks volymen och publiken skriker LU-LE-Å, istället för T-N-T, jag har gjort det där en gång när jag var full på dansgolvet och den låten kom på, det är AC/DC. Det vibrerade i kroppen på mig av den mullrande rock’n’rollen och människorna som ropade och sjöng och applåderade. Spelarna som dundrade ut på isen, det blixtrande, pulserande ljuset. Det är en mäktig show och jag visste att jag måste tillbaka till den här staden snart igen, se igen, redan innan de släppt pucken hade jag bestämt mig för att jag måste se åtminstone en eller två till hemmamatcher på plats i år. Det måste vara två år sen jag var på hemmamatch senast, julen 2019. När Luleå hade en sammandrabbning med Frölunda och gick segrande ur striden, till slut. Vi satt på rad och såg och sen ville nån vi hellre skulle gå till ståplats, så det gjorde vi. Jag drickte öl, jag drickte öl på den tiden. Den här gången drack jag bara kaffe, det är en kamp mot klockan att dricka kaffe på hockey, för man blir mycket kissnödig, och pausen är kort, alla ska på toa samtidigt och jag klarar inte av pissoaren, kan inte kissa när nån ser på, när nån står bredvid. Det är galet men så är det. Och det finns bara två toabås i Delfinen, så man står i kö. Men jag drack kaffe ändå. Det gick bra.
Forts. dagen efter:
Men sen kom ångesten, efter en stund, kom krypande, how about this how about that, invändningarna, att det är ju en hård sport kan en buddhist titta på sånt? underhållas av sånt?, och det är ju nåt otäckt också med en månghövdad massa, och platsar jag verkligen här, får jag verkligen vara med, duger jag. Och jag satt ensam bland publiken, och plötsligt tyckte jag att hon tjejen som var där med killen, sneglade hon inte på mig? De verkade byta några ord. Vad är det för udda missfoster som kommer själv på hockeyn? Jamen jag har min bror här, han är på andra sidan arenan, och en vän som också råkar vara här, hon är också där, på andra sidan, jag är inte här helt själv ska ni veta. Men det sa jag naturligtvis inte, jag sa inte flaska, ganska tvärt hade allt alltså förbytts och jag kände mig utanför och nere, jag som varit på så höga höjder, jag hade ju svävat med örnen men nu var jag nere med råttorna i soporna och rotade. Och spelet, det såg väl inte så bra ut heller, det såg ut ungefär som jag kände mig, fast Timrå då, som de mötte, de kom verkligen ingen vart, Luleå hade i alla fall tillgång till pucken även om det verkade som om de inte riktigt visste vad de skulle göra med den, det var lite trevande, lite vi försöker detta, och nej men då försöker vi det här, fram och tillbaka. Det var ingen hockeypropaganda som det heter. Det blixtrade inte på isen. Och första perioden slutade noll noll. I pausen rusade jag på kaffet i första hand och brodern i andra hand. Jag stod och drack kaffe i publikhavet. Jag stod med blottad Luleå hockey-t-shirt. (Jag hade ju brottats med mig själv innan matchen, skulle jag köpa en huvtröja för 600 minus medlemsrabatten? Fast jag bara hade typ 1000 kronor kvar eller var det 2000. Jag tog mitt förnuft till fånga och köpte inte men det hade jag velat. Ska göra det sen. Jag ville visa de rätta färgerna utan att behöva stå halvnaken i t-shirt men nu blev det så ändå. Nån halsduk köpte jag inte heller. Ska köpa en sån senare under säsongen och en huvtröja också, men gul eller röd? Ska köpa badlakan också, kanske de där badtofflorna och definitivt en gul t-shirt. Jag är medlem nu = 10 % rabatt.) I pausen gick vi till baren jag och brodern, vi kan kalla honom för Robban Hurtig, och mig för Axel Ranta, nej jag glömde jag hade inte köpt kaffe jag gjorde det i baren, jag drack inte öl längre Namo Buddhaya så jag köpte kaffe även om det såg gott ut när Robban Hurtig stod där och svepte i sig en Norrlands guld innan nästa period skulle börja. Vi fick stå i kö, vi var sena såklart, 18 minuter går så satans snabbt när man är på arenan och långsamt när man är hemma och sitter framför teven och väntar, vilket man ju i och för sig aldrig gör, sitter och väntar framför teven alltså. Vi stod i kön längst ned i trappan och såg ingenting av matchen och de spelade flera minuter utan avbrott. Till slut när det gått en sisådär 7 minuter av andra perioden släpptes vi in. Nu skulle jag sitta på samma rad som Robban Hurtig för hans plats var ledig då han satt på en annan plats bla bla bla. Det kändes lite tryggare, det var högre upp men fortfarande en riktigt bra plats, precis som därborta satt jag mellan två män och nu var det som i såna här reportage eller filmer, när det är ett evenmang av den här sorten, det går fort det händer mycket men de spelar upp det i slowmotion och de lägger på en drömsk, lite vemodig rymdaktig musik, det här ska stämma till eftertanke och så kändes det nu, det var dramatiskt och vemodigt och Luleå gjorde mål. Och då fanns inte jag eller ångestens invändningar, då bara flög jag upp och skrek JAAA tillsammans med resten av publiken, då var jag verkligen en del av den där månghövdade massan, för några ögonblick, men sen kom allt på plats igen, identiteten, invändningarna men det spelade ingen roll för jag var glad över målet och stod där och försökte med visst besvär att applådera i takt. Sen vann Luleå med 4 - 0. Einar gjorde två mål och publiken ropade EIN-AR i flera minuter efteråt, och Omark gjorde mål och två assist, Omark som hälsats som en frälsare i tifot innan matchen, det stod ovanför ståplats: VI TROR PÅ GULD IGEN och sen bytte de till VI TROR PÅ GUD IGEN och så hissades den gigantiska Omark-bilden och han är stor här i staden han är större än någon annan, och det stod OMARK FRÄLSAREN och det var mäktigt stort, det var bibliskt, anspelningen på religionen, Gud, frälsaren, ja det gillade jag, vi tror på Gud igen och jag höll med.