Helgdagar

Det är den här samlingen av vita stänger
det är de som väcker minnen

Minnena tränger sig på, jag kan inte tala om dem
Ingen vill höra

Natten är ett djup, och ur djupet stiger väsen
Nej det är fel, för natten är överallt
Ingen stiger, jag är där, djupt nere i natten

Blåsvarta djup, ett lågfrekvent gällt ljud
och så dessa pulserande ljus, de skiftar i färg

När jag vaknar den morgonen har jag varit
nånstans jag inte vet
Det här är ingen mardröm, det är mitt liv

Kaffet ryker i morgonsolen, det finns en tröst
ett löfte om förändring, som gör mig mjuk

Jag vill inte äta, jag äter inget
Det rycker i min nacke, snart ska jag vara där igen

Jag är nere i hamnen, äter korv igen

och solen är vansinnig, förbannad 

Försöker brännas till döds

En dag ska den väl lyckas

men jag antar att jag

bara vandrar vidare, in i nästa

existens, den här

vandringen, någon första början

kan inte skönjas eller något slut

på denna vandring

Leker med tanken på en kopp kaffe

Kroppen i mig

en helt annan än

den jag ser, hjärtat som slår

därinne i beckmörkret, och

skelettet, överallt vandrar

skelett, om huden var

genomskinlig, muskler tarmar inälvor

senor ådror, det är veck och fickor

i tarmarna där avföringen fastnar

Jag tänker på det där kaffet

om det skulle vara så farligt

På det här planet, den här sfären

människor, pratar med varann

som om allt vore normalt

något slarvigt evenemang

dricka kaffe ur plastmuggar

Och vädret alldeles stilla

Ingenting av den rasande elden

de där obegripliga avstånden, tomrummen

den här sfären, på nåder

av universum, en dispens vi fått

för ett tag

hjärtat

strular

igen

snart 

måste

jag

in

igen

elchockerna

en dag blir det min död

jag tänker tillbaka

sköljde ner sömnpiller

med explorer vodka

men sov ändå inte

skolan kallade till krismöte

min äldste är stökig

han blev utsatt

så nu utsätter han

känslig själ

som sin far

jag är ett misslyckande

men jag kommer inte bry mig

för alltid

och alla ni som

ville förstå mig

ni var aldrig

ens nära

och alla ni

som älskade mig

förlåt

Jag är så spänd hela tiden

kvalfylld, orolig. Jag är som en

som väntar på en dom, utan

att veta när, hur eller varifrån

den ska komma

Det är en uppsättning farhågor som

hemsöker mig, det är alltid en av dem

som för tillfället är mer framträdande. Förföljarna

de växlar ansikten, står som i ett mörker

omkring mig, jag söker mig mot

ensamheten då, vill bort, ut, vill gå

Promenera

Jag såg en kopparorm, och sen en till

Det är ödlor har hon lärt mig

Vad jag tänkte på henne då

Jag cyklade vidare och tänkte på henne

Jag ville börja skriva igen, men

jag hade inget att säga, så jag slutade

med koffein istället. Det är 50 dagar sen

och jag har fortfarande huvudvärk, jag 

sover dåligt, jag kan inte tänka

Det är hormoner och blodkärlen, koffein har

programmerat om kroppen

Blodkärlen kan inte öppna sig

Det går över, säger de, du

behöver tid. Hur länge? Kanske tre

månader eller så

Jag fortsätter vänta, under tiden dricker

jag varmvatten bara, vill inte trilla dit

på nån annan skit, kamomillte, rooibos etc.

Gick och köpte ost, hade druckit

fyra koppar kaffe den dagen, fick panikångest

i kassakön, aldrig mer den här skiten, tänkte jag

och betalade för osten

Jag hade andnöd, jag vet hur man ska

hantera det där nuförtiden

Första gången jag fick en panikångestattack, jag minns det än

det var på Willys i Borås, jag hade köpt en

madrass innan och det var silverfiskar i

badrummet, jag lagade mat på golvet,

gjorde en massa couscous på den tiden

Jag fattade inte vad som

hände med mig, men nu vet jag

till en tyst lägenhet, alla lampor lyser

men den som bor där är död

Det är jag

En tom kropp, som väntar på

begravning

“Se levande ut”
sa ledaren mellan
tankar av självhat
som ekade i huvudet
som en trasig skiva
när tystnaden lagt sig
som ett hölje över
situationen
Varför var det tyst
bland oss som ju
alltid hade något
att säga
Sen rörelse
I mörkret
Bland träden
“Det är yeti”
sa du

Jag gjorde alltid mitt bästa
Men kanske var jag ond
kanske var det helt enkelt så
och mitt bästa var dåligt
och all världens olycka
förtjänar jag
Jag föddes inte för att följa
och det är svårt ibland
Det är ensamt ibland
Jag ville bara vara som er
Det har jag alltid velat
Kanske hittar jag hem
Kanske en dag

Jag är den första i ledet
till avrättningsmetoden
som jag grundade
Och jag går in
med händerna i fickorna
och ett leende på läpparna
Det var helgen jag dog
Helgen lågorna
konsumerade mig
Men jag återuppstod
Inte som fågel Fenix
som en skadeskjuten duva
med svedda vingar

Tog en cigg
på balkongen
Såg en bil där
utan däck
Frosten hade lagt sig
på dess tak

Jag såg en man i rock nere på Coop
Han köpte varmkorv i kiosken där
Han köpte korv utav helvete där
Gubbarna snackade om kassörskan
Vilket äckel hon var
Men det var mannen i rockens stora kärlek
dom talade illa om
Han brukade gå ut då
gråta sina tårar
Han närmade sig aldrig henne
Han hade problem med dicken
“När ska det gå över” kunde han säga till mig
Om du har tur, aldrig
Han ville ha allt förutbestämt
Allt han drömde blev sant
och inget överraskade honom nånsin
Vad är det för ett jävla liv?
Vill du inte bli förvånad?
Vill du inte vara nödgad
att hålla dig på tårna?
Lära dig, växa, njuta
av världens ovisshet
och alla dess nycker
Naturen är en poet, vet du
inte en ingenjör
och varje rad den skriver
är fulländad

Jag steg in i huset
Vart har du varit
sa dom
Vi har saknat dig
Men ingen hälsade
Dom hängde en elefant
från en kran till den dog
Det var sjukt; inte jag
Jag vaknar på Saturnus ibland
Och jag gråter aldrig
det är bara snöblandat regn
Jag spillde mitt hjärta för henne
Vänta sa hon
det här en bra låt
Min flirt med fullmånen
Ring mig, sa hon, eller dö
Hur var din barndom?
Jo den utspelade sig på planeten jorden
Och själv?
Och där var han igen
Påminnelsen om vad jag aldrig blev
Och där var hon igen
Påminnelsen om vad jag aldrig fick
Hon var sårbar en gång
Har aldrig sett henne så
Varken förr eller senare
Förlåt du
Det var inte meningen 
Men torka dina tårar
Och gå ut till publiken
Det är showtime nu
Ingen tid att förlora 
Jag finns kvar här
Hälsningar
Din fullmåneflirt

Det brinner utav helvete här
Jag försöker släcka
Pärlor av svett forsar ner för pannan
Sotigt ansikte
Eldhärjat hår
Det snöar också
Jag cyklade imorse
Blöt och jävlig
Träffade en kille jag känner
Han sa inte så jävla mycket
Det gör han sällan
Men å andra sidan
han kunde dö när fan som helst
Det var nåt med hjärtat
Knall och fall bara

Jag kommer ihåg i Hagsätra där
Vi lyssnade på Håkan
Hans ord resonerade verkligen med oss då
Vi satt fast i nåt olustigt där
Det var så längesen nu
Åren har bara gått

Jag cyklade hem sen
Blöt igen
Nån hade ordnat till mattan utanför dörren
Varje dag är det nån som fixat till den
Det betyder mycket för mig
Det ska du veta
Vem du än är
Ja det ska du ha jävligt klart för dig

Nu ska jag iväg här igen
Ut i blötsnön
Jag har inga torra skor kvar
Kanske köper jag mig ett par vinterskor
Kanske ett par sådana byxor
man har utanpå
så man slipper bli blöt
Ja, kanske
Vi får se

Jag möter ögon därute
Överallt är dom
Dom säger nåt till mig
Allihopa samma sak
Jag försöker säga detsamma tillbaka
“Det ordnar sig”