Helgdagar

Jag sitter på fik och väntar. Känns som att jag är med i en av de här franska filmerna jag sett nyss, där folk bara gör helt normala saker. Som den där kvinnan till exempel, hon går fram till bokhyllan, kikar på ryggarna, om det är nån… Ja, det här fiket ligger inne i en butik för begagnade grejer. Och den mannen, han sitter vid ett av fikaborden tillsammans med sina kamrater, och fast de pratar, hör jag inte riktigt vad de säger, ens om jag försöker, för orden drunknar i sorlet av alla de andra människorna, som också pratar, lyfter på grejer, synar prislappar. Utanför fönstret åker någon förbi på en sån där elsparkcykel. Jag försöker förstå vad det är som gör att det känns som en fransk film från 80-talet, kanske är det bara jag som är i ett speciellt sinnestillstånd, ett där inget verkar hotfullt eller särskilt oroväckande, en dag bara, en helt vanlig dag, människorna går med korgar, eller kundvagnar, de sitter vid olika bord med koppar och fat framför sig, en och annan bulle, där en tugga tagits, tänder som arbetar i det tysta. Jag har aldrig hört en tand säga något. De är alltid nära rösten, det oroar mig ibland, för jag har tefläckar på mina tänder, eller om det är kaffe. För jag dricker så mycket varje dag. Te och kaffe, alltså. Och när jag pratar riktas fokus mot mitt ansikte, min mun, mina fläckiga tänder. Så jag säger inget längre, jag bara nickar och hummar.

Igår när jag skulle sova upptäckte jag en ny sak att bilda ångest kring. Plötsligt blev jag rädd att jag skulle svälja tungan i sömnen och kvävas till döds. Jag tog det mycket försiktigt när jag måste svälja - det måste jag ibland, svälja alltså. Jag hade dödsångest och jag tror att det berodde på att jag ätit för lite kolhydrater. Jag kan bli så där konstig då, känns som om det snurrar i hjärnan, att jag håller på falla ner i ett svart tomt hål. Det kan vara blodtrycksfall också. Jag somnade trots allt ganska snabbt. Senare kollade jag upp det där och det visar sig att man inte kan svälja sin tunga. Däremot kan den mycket riktigt blockera luftvägarna, till exempel om man svimmar, eftersom alla muskler slappnar av då. Därför kissar man på sig när man tappar medvetandet.

Och laget är i en svacka nu, bara förlorar och förlorar. Jag ser framemot en annan dag, när de börjar vinna igen. Jag känner för de där grabbarna, det är som om de är mina vänner. Jag är en ensam man numer. Kommer ihåg när jag skulle på dejt och ringde för att boka bord på en restaurang. Tycker inte om att ringa och fick kväljningar. Jag har lagt ner allt sånt nu. Söker mig till det ockulta men blir för rädd för att fortsätta.

Nu ser jag min vän utanför fönstret. Hon har en cigarett i munnen och jag vet vad som ska hända, och sen händer det: hon stannar, blir stående, röker färdigt. Så fimpar hon och försvinner bakom väggen, på väg mot entrén. Om några sekunder stiger hon in i lokalen och då kommer jag höja armen i hennes riktning, så att hon får syn på mig.

Jag fattar tag om kaffekoppen och för den till läpparna.

Luleå ledde med 2 - 0 och tredje perioden skulle strax börja. Jag gick ut i köket och gjorde mer te. Teet var klart lagom till nedsläpp. Denna sport, den är mitt liv. Det är det första jag tänker på när jag vaknar och det sista jag drömmer om innan jag somnar.

Vissa dagar undrar jag var livet blev av, eller snarare, vad jag ska göra av den tid jag har kvar. Det finns lite tid kvar att göra något. Ska man kanske skaffa barn? Eller säga upp sig och dra ut i skogen, bli eremit? En mystiker? Flytta till Tyskland eller kanske Frankrike?

Det vet jag inte och nu gör Luleå mål igen och det kanske blir en bra kväll trots allt.

*

Idag har jag läst ut mitt första fanzine och några tankar väcktes. Jag är ganska trött på professionell skönlitteratur. Jag kan förstå att man gillar Hockeyallsvenskan mer än SHL. Luleå är ju alltid laget i mitt hjärta men jag kanske inte behöver vara så rädd för att vi ska hamna i Hockeyallsvenskan. Det kanske är som fanzine i jämförelse med professionell skönlitteratur. Har inte de professionella tappat något, har de inte tappat glädjen över att utöva? Har de inte blivit snärjda? Ryōkan skrev sina verser på väggar och stenar, och sen gick han vidare i livet. Det var andra som samlade in dem.