Helgdagar

Det är den här samlingen av vita stänger
det är de som väcker minnen

Minnena tränger sig på, jag kan inte tala om dem
Ingen vill höra

Natten är ett djup, och ur djupet stiger väsen
Nej det är fel, för natten är överallt
Ingen stiger, jag är där, djupt nere i natten

Blåsvarta djup, ett lågfrekvent gällt ljud
och så dessa pulserande ljus, de skiftar i färg

När jag vaknar den morgonen har jag varit
nånstans jag inte vet
Det här är ingen mardröm, det är mitt liv

Kaffet ryker i morgonsolen, det finns en tröst
ett löfte om förändring, som gör mig mjuk

Jag vill inte äta, jag äter inget
Det rycker i min nacke, snart ska jag vara där igen

Jag är nere i hamnen, äter korv igen

och solen är vansinnig, förbannad 

Försöker brännas till döds

En dag ska den väl lyckas

men jag antar att jag

bara vandrar vidare, in i nästa

existens, den här

vandringen, någon första början

kan inte skönjas eller något slut

på denna vandring

Leker med tanken på en kopp kaffe

Kroppen i mig

en helt annan än

den jag ser, hjärtat som slår

därinne i beckmörkret, och

skelettet, överallt vandrar

skelett, om huden var

genomskinlig, muskler tarmar inälvor

senor ådror, det är veck och fickor

i tarmarna där avföringen fastnar

Jag tänker på det där kaffet

om det skulle vara så farligt

På det här planet, den här sfären

människor, pratar med varann

som om allt vore normalt

något slarvigt evenemang

dricka kaffe ur plastmuggar

Och vädret alldeles stilla

Ingenting av den rasande elden

de där obegripliga avstånden, tomrummen

den här sfären, på nåder

av universum, en dispens vi fått

för ett tag