Nashira

Tallarna är svarta spetsar i den

mörkblåa vinterrymden

en stjärna skimrar över masugnen

som om det finns hopp ändå

om än inte i mitt hjärta

mitt hjärta bultar

inuti den för tunna rocken

mina andetag som iskristaller

under gatlamporna och

fingrarna i kramp, om sista petflaskan te

ondkall mot huden

känns långt till vildgässen

Bussens röda bakljus reflekteras spöklikt

i den vita snön

och Sunderby sjukhus lyser mystiskt

som ett landat rymdskepp på fältet

under norrskenets vidder

när jag tänder nattens första cigarett

och vankar

fram och tillbaka på avstånd

som överenskommet

och fingrar på min amulett

med Amoghasiddhi, “han vars

ansträngningar inte är förgäves”