Nashira
Tallarna är svarta spetsar i den
mörkblåa vinterrymden
en stjärna skimrar över masugnen
som om det finns hopp ändå
om än inte i mitt hjärta
mitt hjärta bultar
inuti den för tunna rocken
mina andetag som iskristaller
under gatlamporna och
fingrarna i kramp, om sista petflaskan te
ondkall mot huden
känns långt till vildgässen
Bussens röda bakljus reflekteras spöklikt
i den vita snön
och Sunderby sjukhus lyser mystiskt
som ett landat rymdskepp på fältet
under norrskenets vidder
när jag tänder nattens första cigarett
och vankar
fram och tillbaka på avstånd
som överenskommet
och fingrar på min amulett
med Amoghasiddhi, “han vars
ansträngningar inte är förgäves”