Olika fragmentariska

Ibland undrar jag om jag finns, jag har haft såna nätter. Då tar jag fram mitt pass, och slår upp det. Och när jag ser fotot på mig själv, och alla uppgifterna, då vet jag att jag åtminstone i statens ögon finns, att jag är en person, och att jag kommer fortsätta vara det, i alla fall ett tag till.
    Det är mörkt då och tyst som i en avgrund, sådär tryckande tyst som när man är omsluten av jordväggar. Det enda jag hör är kylen som brummar. När till slut också den tystnar kan jag höra min egen puls susa i öronen, eller är det mördaren från ovan, kommer han nu?
    Så, långsamt tänds den gråa skyn, och då vet jag att snart, oändligt snart, öppnar Pressbyrån borta vid tågstationen. Och då går jag dit och köper kaffe. Det spelar ingen roll vem som jobbar, de känner mig alla där. Och när jag sen går över de alltjämt stilla gatorna och dricker det där kaffet, då vet jag att jag kommer leva ytterligare en dag och att allt kommer kännas som vanligt.

Jag gick hem och la mig på golvet. Jag blundade. Nu försvann taket ovanför mig och stjärnhimlen framträdde. Inte den nutida, vuxna, utan bardomens stjärnhimmel, mystisk och skimrande, ja levande, för jag var levande och mottaglig igen.

Ett foto är ett utsnitt ur tiden, hur stort utsnitt? Hur stor del av en sekund är ett foto? Och ett foto med rörelseoskärpa, har fångat flera ögonblick i ett?

Jag längtar till hösten, när det blir fuktigt och rått och mörkret kommer. Här i denna staden vid havet, flagnande färg och uppochnedvända båtar.

Ibland kan jag komma hem och känna det som om någon varit där, ibland, till och med som om de fortfarande är kvar.

När man mår bra, blir man bekväm och litet korkad. Avstängd.

Vet inte om jag ska ta för mig av livet. Eller inte.