Ödemarken I

Efter tre timmar kliver vi av på en perrong

Runt den ligger strödda kåkar

med fönstren som tomma ögon

De har kravlat sig dit genom skog och myr

sedan stoppat pipan i munnen och tryckt av

Inte en människa syns till

Konduktören blåser i visselpipan

Det knyter sig i magen på mig

Jag vill ropa “Vänta!”

Jag vill ropa “Mord!”

Men dörren flyger igen med en smäll som får mig att blinka

Tåget börjar rulla

De röda pulserande lamporna blir allt mindre

de försvinner runt en krök

Tystnaden sänker sig som ett rovdjur

Kvar står jag ensam med farbror Georg

i sina svarta präktiga stövlar

och jag med mina tygskor, jag ser i fjärran

en smutsig trädrand som

skiljer den grönbruna jorden från den gråvita himlen

“Så det här är fjällen?” säger jag med grötig röst

“Mja… Det här är fjällens utkant”,

säger farbror Georg och gör i ordning sin pipa

Det är gränslandet där best möter människa och ingen vinner