Johnny Modig blir renovräkt

Dom skulle renovera lägenheterna i huset där Johnny Modig bodde, och därmed var han tvungen att flytta ut. Hyresvärden var inte förpliktigad att finna någon ersättningslägenhet åt honom, eftersom han hade ett så kallat korttidskontrakt (något hyresvärden satt i system att använda), så med en månads varsel blev Johnny hemlös.

Han packade sin väska och tog en sista titt på lägenheten. Han hade bott där något år. Sjunde våningen, bra utsikt.

Sedan knatade han ut och kallade på hissen. Den åkte en våning och stannade. En granne klev in. Dom nickade åt varann. Hissen fortsatte klättra neråt.

”Jaha du flyttar ut nu?” sa grannen.

”Jo inte är det annat”, sa Johnny Modig.

”Var har du möblerna då?”

”Du menar madrassen och köksbordet? Jag lämnade dom.”

”Är det allt du äger?”

”Det blir så när man måste flytta vartannat år.”

Grannen skakade på huvudet. ”Ja det är för jävligt. Men vart tar du vägen? Behöver du inte din madrass?”

Johnny Modig ryckte på axlarna. Sedan sa han: ”Själv då?”

”Jag och frugan har ju bott här i fyrtio år, men efter den här renoveringen har vi inte råd att flytta tillbaka, så vi har ingen aning om vart vi ska ta vägen.”

Hissen nådde bottenplan. Johnny Modig sa god jul och travade ut i snöyran. Han fällde upp kragen på sin skinnjacka, och tittade uppför gatan, sedan tittade han nerför gatan, och så började han gå. Snöflingorna virvlade genom den svarta luften. Han gick i några timmar, till ett kafé. Klockan ovanför dörren pinglade när han klev in. Han gick fram till flickan bakom disken. ”En kopp kaffe, svart.” Flickan nickade. ”Ingår det påtår?” sa han. Hon log. ”Det frågar du varje gång.”

”Ja man vet aldrig”, sa han.

Han tog kaffekoppen och satte sig längst in med ryggen mot väggen ifall någon av hans fiender skulle komma. Han drack av kaffet. Extra mörkrost. Det var därför han gillade det här stället. Det, och dom billiga priserna.

Man skulle behövt nånstans att sova, tänkte han.

Han tog fram sin mobiltelefon. Han hade en vanlig enkel knapptelefon; han var av den uppfattningen att smarta telefoner hyste demoner. Han ringde till Olle. Olle hade själv blivit vräkt en gång och då fått bo hos Johnny, gratis, eftersom Johnny av princip inte tog betalt av vänner. Nu hade Olle kommit upp sig och köpt lägenhet i innerstan.

Han svarade nästan direkt.

”Hallå Olle”, sa Johnny.

”Tjena Johnny, hur är läget? Vad gör du? Ska vi ses?”

”Jag sitter lite tajt till här Olle, jag har blivit hemlös.”

”Ajdå. Det var illa.”

”Jag kom att tänka på dej för vi har ju bott ihop förut och-”

”Jo, jag ska inte störa då Johnny. Men lycka till att hitta nånstans att bo! Ha det gott.”

Olle lade på.

Johnny stoppade tillbaka telefonen i fickan. Han drack av kaffet. Utanför fönstren hade vinden tilltagit, snön föll i sidled. Flickan kom med kaffekannan. ”Vill du ha mer nu?” sa hon. Johnny nickade. Hon hällde upp. ”Jag hörde vad du sa i telefon”, sa flickan. ”Du borde gå till kyrkan och fråga, dom brukar kunna hjälpa i såna här situationer.”

”Jaså?” sa Johnny.

”Det finns en här i närheten”, sa flickan. Hon ritade på en servett hur han skulle gå. Han drack upp kaffet, tackade för sig och tog sin väska och trampade ut i snörusket. Han följde flickans karta. Gatlyktorna vajade i stormen. Iskristallerna stack i ansiktet. Han frös i sina låga cowboyboots, och vickade på tårna, för att försöka få blod i dom. Snart stod han utanför kyrkan. Men något verkade fel. Färgglada lampor blixtrade och han kunde höra det monotona ljudet av en basgång som dunkade. Över himlen svepte en ljuspelare.

Vid grinden stod en man i svarta kläder. Johnny gick fram till honom. ”Hej ursäkta, jag är hemlös och behöver hjälp från kyrkan.”

Den store mannen lade sin hand på Johnnys axel. ”Det här är ingen kyrka längre din luffare. Det är en nattklubb. Ställ dej i kön, eller stick härifrån.”

Nu lade Johnny märke till den långa raden av människor klädda i lite finare kläder, och strömmen av taxibilar som hela tiden stannade och släppte av fler uppklädda människor.

Johnny travade vidare. Han var i innerstan nu. Vinden knakade i hans öron. Över gatorna och i dom stora fönstren hängde julpynt. Därinne såg han människor som log, drack och åt. Dom skrattade, dom pratade. Bilar gled mellan husen, blänkande nya bilar. Han fortsatte gå. En polisbil med påslagna sirener susade förbi honom. På trottoaren utanför mataffären satt en kvinna. Johnny grävde fram några mynt ur fickan och lade i hennes kopp. Han gick vidare, han hade börjat frysa ordentligt.

Då fick han syn på en dörr som stod på glänt; snön hindrade den från att stängas helt. Han öppnade och klev in. Det var en liten upplyst hall. Han andades ut, sjönk ner på golvet, kände värmen återkomma, hur det stack i tårna och fingrarna. Han plockade fram Koskenkorvan ur väskan och drack en klunk. Sedan drack han en till.

Dörren öppnades. Johnny gjorde sig beredd att bli utkastad, men det var ingen väktare. Det var en trashank. Han stod kvar i snöyran och tittade på Johnny. Johnny vinkade in honom. Mannen nickade, log och klev in. Han satte sig på golvet mittemot Johnny. Johnny räckte fram Koskenkorvan. Mannen drack några snabba klunkar och gav tillbaka flaskan, han log brett. Han tog upp ett munspel och gjorde en frågande min. Johnny nickade. Mannen började spela. Johnny diggade med foten. Sedan började han kompa genom att trumma på sina knän.

Då öppnades dörren på nytt. Det var två väktare. ”Okej, nu är konserten över”, sa den ene. ”Försvinn härifrån, ni väcker grannarna”, sa den andre.

Johnny och mannen föstes ut på gatan. Dom nickade åt varann och gick åt olika håll. Vinden slet i Johnny, den for rakt genom kläderna på honom, och som han upplevde det, rakt genom huden ända in till hjärtat och organen. Han traskade med böjt huvud. Han var tung i kroppen och svag. Han höll väskan i ena handen, och hade andra handen i jackfickan. Efter ett tag frös han så mycket att han måste byta.

Då och då stannade han och drack en klunk. Det gjorde honom gott.

Han gick längs en väg. Trafiken strömmade oupphörligt. Han visste inte hur länge han hade gått. Längre fram på vägen såg han plötsligt blixtrande blåljus. Dom stod och väntade. Han såg sig omkring. Bortom fältet vid sidan om vägen skymtade han en liten skog. Han trampade ut på fältet, hans boots sjönk ner genom snötäcket. Han pulsade vidare. Han hade bråttom plötsligt.

En gång hade han suttit häktad.

Han stannade inte förrän han kommit in bland trädstammarna. Dom stod där stumma och svarta i mörkret. Han hämtade andan och såg sig över axeln. Ingen var på väg, ingen kom för honom.

Vinden var svagare här. Han släppte sin väska i snön och sjönk ner på huk. Han drack av Koskenkorvan. Så grävde han fram pistolen ur väskan. Han höll den med båda händerna, tittade på den. Han osäkrade den. Han kände sina egna pulsslag dunka. Han stirrade på vapnet, det var dovt svart, som ett stycke av den eviga natten. Pulsen dunkade allt hårdare. Ögonen fylldes, en tår droppade ner på pistolen. Han svalde och han svalde, han var torr i munnen.

Han säkrade. Tummen och handen skakade. Hela han skakade.

Han stoppade tillbaka pistolen i väskan.

Han lutade sig mot ett träd, blinkade några gånger, tittade bort mot vägen. Strålkastarna gled förbi där, som om inget hänt. Vinden dånade över fältet. Han darrade till. Skruvade av korken och drack. Han drack flera klunkar. Han skruvade på korken. Han brast i skratt. Han kunde inte sluta skratta, han skakade av skratt och kyla, tårarna rann.

Sedan pulsade han vidare, längre in i skogen. Han började sjunga på en låt han skrivit själv.

”Vakna upp vid sidan om vägen med inget utom en tom flaska full av spruckna drömmar…”

Han la sig i snön, använde väskan som kudde.

Han vaknade av att det slamrade. Han hasade upp på huk. Han frös så han skakade. Luften höll på ljusna. Han fick syn på ett tåg som stannat en bit bort mellan trädstammarna. Utan att han riktigt visste varför tog han sin väska och stapplade ditåt. Snö ramlade in i skorna, kylan skar i vristerna på honom. Han hackade tänder.

Han tog sig över staketet med stela rörelser. Tåget tornade upp sig framför honom. Det bara stod där, tyst. Han kunde inte se var det slutade eller började. Fönstren lyste i den grå dagern. Det var som nåt ur Bibeln, tyckte han. Han klättrade upp mellan två vagnar och hoppade ner på perrongen på andra sidan och gick in genom en av dom öppna dörrarna.

Det satt folk i sätena därinne. Ingen sa något, dom bara satt där och tittade tomt framför sig. Det vilade en olustig stämning över hela scenen. Johnny skakade fortfarande. Han tog en plastmugg och fyllde den med kaffe ur den stora termosen som stod där. Han drack kaffet, men det var iskallt.

Han hörde dörren smälla, sedan började tåget rulla.

Han satte sig på ett ledigt säte och slog armarna om sig. Han satt och skakade. Det verkade inte finnas någon värme alls i det här tåget.

Plötsligt kände han en hand på sin axel. Det var konduktören.

”Få se på biljetten.” Han hade en underlig glasartad blick.

”Jag har ingen biljett… Kan jag köpa en nu, vad kostar det?”

”Får jag se på din legitimation.”

Johnny grävde fram sina papper. Konduktören granskade dom. Nu lade Johnny märke till att hans hy var blek och litet gulaktig.

Konduktören sänkte papperen och stirrade på honom. ”Du ska inte vara med på det här tåget, inte nu. Du måste kliva av på nästa station.”

”V..Vad menar du?”

Konduktören svarade inte. Han lämnade tillbaka Johnnys papper och trampade iväg nerför gången. Efter ett tag saktade tåget in och stannade. Konduktören återvände. Han eskorterade Johnny ut på perrongen, och klev sedan på igen. Dörren stängdes. Tåget började rulla, det rullade allt snabbare och försvann snart runt kröken. Johnny såg sig omkring, han var ensam på perrongen. Åt alla håll bredde skogen ut sig. Han tyckte han kunde höra en kråka.

…

Han spratt till och öppnade ögonen – han var tillbaka i snön. Han stirrade uppför trädstammarna, upp i den gråa skumma himlen, såg en kråka bre ut vingarna och glida iväg.

Johnny var genomfrusen, hans kropp skälvde. Han reste sig långsamt. Skallen dunkade. Det vände sig i magen.

Han blev medveten om ett ljud, ett skarpt, bekant ljud: alarmet i mobilen. Det var dags att gå till jobbet.

Han tog sin väska och började pulsa. Han var stel i benen. Han kunde inte känna sina fingrar. Men det hade slutat blåsa.