Helgdagar

När Axel Ranta passerade en mängd människor på en särskilt trång del av trottoaren var det en man som spottade på honom. Axel tvärstannade och blickade ner på loskan. Det var en varm sommardag och han var på väg till en arbetsintervju i stans centrala kvarter. Han hade tagit på sig sin finaste kostym. Loskan hade hamnat på kavajbröstet, den var gulaktig och hade runnit en bit. I det samma var det någon som knackade honom på axeln och sa: ”Ursäkta mig”, och ville förbi. Axel steg ut i gatan, på en tom parkeringsplats mellan två bilar. Just då saktade en bil in och signalerade med sin blinkers att den avsåg att ta platsen i anspråk. När Axel inte genast flyttade sig, eftersom trottoaren i det närmaste liknade en – visserligen rörlig – vägg av människor, tutade föraren, och på passagerarplatsen hissades fönstret ner. ”Flytta på er!” ropade en kvinna. ”Ni står i vägen”, hördes vad som förmodligen var föraren ropa – ett fullkomligt meningslöst yttrande, tyckte Axel.

Axel trängde sig in på trottoaren och utan att han riktigt bestämt sig för det, började han jaga efter mannen som spottat på honom. Han hann ikapp honom i gathörnet, där mannen stod tillsammans med sin kamrat och väntade på grönt ljus. Det här tycktes vara två män med stadig inkomst, så antydde i alla fall deras svala kostymer och matchande skjortor och skor.

”Ursäkta”, sa Axel. Männen gav honom varsin hastig blick, och fortsatte sedan helt lugnt det samtal dom var inbegripna i. Axel ställde sig framför dom. Han borrade fast den skyldige med blicken. ”Ursäkta, ni spottade på mig.” Mannen tittade på honom, och sedan ner på loskan. Den syntes inte lika tydligt längre. Mannen gjorde en avvärjande gest och vinklade sin haka åt sidan snett uppåt. ”Ni har uppenbarligen tagit miste.”

”Åh nej, det har jag inte.” Axel tittade på honom och sedan på hans kamrat, som verkade om inte vänlig så åtminstone inte rent elak. ”Det gjorde han faktiskt, jag såg det tydligt. Det var han”, sa Axel. Kamraten bytte en blick med den spottande mannen. I samma stund växlade trafikljuset till grönt och männen rusade genast förbi Axel. Han skyndade efter och befann sig snart gående vid deras sida.

”Hörni ni, ni spottade på mig. Varför spottade ni på mig?”

”Ni har gjort ett misstag”, sa mannen.

”Vad är det ni vill?” sa kamraten.

”Jag vill ha en ursäkt, och jag vill ha en servett.”

”Ni får se er för”, sa mannen.

”Så ni erkänner alltså att ni är skyldig?”

En kvinna kom rusande i motsatt riktning, och för ett ögonblick måste Axel gå in bakom männen, för att låta henne passera. Han tyckte att det var förargligt då han precis varit på väg att få ett moraliskt övertag. När han återigen trampade upp vid deras sida, hade han förlorat initiativet. Mannens kamrat viftade nu med en tjugokronorssedel. ”Här, ta den så glömmer vi den här tråkiga incidenten.”

Axel stirrade på sedeln, allt medan han höll samma höga gångtempo som dom två männen. ”Jag vill inte ha pengar, jag vill ha en ursäkt.”

”Ni förtjänar ingen ursäkt, och ni förtjänar inga pengar”, sa mannen då. ”Ni är fattig, ni är smuts. Det här är ett trick ni kör för att anskaffa medel till era rus och utsvävningar.”

Det enda Axel kunde komma på att säga var: ”Ni spottade på mig.” Han tyckte visserligen det var litet dumt eftersom han redan påpekat det ett flertal gånger, men han ville inte bli tyst bara, och han hade fullt sjå att försöka undvika mötande trafik och stolpar och tidningsboxar och papperskorgar och allt annat som dom styrande funnit för nödvändigt att placera ut på trottoaren, att han helt enkelt inte kunde komma på något bättre.

”Ni ser ut som en pajas”, fortsatte mannen. ”Er spinkiga kropp förmår inte bära upp er kostym, som dessutom på pricken liknar en sådan som ges till straffångar när dom friges. Ni hör inte hemma i den här staden. Åk tillbaka till landsbygden där ni uppenbarligen kommer från.”

”Säg bara förlåt”, sa Axel. ”Så ska jag förbise alla era övriga förolämpningar.”

Kamraten sneglade på mannen. (Axel kunde inte se hans ansiktsuttryck, men hoppades att han tagit på ett vädjande sådant.) Sedan tittade han på Axel igen. ”Ta nu den här slanten och fortsätt med ert, så fortsätter vi med vårt.”

”Vad händer här då?” var det en röst som sa. Axel tittade åt sidan och där, intill trottoaren, rullade en polisman på cykel. Axel höjde handen och pekade. ”Han där spottade på mig.”

Polismannen rynkade pannan. ”Hmm. Jag har följt er på avstånd. Nu stannar vi upp reder ut det här.” Dom två männen suckade och himlade med ögonen. Kamraten sa: ”Är det verkligen absolut nödvändigt konstapeln, vi har ett viktigt möte att gå på, och vi har faktiskt erbjudit honom tjugo kronor som han tackat nej till. Saken är utagerad från vår sida.”

”Stämmer det? Har dom erbjudit er tjugo kronor?” sa polismannen.

”Ja men jag vill inte ha pengar, jag vill ha en ursäkt.”

”Jaså ni vill inte ha pengar, säger ni?” Polismannen cyklade upp på trottoaren och blockerade vägen för Axel. Dom två männen kunde utan problem trampa vidare. Axel var precis på väg att runda cykeln, när polismannen grabbade tag i honom, och ropade efter dom två männen: ”Jag ber om ursäkt för att jag störde herrarna, och jag ber om ursäkt å denne mans vägnar.” Herrarna ropade: ”Var inte orolig konstapeln. Tack för hjälpen!”

”Ni ska inte be om ursäkt å mina vägnar, jag har inget att be dom om ursäkt för!” sa Axel. Polismannen höll honom i ett stadigt grepp. Axel kunde bara se på medan dom två männen försvann runt hörnet. ”Kan ni släppa mig nu?” sa Axel. ”Dom har redan sluppit undan, och jag har själv ett viktigt möte att gå till.”

”Det kan man inte tro när man ser er”, skrattade polismannen, det var en ung renrakad polisman, med vältränad kroppsbyggnad. ”Vad har väl en luffare för viktiga möten?”

”Jag ska faktiskt på arbetsintervju.”

Polismannens grepp hårdnade. ”Det tror jag inte. Varför har ni klätt er sådär då?”

”Vad menar ni, det här är min finaste kostym.”

Polismannen bet ihop tänderna. ”Tror ni att ni kan behandla polismakten som idioter.”

”Aj, ni gör mig illa!” skrek Axel.

Polismannen flyttade sitt ansikte så nära att hans näsa nästan snuddade Axels. Axel stirrade in i hans lite rödsprängda ögon, och uppfattade att han luktade svett och avgaser. Polismannen sa: ”Skrik inte, då ska jag ge er verkliga problem.” Han klämde åt Axels arm ytterligare.

”Aj, aj”, mumlade Axel, ”det gör så ont.” På grund av smärtorna klarade han inte av att hålla huvudet upprätt. Då släppte polismannen plötsligt greppet och rev i samma rörelse av ärmen på kavajen, så att Axels vita skjortärm blottades. ”Se där”, sa polismannen och skrattade. ”Nu kan ni gå på arbetsintervju.” Han viftade med ärmen framför Axels ansikte och släppte den sedan ner på trottoaren. Axel gjorde en ansats att plocka upp den – då slet polismannen tag i kragen på honom och knuffade honom bakåt så våldsamt att cykeln, som han hade haft stående mellan benen, ramlade omkull. ”Låt ärmen ligga. Ni behöver den inte mer”, sa polismannen och fullföljde samtidigt rörelsen och tryckte upp Axel mot husväggen. ”Jag vill se era papper. Om ni ska på intervju har ni väl papper att visa upp, eller hur.”

Axel hade svårt att få luft. ”J-Jag h-har i-inte…”

Polismannen dunkade honom mot väggen, inte speciellt hårt men tillräckligt för att sömmarna i skjortan och kavajen skulle knaka litet. ”Vad sa ni till mig?” sa polismannen. ”Vad sa ni?” Han böjde sitt öra alldeles intill Axels mun.

”Jag har inte mina papper”, viskade Axel.

”Ni har inte era papper säger ni!” Polismannen log som om något därmed blivit bevisat. ”Är ni inskriven i Arbetsförmedlingen då?”

”J-Ja…”

”Och er legitimation har ni med er? Då ska jag föra er tillbaka till ett av Arbetsförmedlingens kontor.”

Axel invände att han hade sin intervju att tänka på. Polismannen sa: ”Det skulle ni tänkt på innan ni gav er på respektabla medborgare.” Han satte på Axel handbojor och låste sin cykel. Sedan började han gå med Axel. Folk stirrade, först stirrade dom förskräckt på Axel, sedan på polismannen, och fick då, inför åsynen av en sådan praktfull representant för lagen, ett litet leende på läpparna. Till sist såg dom på Axel igen, nu med en föraktfull min. Snart vände Axel blicken ner i trottoaren, för att slippa se detta upprepas för varje människa dom mötte. Vilken skam, tänkte han. Eskorterad av polisen, iförd trasig kavaj och med händerna på ryggen. Vilken skam. Och vilken skam att ledas in på Arbetsförmedlingen i det här skicket… Jag kan bara skatta mig lycklig som befinner mig så långt från min hemstad, tänk om familjen sett detta!

I det ögonblicket hörde han någon ropa: ”Axel Ranta!” Han tittade upp och fick se en mustaschprydd, oklanderligt klädd man komma rusande. Polismannen såg på Axel: ”Känner ni honom?” Axel skakade på huvudet. Mannen stannade framför dom. ”Vad står på konstapeln?” sa han andfått. ”Känner ni honom?” sa polismannen. ”Ja”, sa mannen. Axel betraktade honom, tyckte att han verkade bekant, men kunde inte placera ansiktet. ”Jag är god vän till hans farbror Georg.”

Polismannen ruskade om Axel. ”Varför ljuger ni för mig?”

”Jag kan förklara”, sa mannen, som nu hämtat andan något. ”Det är första gången vi ses, han vet inte vem jag är, men hans farbror Georg har berättat allt för mig och visat mig fotografier.”

”Okej, ni ser respektabel ut. Då lämnar jag honom i era händer. Men det blir på ert ansvar, glöm inte det.” Polismannen låste upp handbojorna och traskade iväg, förmodligen för att hämta sin cykel.

Mannen höll fram handen. ”God dag herr Ranta, namnet var Otto Pancake. Er farbror har säkert nämnt mig.”

Axel skakade hand med Otto Pancake. ”Jag vet inte hur jag ska tacka er herr Pancake. Jag var precis på väg till en arbetsintervju när två karlar spottade på mig. Sen dök den där grobianen upp. Nu hinner jag trots allt gå på arbetsintervjun.” Axel gjorde en ansats att vända sig om.

”Sakta i backarna, herr Ranta. Jag sa inte att ni fick gå.”

Axel kunde inte tro att han menade allvar. Han skrattade. ”Det var ett roligt skämt, herr Pancake. Adjö då.”

Otto Pancake fattade tag om Axels axel. ”Ni går ingenstans”, sa han. ”Eller så avslöjar jag alltihop.”

”Avslöjar vad, och till vem?”

”Jag vet var ni ska på arbetsintervju, på Johan & Son. Jag är faktiskt på väg dit just nu för att tala med er. Som medlem av ett högt uppsatt kotteri är jag bland många andra bekant med era presumtiva arbetsgivare. – Er farbror sa att ni var arbetslös och jag hade tänkt be om er hjälp, men nu när jag faktiskt har en hållhake på er tänker jag utnyttja den och tvinga er att hjälpa mig; det är så man tar sig någonvart i den här staden. Gör ni inte som jag säger, ja då ringer jag till Johan & Son och berättar att ni varit klammeri med rättvisan. Tror ni dom verkligen kommer vilja anställa er då?”

”Om ni ska hota mig måste ni ju ge mig två alternativ med olika följder, det enda ni ger mig nu är två alternativ som båda får samma resultat: nämligen att jag inte får jobbet.”

”Det är korrekt, ni ska inte tro ni kan undervisa mig i logik. Det ni slipper om ni gör som jag säger är att få ert goda namn draget i smutsen. Johan & Son är ett mäktigt företag med kontakter inom alla andra branscher. Är ni bränd där är ni bränd överallt.”

”Men att inte dyka upp på en intervju är väl heller inte bra?”

”Var inte orolig. Jag ringer och meddelar dom, jag känner dom, dom kommer förstå.”

Axel insåg att Pancake hade övertaget. ”M-Men jag behöver verkligen jobbet.”

”Ni är chanslös ändå. Det där jobbet är alldeles för bekvämt och kvalificerat för att gå till någon luffare från landet. Det blir chefens sons kompis som får det, det är så det går till i den här staden. Förstår ni inte att jag ger er en chans? Ni jobbar för mig i natt och sedan har ni en kontakt som kan löna sig resten av livet. Ni måste börja på botten och jobba er uppåt.”

Axel gnuggade sig på armen där polismannen hållit fast honom. Han suckade. ”Vad är det ni vill ha hjälp med?”

”Jag håller bjudning för Svenska Akademien bland andra. Jag var tvungen att sparka min diskare då han visade upp en dålig attityd. Ni ska helt enkelt diska. Ni börjar klockan 20.00 och slutar klockan 05.00 – förutsatt förstås att ni diskat färdigt då. Det är en provanställning och ni kan inte få lön. Men ni får bra referenser, om ni sköter er, vill säga.”

Axel suckade. Pancake lade armen om hans axlar och skrattade.

1.

När hon stack blev alla sakerna i lägenheten ledsna. Varje dag var jag tvungen att stanna hemma och trösta dom.

2.

När jag springer om andra löpare brukar jag tänka på att jag söp för sju timmar sen, eller att jag söp för tre timmar sen, eller att jag söp för en halvtimme sen. Eller: ”Det är Falcon i min vattenflaska.”

Någon lärare i mellanstadiet sa åt dom att man inte kan träna och supa samtidigt. Inte ens dagen efter man supit kunde man träna. Det dom med andra ord hörde var: ”Man måste välja.” Och dom valde, dom valde det ena eller det andra. Jag valde båda.

3.

Jag vaknade på soffan i gryningen och jag var kallsvettig, flaskan stod på golvet bredvid. Jag orkade inte ens resa mig för att ta en till klunk och min bästa vän, min doktor vägrade ta mina samtal. Då fick jag plötsligt, i spegeln som stod i bokhyllan, i en vision, se mig själv. Jag log som jag gjort förr och kammade mitt hår som jag hade förr, omärkt av tid förfluten – på väg för att träffa henne. Och sen försvann bilden av mig själv för att uppleva det som redan varit.

Det var då jag förstod att jag var död.

Dom skulle renovera lägenheterna i huset där Johnny Modig bodde, och därmed var han tvungen att flytta ut. Hyresvärden var inte förpliktigad att finna någon ersättningslägenhet åt honom, eftersom han hade ett så kallat korttidskontrakt (något hyresvärden satt i system att använda), så med en månads varsel blev Johnny hemlös.

Han packade sin väska och tog en sista titt på lägenheten. Han hade bott där något år. Sjunde våningen, bra utsikt.

Sedan knatade han ut och kallade på hissen. Den åkte en våning och stannade. En granne klev in. Dom nickade åt varann. Hissen fortsatte klättra neråt.

”Jaha du flyttar ut nu?” sa grannen.

”Jo inte är det annat”, sa Johnny Modig.

”Var har du möblerna då?”

”Du menar madrassen och köksbordet? Jag lämnade dom.”

”Är det allt du äger?”

”Det blir så när man måste flytta vartannat år.”

Grannen skakade på huvudet. ”Ja det är för jävligt. Men vart tar du vägen? Behöver du inte din madrass?”

Johnny Modig ryckte på axlarna. Sedan sa han: ”Själv då?”

”Jag och frugan har ju bott här i fyrtio år, men efter den här renoveringen har vi inte råd att flytta tillbaka, så vi har ingen aning om vart vi ska ta vägen.”

Hissen nådde bottenplan. Johnny Modig sa god jul och travade ut i snöyran. Han fällde upp kragen på sin skinnjacka, och tittade uppför gatan, sedan tittade han nerför gatan, och så började han gå. Snöflingorna virvlade genom den svarta luften. Han gick i några timmar, till ett kafé. Klockan ovanför dörren pinglade när han klev in. Han gick fram till flickan bakom disken. ”En kopp kaffe, svart.” Flickan nickade. ”Ingår det påtår?” sa han. Hon log. ”Det frågar du varje gång.”

”Ja man vet aldrig”, sa han.

Han tog kaffekoppen och satte sig längst in med ryggen mot väggen ifall någon av hans fiender skulle komma. Han drack av kaffet. Extra mörkrost. Det var därför han gillade det här stället. Det, och dom billiga priserna.

Man skulle behövt nånstans att sova, tänkte han.

Han tog fram sin mobiltelefon. Han hade en vanlig enkel knapptelefon; han var av den uppfattningen att smarta telefoner hyste demoner. Han ringde till Olle. Olle hade själv blivit vräkt en gång och då fått bo hos Johnny, gratis, eftersom Johnny av princip inte tog betalt av vänner. Nu hade Olle kommit upp sig och köpt lägenhet i innerstan.

Han svarade nästan direkt.

”Hallå Olle”, sa Johnny.

”Tjena Johnny, hur är läget? Vad gör du? Ska vi ses?”

”Jag sitter lite tajt till här Olle, jag har blivit hemlös.”

”Ajdå. Det var illa.”

”Jag kom att tänka på dej för vi har ju bott ihop förut och-”

”Jo, jag ska inte störa då Johnny. Men lycka till att hitta nånstans att bo! Ha det gott.”

Olle lade på.

Johnny stoppade tillbaka telefonen i fickan. Han drack av kaffet. Utanför fönstren hade vinden tilltagit, snön föll i sidled. Flickan kom med kaffekannan. ”Vill du ha mer nu?” sa hon. Johnny nickade. Hon hällde upp. ”Jag hörde vad du sa i telefon”, sa flickan. ”Du borde gå till kyrkan och fråga, dom brukar kunna hjälpa i såna här situationer.”

”Jaså?” sa Johnny.

”Det finns en här i närheten”, sa flickan. Hon ritade på en servett hur han skulle gå. Han drack upp kaffet, tackade för sig och tog sin väska och trampade ut i snörusket. Han följde flickans karta. Gatlyktorna vajade i stormen. Iskristallerna stack i ansiktet. Han frös i sina låga cowboyboots, och vickade på tårna, för att försöka få blod i dom. Snart stod han utanför kyrkan. Men något verkade fel. Färgglada lampor blixtrade och han kunde höra det monotona ljudet av en basgång som dunkade. Över himlen svepte en ljuspelare.

Vid grinden stod en man i svarta kläder. Johnny gick fram till honom. ”Hej ursäkta, jag är hemlös och behöver hjälp från kyrkan.”

Den store mannen lade sin hand på Johnnys axel. ”Det här är ingen kyrka längre din luffare. Det är en nattklubb. Ställ dej i kön, eller stick härifrån.”

Nu lade Johnny märke till den långa raden av människor klädda i lite finare kläder, och strömmen av taxibilar som hela tiden stannade och släppte av fler uppklädda människor.

Johnny travade vidare. Han var i innerstan nu. Vinden knakade i hans öron. Över gatorna och i dom stora fönstren hängde julpynt. Därinne såg han människor som log, drack och åt. Dom skrattade, dom pratade. Bilar gled mellan husen, blänkande nya bilar. Han fortsatte gå. En polisbil med påslagna sirener susade förbi honom. På trottoaren utanför mataffären satt en kvinna. Johnny grävde fram några mynt ur fickan och lade i hennes kopp. Han gick vidare, han hade börjat frysa ordentligt.

Då fick han syn på en dörr som stod på glänt; snön hindrade den från att stängas helt. Han öppnade och klev in. Det var en liten upplyst hall. Han andades ut, sjönk ner på golvet, kände värmen återkomma, hur det stack i tårna och fingrarna. Han plockade fram Koskenkorvan ur väskan och drack en klunk. Sedan drack han en till.

Dörren öppnades. Johnny gjorde sig beredd att bli utkastad, men det var ingen väktare. Det var en trashank. Han stod kvar i snöyran och tittade på Johnny. Johnny vinkade in honom. Mannen nickade, log och klev in. Han satte sig på golvet mittemot Johnny. Johnny räckte fram Koskenkorvan. Mannen drack några snabba klunkar och gav tillbaka flaskan, han log brett. Han tog upp ett munspel och gjorde en frågande min. Johnny nickade. Mannen började spela. Johnny diggade med foten. Sedan började han kompa genom att trumma på sina knän.

Då öppnades dörren på nytt. Det var två väktare. ”Okej, nu är konserten över”, sa den ene. ”Försvinn härifrån, ni väcker grannarna”, sa den andre.

Johnny och mannen föstes ut på gatan. Dom nickade åt varann och gick åt olika håll. Vinden slet i Johnny, den for rakt genom kläderna på honom, och som han upplevde det, rakt genom huden ända in till hjärtat och organen. Han traskade med böjt huvud. Han var tung i kroppen och svag. Han höll väskan i ena handen, och hade andra handen i jackfickan. Efter ett tag frös han så mycket att han måste byta.

Då och då stannade han och drack en klunk. Det gjorde honom gott.

Han gick längs en väg. Trafiken strömmade oupphörligt. Han visste inte hur länge han hade gått. Längre fram på vägen såg han plötsligt blixtrande blåljus. Dom stod och väntade. Han såg sig omkring. Bortom fältet vid sidan om vägen skymtade han en liten skog. Han trampade ut på fältet, hans boots sjönk ner genom snötäcket. Han pulsade vidare. Han hade bråttom plötsligt.

En gång hade han suttit häktad.

Han stannade inte förrän han kommit in bland trädstammarna. Dom stod där stumma och svarta i mörkret. Han hämtade andan och såg sig över axeln. Ingen var på väg, ingen kom för honom.

Vinden var svagare här. Han släppte sin väska i snön och sjönk ner på huk. Han drack av Koskenkorvan. Så grävde han fram pistolen ur väskan. Han höll den med båda händerna, tittade på den. Han osäkrade den. Han kände sina egna pulsslag dunka. Han stirrade på vapnet, det var dovt svart, som ett stycke av den eviga natten. Pulsen dunkade allt hårdare. Ögonen fylldes, en tår droppade ner på pistolen. Han svalde och han svalde, han var torr i munnen.

Han säkrade. Tummen och handen skakade. Hela han skakade.

Han stoppade tillbaka pistolen i väskan.

Han lutade sig mot ett träd, blinkade några gånger, tittade bort mot vägen. Strålkastarna gled förbi där, som om inget hänt. Vinden dånade över fältet. Han darrade till. Skruvade av korken och drack. Han drack flera klunkar. Han skruvade på korken. Han brast i skratt. Han kunde inte sluta skratta, han skakade av skratt och kyla, tårarna rann.

Sedan pulsade han vidare, längre in i skogen. Han började sjunga på en låt han skrivit själv.

”Vakna upp vid sidan om vägen med inget utom en tom flaska full av spruckna drömmar…”

Han la sig i snön, använde väskan som kudde.

Han vaknade av att det slamrade. Han hasade upp på huk. Han frös så han skakade. Luften höll på ljusna. Han fick syn på ett tåg som stannat en bit bort mellan trädstammarna. Utan att han riktigt visste varför tog han sin väska och stapplade ditåt. Snö ramlade in i skorna, kylan skar i vristerna på honom. Han hackade tänder.

Han tog sig över staketet med stela rörelser. Tåget tornade upp sig framför honom. Det bara stod där, tyst. Han kunde inte se var det slutade eller började. Fönstren lyste i den grå dagern. Det var som nåt ur Bibeln, tyckte han. Han klättrade upp mellan två vagnar och hoppade ner på perrongen på andra sidan och gick in genom en av dom öppna dörrarna.

Det satt folk i sätena därinne. Ingen sa något, dom bara satt där och tittade tomt framför sig. Det vilade en olustig stämning över hela scenen. Johnny skakade fortfarande. Han tog en plastmugg och fyllde den med kaffe ur den stora termosen som stod där. Han drack kaffet, men det var iskallt.

Han hörde dörren smälla, sedan började tåget rulla.

Han satte sig på ett ledigt säte och slog armarna om sig. Han satt och skakade. Det verkade inte finnas någon värme alls i det här tåget.

Plötsligt kände han en hand på sin axel. Det var konduktören.

”Få se på biljetten.” Han hade en underlig glasartad blick.

”Jag har ingen biljett… Kan jag köpa en nu, vad kostar det?”

”Får jag se på din legitimation.”

Johnny grävde fram sina papper. Konduktören granskade dom. Nu lade Johnny märke till att hans hy var blek och litet gulaktig.

Konduktören sänkte papperen och stirrade på honom. ”Du ska inte vara med på det här tåget, inte nu. Du måste kliva av på nästa station.”

”V..Vad menar du?”

Konduktören svarade inte. Han lämnade tillbaka Johnnys papper och trampade iväg nerför gången. Efter ett tag saktade tåget in och stannade. Konduktören återvände. Han eskorterade Johnny ut på perrongen, och klev sedan på igen. Dörren stängdes. Tåget började rulla, det rullade allt snabbare och försvann snart runt kröken. Johnny såg sig omkring, han var ensam på perrongen. Åt alla håll bredde skogen ut sig. Han tyckte han kunde höra en kråka.

…

Han spratt till och öppnade ögonen – han var tillbaka i snön. Han stirrade uppför trädstammarna, upp i den gråa skumma himlen, såg en kråka bre ut vingarna och glida iväg.

Johnny var genomfrusen, hans kropp skälvde. Han reste sig långsamt. Skallen dunkade. Det vände sig i magen.

Han blev medveten om ett ljud, ett skarpt, bekant ljud: alarmet i mobilen. Det var dags att gå till jobbet.

Han tog sin väska och började pulsa. Han var stel i benen. Han kunde inte känna sina fingrar. Men det hade slutat blåsa.

Sitta vid skrivbordet, skriva

men för trött, seg, en mental trötthet.

Pollen. Också. Tror jag.

Det finns en stad. Det finns ett lag.

Är det dags att dö?

Jag känner för att summera, men också framtidstro.

Har ingen lust att dricka öl.

Man måste ha en särskild sorts aggressivitet för att köra bil.

Jag bara ligger här på soffan och läser.

Vill läsa om skogen och väsen.