Sommaren i Svartöstaden

Sommaren i Luleå, i

Svartöstaden, den kan

vara så ödslig, vemodig

tillvaron som dragit sig

tillbaka, en turbåt som

passerar ute på älven

ännu en turbåt man

inte tog, men vad är

det som är tyst & sorgset

en tomhet

ljudet av turbåtens rytmiska

dunkande motor, som

om den spelar

i en stor tystnad, mitt

mellan andetag, var är

alla fåglar, också

måsarna verkar skärrade

och solen bara bränner på

undrar varför ingen

sjunger dansar leker, nånting

saknas, jag har haft

drömmar där jag går

genom ett soligt och

övergivet Svartöstan

och nu har de drömmarna

blivit verklighet

och den där turbåten bara

förstärker ensamheten &

tystnaden, inte min, utan

tillvarons

Så man går hamnvägen

förbi bangården och Cementa

isbrytarna i solskenet, till

Luleå city, och där är

folk, håller tillvaron sällskap

men ändå

känslan av att något saknas

något gått förlorat för

alltid

Den släpper inte

Det är stort och tomt

och vackert mellan husen

och mellan människorna

den där turbåten fortsätter

dunka på den där breda

älven i mitt huvud, vad

är det den försöker säga mig?

På andra sidan älven, gran-

och talltoppar, spetsiga mot

den gnistrande

blåa himlen, vattnet alldeles

klarblått men gåtfullt

ruvande på någon bister

sanning, pumpstationen

som mullrar, det där

gula mytologiska huset

i småbåtshamnen, alltid

stått där, var är alla

människor, de här raka

gatorna, alldeles långa nu

sträcker sig mot evigheten

en enda bil, rullar

förbi i korsningen, det

är bedövande tyst, vågorna

skvalpar, en mås skriker

och turbåten dunkar och

järnverket väser, men

instängt i tystnad & oändlighet

Nä nu har kaffet kallnat

nä nu måste jag nog äta

frukost, försöka fylla den

här tomma dagen med

något, även om avstånden

är för stora för att

någonsin kunna överbryggas

Det finns en tystnad som

aldrig kommer låta sig

kuvas under något oljud

hur mycket grannen än slamrar