Axel Ranta klev in på Arbetsförmedlingen och anmälde sig i receptionen. Sen satte han sig i en av stolarna. Där väntade luggslitna människor i mjukisbyxor och sportjackor, och i teven rullade information och budskap från Arbetsförmedlingen. Och affischen på väggen meddelande att också en tusen mil lång resa började med ett enda steg. Axel kollade ner i golvet. Det spände i hans huvud, det var ett tryck bakom pannan.
Efter en stund kom en tjänsteman och ropade: “Axel Ranta”, ropade han. Axel ställde sig upp och tog ögonkontakt, och tittade sedan genast bort. Han kände sig litet yr och kallsvettig.
Tjänstemannen visade honom till ett kontor och bad honom sitta ner.
”Vad har ni för personnummer?”
Axel rabblade upp sitt personnummer.
”Är ni inne på platsbanken varje dag?”
”Jo.” Axel gnuggade pannan. Värken låg som en krans kring huvudet, den pressade bakom ögonen.
”Vilka jobb har ni sökt?”
”Flera.”
”Söker ni arbete aktivt?”
”Ingen tvekan.”
Tjänstemannen gav inte Axel mycket tid att svara. Då högg det till inne i Axels näsa och sen började det rinna. En kall våg gick genom honom. Han grep om armstöden, han drog tillbaka snoret upp i näsan. Under tiden fortsatte tjänstemannen ställa frågor och skriva på tangentbordet. För varje gång Axel dragit in snoret, rann det långsamt tillbaka – plötsligt droppade det ner på handen och då såg han att det var blod.
Han satte handen för näsan och avbröt tjänstemannen: ”J-Jag blöder näsblod.”
Tjänstemannen tystnade och stirrade på Axel. Sedan sa han: ”Vi är snart färdiga. – Svara på frågan istället.”
”Kan jag få gå på toa?”
”Vi är snart klara säger jag. Ni får böja bak ert huvud. Jag har mycket att göra, folk söker jobb, och jobb söker folk. Det innebär arbete som ska utföras, uppgifter som ska skötas, utskrifter som ska printas, mail och papper som ska skickas. Ni tror visst vi sitter och rullar tummarna här hela dagarna. Jag tycker ni är både oförskämd och bortskämd.” Han drack en klunk ur sin kaffemugg utan att ta blicken från Axel.
”Förlåt”, mumlade Axel. Han böjde bak huvudet och stirrade i taket. Han höll om näsan med ena handen, och grävde efter en servett med den andra. Han kände sig frusen och svettig på samma gång, han kände linnet klibba mot ryggen. Det bultade i huvudet. Han såg svarta prickar sväva i luften.
Tjänstemannen fortsatte med sina frågor, trots att Axel nu inte kunde se honom. Han frågade: ”Bor ni tillsammans med någon?”
”Hos min far”, sa Axel till lysröret.
”Har ni någon streamingtjänst?”
”Nej.”
”Är ni en sån där som sitter och ser på teveserier hela dagarna?”
”Jag hatar teveserier.”
”Telefonen då, sitter ni och dumglor i den hela dagarna?”
”Jag har bara en vanlig knapptelefon.”
Axel rafsade i rockens fickor och i kavajens fickor, men det var inte lätt att hitta någon servett när han bara kunde använda en hand och heller inte kunde se. Han trodde att han råkade söka i samma ficka åtminstone tre gånger, men kanske inte ens en gång i en viss annan ficka.
”Berätta om en vanlig dag i ert liv.”
”Jag vaknar och söker jobb. Sedan dricker jag kaffe.”
”Hur går ni tillväga när ni söker arbete?”
”Jag ringer, jag skriver, jag går dit.”
”Vill ni överhuvudtaget komma i arbete?”
”Det är min stora dröm.”
”Ni vet att ni måste söka jobb över hela landet?”
”Jo.”
”Gör ni det då!” Tjänstemannens tonfall lät allt mer aggressivt.
”Jo…”
”Alla jobb! Alla jobb ni är kvalificerad för.”
”Ja.”
”Hur äter ni?”
”M-Med kniv och gaffel.”
”Men är ni aktiv på fritiden då! Motionerar ni!”
”Det kan man säga.”
Plötsligt slutade tjänstemannen ställa frågor. ”Jag är ledsen men jag upplever att ni inte riktigt lyssnar. Ni måste ju som ett minimum åtminstone titta på mig när jag talar till er. Hur kul tror ni det är för mig att tala till nån som vänder bort blicken på det där viset? Hur kul tror ni det är att tala med en haka och en hals. Det är inte det roligaste. Jag är ledsen men det här påminner mig alltför mycket om min situation med min fru.”
”Förlåt, men jag blöder näsblod”, sa Axel. Han var darrig, han var mycket svag. Det dunkade i tinningarna. Fläckarna gled omkring framför honom. Dom framträdde och försvann; ersattes av nya fläckar.
”Så vadå, är det viktigare menar ni?” Axel hörde att tjänstemannen reste sig upp. ”Var ni verkligen tvungen att börja blöda näsblod i det här läget? Jamen det verkar så märkligt, liksom passande på något sätt.”
Lysröret surrade, Axel undrade om dom alltid surrade så där mycket, och han tänkte på hur dånande tyst det skulle bli om man på en och samma gång knäppte av alla elektroniska apparater. ”Jag ber om ursäkt”, sa Axel. Just då hörde han en stor bil passera på gatan utanför, en skälvning gick genom golvet och rutan skallrade. Man måste också stänga av alla bilmotorer, alla tåg och alla flygplan, tänkte Axel. Då skulle det verkligen bli tyst. Vad skulle man få höra då?
”Det verkar så utstuderat”, sa tjänstemannen. Hans röst kom från en annan del av rummet, och liksom bortvänd.
Något Axels bror Johan sa igår på fyllan flimrade förbi i Axels huvud, som i en feber. ”Alla får jobb utom du”, sa han. Han sa det med ett tonfall som antydde att Axel hade anledning att skämmas. I det läget tittade Axel ner i ölen. Han tittade på dom små bubblorna som hela tiden steg, steg mot ytan i en pelare i mitten. Han undrade varför dom gjorde det. Sedan sa han: ”Många är arbetslösa.” Han sa det trots att han just då inte kunde komma på någon enda annan person han kände som också var arbetslös. Sen kom han på att han ju inte kände särskilt många och då tyckte han att han hade anledning att skämmas över det också. Brodern sa: ”Skitsnack!” Han drack av ölen. Sedan sa han: ”Du är kinkig. Du är lat. Jag borde egentligen inte bjuda dig på öl, men då skulle jag sitta här ensam och hur skulle det se ut.” Han drack mer och fortsatte: ”Aldrig att man får va stolt över sin brorsa. En kille på jobbet, han och hans brorsa köpte en båt tillsammans.” Axel drog med pekfingret över glasets utsida. Det blev ett spår i fukten. ”Jag visste inte att du ville ha en båt”, sa Axel. ”Det behöver inte vara en båt”, sa Johan. ”Det kan vara en bil, eller varför inte en resa. Resa bort tillsammans, göra nåt nytt.” Axel gick på toaletten. När han kom dit visste han inte vad han hade där att göra, så han drack litet vatten och så gick han ut igen. Han ställde sig och kollade på dom som dansade. Han såg killar och tjejer. Två strålkastare gled över dom och dom såg glada ut. Ljusen i taket blinkade. Musiken dunkade. Sådär stod han ganska länge och tyckte att det aldrig skulle bli annorlunda.
”Hur kommer det sig att ni börjar blöda näsblod egentligen?”
”Jag antar att det är torrt i luften.”
”Varför blöder inte jag näsblod då? Ni kanske har nåt? Cancer eller så.”
”Nej det tror jag inte.”
”Eller är ni kanske en sån som gräver er i näsan?”
”Nej, inte direkt.”
”Vet ni vad ert problem är? Det är att ni inte har någon uthållighet. Ni har det inte inom er att utmana elementen. Det är därför ni heller inte har något arbete.” Axel hörde att tjänstemannen satte sig i sin stol igen. ”Ni har ingen jävlar anamma som man kallar det”, sa han. ”Ni har ingen grit, för att använda ett modernt ord.” Tangentbordet började smattra. Axel sänkte hakan och kollade på tjänstemannen, denne höll blicken stint i datorskärmen – då började blodet genast rinna, och Axel kastade bak huvudet igen. ”Jag beklagar, men det bara rinner…” sa han.
”Var inte orolig. Jag noterar ert beteende i er journal här. Jag skriver allt om hur ni uppträtt och att ni obstruerat varje steg längs vägen. Ni vet förstås att allt skickas direkt till a-kassan.”
”Jag har ingen a-kassa”, sa Axel.
Tjänstemannen slutade upp med tangentbordsknappandet. ”Har ni inte det? Vad lever ni då av?”
”Socialbidrag.”
”Det kunde man ju ge sig fan på.”
I det ögonblicket var det som om fläckarna formades till en tunnel och det kändes för Axel som om han åkte i hög fart genom den tunneln.
