Vintern -47 IV

När jag var liten

vintern kom och den tog allt

Att man kunde frysa

är det väl bara jag som minns

De tog honom framför ögonen på mig

Aldrig riktigt tagit något på allvar

Men den här gången var det det

Ett rött sken över hustaken

liksom trevande, sökande

Skräcken, som en kyla inifrån

Den här kylan, den svalkar inte

den förlamar, jag är förlamad i hettan

Det bränner, men jag kan inte göra något åt det

Och hela tiden, den här kylan

en metafysisk kyla, den kommer krypande

och jag längtar efter vintern

Jag vet inte om det är vintern jag saknar

eller min barndom

Du vet vad jag sagt, säger han

Men jag vet inte, minns inte

Försöker glömma

har försökt glömma sen jag föddes

Vill inte något fastnar, ha något vara något

Sårbarheten i att vara något