Jozo

Jag gick förbi

hennes lägenhet

Vår gamla

Jag såg genom fönstret

skenet av tvn

som målade väggarna

i alla möjliga färger

Jag kan bara föreställa mig

vad hon tittade på

Vår gamla serie?

Färgerna dansade hjärtligt

upp och ner

på fyra väggar

vilka jag en gång

kallade mitt hem

Jag vandrade planlöst vidare

ensam längs snåriga stigar

Jag såg en and där

på en sjö nånstans

med sina fyra andungar

Den saknade ett ben

men gjorde sitt bästa

Jag tänkte på mamma

Eller pappa kanske

Ja, där var jag

ett arrangemang 

av minnen

ständigt samlande

Jag gick hemåt sen

längs långa gator

hem till mina ouppackade

kartonger och påsar

Dom manifesterar

min håglöshet

En hund av bomull

och stoppning

vaktar otröttligt

madrassen på golvet

Jag gjorde en kopp te då

Slog mig ner i köket

Trädkronorna utanför fönstret

rörde sig rytmiskt med vinden

illuminerade av gatlyktornas

gulaktigt rofyllda sken

Dom ville ha nåt sagt

och jag lyssnade

men jag hörde inte

Det var mörkt nu

Ljuset kommer sen

Jag la mig på madrassen

med hörlurarna på

Rösten i öronen

levererade sanningar

till höger och vänster

som slag i magen

Jag kände mig mörbultad

Jag måste somnat sen

För jag vaknade med skräck

övertygad om att döden

kommit för att ta mig

Men där fanns ingen död

bara jag och en hund

jag kallar Jozo