Jozo
Jag gick förbi
hennes lägenhet
Vår gamla
Jag såg genom fönstret
skenet av tvn
som målade väggarna
i alla möjliga färger
Jag kan bara föreställa mig
vad hon tittade på
Vår gamla serie?
Färgerna dansade hjärtligt
upp och ner
på fyra väggar
vilka jag en gång
kallade mitt hem
Jag vandrade planlöst vidare
ensam längs snåriga stigar
Jag såg en and där
på en sjö nånstans
med sina fyra andungar
Den saknade ett ben
men gjorde sitt bästa
Jag tänkte på mamma
Eller pappa kanske
Ja, där var jag
ett arrangemang
av minnen
ständigt samlande
Jag gick hemåt sen
längs långa gator
hem till mina ouppackade
kartonger och påsar
Dom manifesterar
min håglöshet
En hund av bomull
och stoppning
vaktar otröttligt
madrassen på golvet
Jag gjorde en kopp te då
Slog mig ner i köket
Trädkronorna utanför fönstret
rörde sig rytmiskt med vinden
illuminerade av gatlyktornas
gulaktigt rofyllda sken
Dom ville ha nåt sagt
och jag lyssnade
men jag hörde inte
Det var mörkt nu
Ljuset kommer sen
Jag la mig på madrassen
med hörlurarna på
Rösten i öronen
levererade sanningar
till höger och vänster
som slag i magen
Jag kände mig mörbultad
Jag måste somnat sen
För jag vaknade med skräck
övertygad om att döden
kommit för att ta mig
Men där fanns ingen död
bara jag och en hund
jag kallar Jozo