20210626 - bluesen

Känner för att dricka igen

när man får bluesen, solen

gassar igen, gör mig deprimerad

Ibland när jag talat med

någon, känns det som

jag korrumperat mig

själv, uppfunnit saker i stunden

som jag kan säga och som

inte ska skära sig alltför

mycket med det den andra

förväntar sig. Saker som jag

kanske tyckte då men som jag

i efterhand kan stå helt

främmande inför. De gamla

meditationsmästarna, ska inte

ha sagt mycket, de involverade

sig inte i andras drama, och

när man tänker efter, vad

finns det att säga

egentligen, som inte redan

har sagts, som inte redan

sägs hela tiden. Spyless det

Har en flaska vin på kylning

Det vet jag inte, vad som händer

med den, kanske man får

främmande, att man då

ställer fram den, 69 kronors-flaskan

"voilà madame/monsieur, jag

tänkte använda den som

ljusstake sen”

Jag tror inte jag tycker något

egentligen, inte är det mycket

i alla fall, jag måste övertyga mig

om att det jag säger, ens är

värt att säga, haha, jag bara

snackar en massa skit, jag

känner mig inte, eller, snarare

det jag känner, ändras från

ögonblick till ögonblick, snabbare

än en… jag tänker på en slags

elektrisk varelse, som rör sig

irrationellt över en stor yta, än

här än där, ryckiga, hetsiga rörelser

försvinner bakom en pelare, kommer

fram igen

Skräcken i det