Jag gick ut från jobbet och rörde mig mot torget, jag hade sett falafelvagnen igår, att han var tillbaka. Strängt taget är det ingen falafelvagn, om något är det en matvagn, han säljer olika saker där, hamburgare med mera. Nu rundade jag hörnet, men var han inte här idag? Jo, där stod han. Solen lyste, det var kyligt i luften, jag har längtat efter kylan och nu var det kallt. En kvinna hann fram till vagnen före mig, men han såg mig, kände igen mig, frågade om jag ville ha falafel, ja falafelrulle förtydligade jag, kvinnan stod framför mig, i en orange jacka. Ska jag betala nu? sa jag. Han sa jag kunde betala sen. Jag kommer snart tillbaka, sa jag. Jag gick till Apoteket. Jag tog en nummerlapp och fick genast komma fram. Jag ska hämta ett recept, men jag var på ett apotek igår och det verkade som om det inte fanns något recept åt mig. Hon sa hon skulle kika. Vad kunde hon tro att jag hade? Vad är det som är fel på den här? tänkte hon kanske så? Och hon kunden, i andra luckan, jag märkte i ögonvrån att hon minsann spetsade öronen. Hon tänkte väl att det här måste vara en sjuk jävel. Nej, det hade inte kommit in nåt recept, när pratade du med dem, sa hon. Jag sneglade mot taket. Det var förra… nej förrförra veckan tror jag. Kan det vara så länge sen, redan? Okej, då har de nog glömt det, du får kontakta läkaren igen. Jag återvände till falafelvagnen. Kvinnan i den orange jackan stod kvar där. Jag tyckte inte om hennes skor, det känns hårt, men jag tyckte verkligen inte om dem. Sen fick hon sin rulle, vad det nu var hon beställt, och hon gick iväg. Jag stod där vid falafelvagnen och väntade medan han gjorde min falafelrulle. Han är en lång och smal man. Medan jag stod där och väntade tittade jag på människorna som passerade. Jag fick de där klassiska tankarna: alla är på väg nånstans, han där tillexempel, vart är han på väg? Vart kommer han från? Alla har de ett namn också. Vad heter hon? Undrar vad hon skriver i sin mobil och till vem? Vad funderar den där killen på. Det slog mig verkligen att de alla var på väg nånstans, de var inte bara statister som existerade i nåt slags torgets tomrum, de var verkligen på väg nånstans och de hette något, det fanns människor som kände dem, som visste vilka de var. Det är så märkligt. Och jag såg hon i den orange jackan, som beställt innan mig, nu satt hon på en bänk vid fontänen och glufsade på sin mat. Och själv var jag bara nån kille som stod vid en matvagn och väntade. De såg väl inget speciellt i mig, och ändå var det jag, hela mitt liv, allt jag var, det stod där precis som de, allt de var, rörde sig förbi mig, på bara några meters avstånd och jag visste ingenting om dem, absolut ingenting. Det är så intressant. De hade något mål i tankarna, de gick inte bara här för att gå. Jag kunde inte komma över det, det var som om insikten rullade över mig, om och om igen, vi är i den mänskliga sfären, noggrant katalogiserad… och om en bomb plötsligt skulle explodera här, hur kaotiskt, och ändå, efteråt, skulle allt katalogiseras på nytt, han flög hit, hon flög dit, de här tegelstenarna satt där, nu ligger de här, rörde sig i en bana som måste sett ut såhär… Och så skulle ordning bringas också i kaos. Det skulle begripas, och det skulle repareras och ordnas. De döda skulle begravas och byggnaderna återställas. De skadade skulle tas om hand, vi är i människosfären, the human realm, och vi skulle se till att så många av oss som möjligt förblev där så länge som möjligt. När jag satt och läste sen, upplevde jag att min hand inte var min hand, att den var ett för mig främmande väsen, en hand bara, som inte tillhörde mig. Inte tillhörde någon, tillhörde sig själv.